Med humorn som vapen

Hör ni, jag vill prata allvar med er. Dra hit en stol. Sitter ni bekvämt? Har alla kaffe? Vad bra. Jo, det är så här…

Gravallvaret är vår fiende. Man kan vara hur storhjärnad som helst och ha intressanta idéer som förtjänar att höras, men utan ett effektivt sätt att nå ut med sina idéer kommer man ändå att stå sig platt. Humor inom politik och samhällsdebatt är att leverera seriösa budskap i lockande, färggranna paket. Vänstern har ingen humor. Inte egentligen. Alla komiker (förlåt; ”komiker” menar jag) som du hör på radio och ser på TV är godkända av etablissemanget och det är samma gamla trötta skämt som vevas om och om igen. Vänstern kan definitivt inte mema heller. Har ni sett vänsterns memer? Nej just det.

Några av de tråkigaste människorna jag har haft oturen att träffa har det gemensamt att de är unga vänsterkvinnor. Allt är politik. Allt är allvar. Allt ska problematiseras och analyseras. ”Skaffa dig en analys”, fräser de surt när de stöter på någon som har mage att inte hålla med dem. Så sitter de där med munnarna surt ihopsnörpta, redan i unga år förbittrade av feminism och offerkultur.

Jag kommer nog (tyvärr) aldrig att glömma de unga tjejer som satt i vårt camp på Roskildefestivalen en kväll för många år sedan som på fullaste allvar diskuterade huruvida all stötande musik skulle förbjudas. De satt och nickade i samförstånd och tyckte att det var en så otroligt allvarlig fråga. Jag satt med öppen mun och lyssnade på deras verklighetsfrånvända svammel i säkert tre minuter innan jag reste mig upp och bytte musik på stereon. De uppskattade inte Eddie Meduza, så de gick.

Humor slår uppåt. Varför? Det bara är så. Vi är inte kodade för att skratta åt en makt som sparkar neråt. Varför är till exempel humorn i Sveriges Radio inte rolig? Det är för att de sparkar neråt. Röstar du på SD, Medelsvensson? Då är du en obildad gris som bara är värd dina härskares spott och spe. De ifrågasätter inte tingens ordning. De levererar kruttorr kritik av borgerliga partier och SD. Med andra ord allt annat än edgy och allt de säger är så plågsamt förutsägbart och tillrättalagt. De kritiserar inte makten – de är maktens och samhällsordningens lydiga megafoner som kritiserar de personer och rörelser som på allvar vill förändra samhället och stå emot vår moderna tids värsta globohomoexcesser.

Humor kan aldrig vara uppfostrande för humorn är oregerlig till sin natur. Kan ni tänka er ett humorprogram på en radiokanal i DDR? Nej precis. Däremot fanns det gott om skämt som folket i DDR berättade för varandra (och hoppades att Stasi inte skulle höra). Ett favoritexempel: ”Det finns folk som berättar skämt. Det finns folk som samlar på skämt och berättar dem. Och så finns det folk som samlar in folk som berättar skämt”.

Den nationella och populistiska högern har inte uppfunnit den politiska humorn men sannolikt har ingen annan rörelse gjort den till en så självklar del av sitt sätt att vara, i allt från trollning, till memer, till ett sätt att prata både inom och utom gruppen. Speciellt alt right-rörelsen har gjort detta till sitt signum. Alternativ för Sveriges torgmöten präglades av stora mått av humor. Det var många skratt och dråpligheter som präglade kampanjen. Bara en sådan sak som att sätta upp en avgångstabell för återvandringsflygen med förinspelade utrop. Jag kunde knappt tro mina ögon och öron första gången jag såg och hörde det. Jag skrattade högt och jublade av förtjusning tillsammans med alla andra på deras torgmöten. Ny Demokrati hade på sin tid humor som en extremt effektiv motor i sin kampanj och lyckades kriga sig hela vägen in i Riksdagen på bara nio månader med humorn som vapen.

Som en bjärt kontrast är det bara att titta på de två stora partierna i Sverige, Socialdemokraterna och Moderaterna. Humor spelar ingen roll alls i dessa gråa bjässar eller betraktas till och med som oseriöst och riskfyllt. Visst, Håkan Juholt var ett välkommet avbrott, men den mesta av hans humor var med handen på hjärtat ofrivillig. Hanif Bali bjuder väl på en del humor, men det ses inte på med blida ögon av partiledningen. Etablissemanget hatar humor. De avskyr att vi drar ner byxorna på dem och visar att de är förljugna fjantar. Hur vågar ni skämta om oss; vi, era uppburna härskare?

Historien ger otaliga bra exempel på humor och satir som använts inom politiken. Den franske kungen Ludvig Filip I (Louis Philippe d’Orleans, 1773–1850) var en mycket impopulär monark. Hans styre präglades av en omfattande korruption. Hans tid som regent sammanföll med den industriella revolutionen i Frankrike på 1830- och 40-talen. Denna omvälvning av samhället skapade fattigdom bland arbetarna, för vilka den korrupta kungen blev den yttersta symbolen för deras försämrade levnadsvillkor. Journalisten Charles Philipon fångade missnöjet tillsammans med satirtecknaren Honoré Daumier år 1831. De karikerade den välgödde kungen så som ett svällande päron; en mem som givetvis föll folket i smaken. Hela hans kropp och speciellt hans ansikte var avgjort päronformade. Han blev ”Kung Päron” i folkmun. Det kan tyckas överflödigt att påpeka det, men kungen var inte road. Faktum är att han blev ursinnig och krävde en ursäkt av upphovsmakarna. Philipon och Daumiér fick krypa till korset och publicerade en skriftlig ursäkt – med texten i form av ett päron. Ludvig Filip kom ett par år senare under sin regeringstid att avskaffa tryckfriheten.

Varför är det då så attraktivt med humor? Det finns väl få saker som är så akut humorbefriat som att analysera humor men här kommer trots allt ett kortfattat försök. Sannolikt beror det helt enkelt på följande: humor är ett osvikligt tecken på intelligens. Tänk efter. Hur många dumma människor känner du som är roliga? Jovisst, de kan vara festliga på ett ofrivilligt dratta-på-ändan-sätt men riktigt roliga? Humoristiska? Det är de intelligenta personerna du känner som är roliga. Det krävs en hyfsat god allmänbildning, kvicktänkthet och förmåga att vrida och vända på perspektiv och landa i oväntade slutsatser för att skapa humor. Därmed kommer den nationella högern också att locka till sig rätt sorts människor med sitt bruk av humor. De som är för humorbefriade, tillrättalagda och trögtänkta kommer helt enkelt att sortera bort sig själva då de inte förstår skämten.

Vi hittar ständigt nya saker att skratta åt. Dråpligheter från meningsfiender, absurda händelser i denna vår clownvärld och så vidare. Om man inte förmår skratta åt eländet och använda skrattet till sin fördel så är man helt enkelt inte relevant i det nuvarande året. Alla narrativ går i en häpnadsväckande hastighet idag. Du har i regel ett par ögonblick på dig att skapa intresse och nå ut med det du vill säga innan mediacykeln har gått vidare. Få saker är då så effektiva att använda sig av som humor för att skära igenom bruset. Om du tycker att något är roligt, oavsett varför du tycker att det är roligt (det kan vara för att du håller med i det som uttrycks eller för att du tycker att det är kittlande och tabu) så går det inte att värja sig. Har du väl fnissat åt något så sitter det där i hjärnan.

Skräckexemplet på en humorlös politisk rörelse måste vara den testuggande, ständigt allvarstyngda och därmed djupt omänskliga 68-vänstern. Den gamla boomervänstern är inte längre relevant och står och stampar, bland annat för att den är så humorbefriad. Vill du vara relevant och förändra kulturen så måste du ha skrattarna på din sida. Den danske filosofen Sören Kierkegaard beskriver i en kort essä hur han går gatan fram tyngd av livets allvar. Så talar Gud till honom och säger att han för att göra Kierkegaard lycklig ska uppfylla en önskning för den olycklige filosofen. Kierkegaard tänker intensivt och svarar sedan att han önskade att han alltid hade skrattarna på sin sida. Gud är tyst men sedan brister hela världsalltet ut i ett gapskratt åt Kierkegaard. Filosofen går således nöjd hemåt, ty vilket annat sätt hade Gud kunnat svara på?

Humorn är en positiv och kreativ ventil istället för trubbig, uppdämd ilska. Visst, även ilskan har sin tid och sin plats men vem vill väl gå omkring och vara arg hela tiden? Det finns det ingen som orkar med. Det gäller att ta tillvara på energin som springer ur ilskan och vända den till något positivt. Att använda kraften till att skapa något som kan förändra situationen. Klarar man inte att göra det så kommer man ofelbart att bli frustrerad, bitter och svartpillrad och därmed också extremt oattraktiv. Ingen kommer vilja veta av dig, vare sig normisar eller vänner.

Sammanfattningsvis kan man säga så här: som politisk rörelse kan man välja om man bistert vill hasa fram under samma gamla dammiga fanor som alltid med mungiporna hängande som slacka segel utan vind och ansikten som gjutna i betong. Eller så kan man välja att dansa vägen fram och rycka med folk i dansen.

Jag vill dansa. Vill du, kära läsare?