Gamla murar och nya – i Tyskland och Sverige

När Berlinmuren föll innebar det en befrielse för många människor. Även om många tyskar i de östra förbundsländerna (Mecklenburg-Vorpommern, Brandenburg, Berlin, Sachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen) än idag känner s.k. ostalgi och rent av önskar tillbaka till DDR-tiderna, då staten påstod sig ta hand om medborgarna, är det dåtida förtrycket ett faktum: människor fick inte flytta ut ur landet (åtminstone inte västerut), de fick inte handla en viss sorts varor när de ville, de fick inte rösta som de ville, de fick inte vara företagare, de fick inte uttrycka åsikter som de önskade, de fick inte lära sig saker med fri tanke. Och mycket annat!

Återföreningen var naturlig med tanke på att de två staterna innehade ett folk och att öststatskommunismen var i upplösning i slutet av 80-talet. DDR:s ekonomi var i botten, Sovjetunionen gjorde lite åt saken, östtyskarna demonstrerade ständigt, partiledningen velade m.m. Eufori rådde när muren knackades ner av frihetslängtande tyskar och DDR föll ihop som ett korthus. Nu skulle man vara ett folk igen.

Ändå har återföreningen gått knackigt på flera sätt. Nostalgin är ett uttryck för det. Skälet är att många östtyskar i 30 år har känt sig hjälplöst åsidosatta. Även om det inte var föresatsen har återföreningen helt skett på Västtysklands villkor. Det är inte bara det att de östra delarna juridiskt och politiskt så att säga inkorporerades i BRD (Bundesrepublik Deutschland, Västtyskland). Västtyskar dominerar nästan helt inom viktiga samhällsfunktioner. I näringslivstoppen, universitetsvärlden, media och politiken är så gott som alla västtyskar. Angela Merkel är det stora undantaget som bekräftar regeln.

Går man ner en nivå ser man hur västtyskar har fått tillbaka fastigheter i öst som exproprierades av DDR, hur andra västtyskar köpt upp fastigheter billigt, hur många östtyskar är arbetslösa, hur infrastruktur och näringsliv mycket sakta går framåt i östdelarna medan den frodas i väst, hur västtyska professorer i östtyska lärosäten omger sig med västtyska doktorander m.m.

Den gamla muren har ersatts av nya, osynliga murar mellan folken. Det är till stor del naturligt. DDR var en förlorad stat, och det tar mycket lång tid att komma ikapp. Det vet varje historiker. Likväl framstår det givetvis som en stor besvikelse och orättvisa för östtyskarna. Många känner sig mindervärdiga och har en negativ syn på återföreningen. Därigenom har det skapats mindre tillit mellan landets delar, ibland som två folk. Det ska tilläggas att många i väst också känner visst missnöje med situationen eftersom mycket skattepengar pumpas in i de östra delarna. Även om begreppen wessis och ossis har gamla anor frodas de mer än på länge.

Det är ett av skälen till att Alternative für Deutschland går så bra i de östra förbundsländerna. Människor känner sig överkörda när de ”tvingas på” invandrare en masse in på knutarna, och det blir ännu ett sätt varmed folket känner sig splittrat. Känslan av att bli överkörda – unterm Rat – har östtyskarna känt länge, varför AfD är ett naturligt val för många.

När man tänker över dagens Sverige med det tyska ödet för handen är det svårt att inte se en mängd osynliga murar även här. Ett fåtal banker härskar oinskränkt, de politiska partierna leds hänsynslöst från Stockholmsregionen, svensk media ägs av några få stora bolag. Det mesta i Sverige utgår till största del från storstadsregionerna. Landsbygden lämnas därhän och kan omöjligen komma ikapp.

Även om det är naturligt utifrån ekonomisk utveckling och förd politik, så har vi att göra med orättvisor som bygger osynliga murar. Medan det i Tyskland är mellan öst och väst, så är det här mellan storstad och landsbygd. Det blir knappast bättre av att bönder straffas, jägare hånas, småstadsbor häcklas p.g.a. fel politisk uppfattning. Förnuftiga småstadsbor som röstar på SD hånas i storstadsledd media av dumma MP-röstare. Och värst av allt: små kommuner luras på massinvandring som de aldrig kan klara av att hantera, varmed deras ekonomi helt slås i kras.

I Tyskland och t.ex. USA kan statspolitiken inte ignorera vad som sker i Thüringen eller Minnesota, ty de har kraft i valen. Och media kommer inte heller åt människorna utanför storstadsregionen; människorna där är stolta över sitt engagemang för Trump och AfD. Men i Sverige spelar det ingen roll vad som sägs och sker i Norrbotten och Värmland.

Nu vill sossarna rent av ännu mer cementera de problematiska förhållandena i småstadsregionerna. Man vill öka utjämningsanslagen så att kommuner som tvingats (eller velat) ta emot mängder av invandrare ska få ökade statliga bidrag och därmed bli än mer beroende av Stockholm och kanske luras till att ta emot än fler. Ett par sossar har i dagarna en debattartikel meddelat hur partiet vill genomföra det, medan deras klassiska huvudmotståndare Moderaterna påstås vilja förgöra landsbygden.

Det kommer förstås bara att göra ”murarna” i landet högre och hårdare.

Man kan faktiskt dra murmetaforen lite längre. I Sverige (och även många andra västerländska länder) reses ideligen ideologisk-existentiella murar. Vi har förstås den mellan storstad och landsbygd. Men ideologerna bygger också murar mellan kvinnor och män samt mellan ”klimatmedvetna” och ”klimatförnekare” (vad nu orden innebär). Samtidigt skyller vänsterideologerna på att det är den moraliskt förkastliga parten som skapat polariseringar mellan parterna. Men som vanligt måste man se allt de säger i en spegel. Faktum är att även raspolariseringen är vänsterideologernas verk, och som i de andra exemplen nedvärderas en part kraftigt.

Vår uppgift liknar de gamla DDR-dissidenternas: bryta ner de skadliga krafterna i staten och riva de murar av polarisering den byggt. Och samtidigt bygga våra sunda samhällen!