Väskryckning är som att ”palla äpplen” sa polisen

Svenska riksdagsledamöter hade precis börjat debattera om hur de såg på den skenande kriminaliteten i Sverige, fanns den, eller fanns den inte, och där satt jag hemma och tvivlande på ifall dom fattat något. Med blicken riktad mot dumburken som denna förmiddag tog oss rakt in i plenisalen, och där gick allt sin gilla gång. Inga omvälvande omskakande uttalanden kunde skönjas, allt var som det brukade. Från min position i rummet kunde jag ifall jag något höjde blicken och en aning vred på huvudet även se ut över vägkorsningen i vår lilla villastadsdel i Malmö.

Det var fredag och sista dagen på veckan innan skolans sportlov, det var kallt med en bitande svag vind som fick de få flanörerna utanför mitt fönster att både ha mössa och vantar. Det var lugnt och lite helgkänsla. Iklädd en röd täckkappa, mössa, vantar och med en svart tygkasse i handen kom en äldre svensk kvinna promenerande, inget konstigt med det.

Finn fem fel ungefär, det var något som inte stämde. Bakom den äldre kvinnan smög det upp alldeles för nära henne en grupp med mörkklädda 14-åringar med utländskt utseende. Detta stämmer inte, tänkte jag, den äldre kvinnan var inte mormor eller farmor till någon av dessa pojkar det kunde jag klart som korvspad se.

Nu satt jag så belägen att jag var tvungen att snabbt förflytta mig till nästa rum för att följa vad som hände, för något var på väg att hända det förstod jag då tanten sneddade över gatan i korsningen och den ene grabben smög efter. I nästa rum såg jag det ske, hon min landsman var på väg att bli väskryckt. Hon skrek, jag bankade på fönstret så att glasrutan bågnade, jag skrek. Pojken, jag kan fortfarande se hans ansikte framför mig, han log med hela ansiktet när han grabbade tag i kvinnans svarta kasse.

För att göra en lång historia lite kortare så sprang jag ut och tog hand om kvinnan och tog henne med in till oss. Tjuvarna sprang nedåt gatan, min man satte igång kaffe och ringde polis medan jag tog på mig min jacka och cyklade snabbt för att leta reda på tjuvarna. Jag hittade inte dom, men några dagar senare berättade Elsa Johansson, som den äldre damen hette, att hon sett dom vid skolan på Söderkulla och att hon ringt polis men att inget mer hände i detta. Det var så sorgligt.

De två poliserna hemma hos oss förhörde mig och Elsa i var sitt rum, och jag kunde inte låta bli att föra på tal om det mest sjuka i detta som hänt, pojken som smög upp bakom Elsa var så glad, hela hans ansikte sken som en sol, han var tillfreds. Det kunde jag inte förstå. Jag fick av polismannen förklarat för mig att för dessa ungdomar var det som att ”palla äpple”, inget konstig och inget som den sortens folk tyckte var en stor grej. Det var ju endast en svensk tant.

Att som gäst i Sverige skada värdfolket är som att ”palla äpplen”, det var polisens information till mig den fredagen dagen innan februarilovet 2012 (eller var det 2013?). Av händelser som denna lär man sig att det finns ingen som helst tacksamhet från många av de som kommit till vårt land, och varför skulle det göra det. Varför skulle vi tro att tacksamhet råder hos de som flyttat in, då det under många år i partipolitiken och bland tjänstemän inom invandringsindustrin rått en förnekelse om svenskhet och om att vi svenskar överhuvudtaget finns. Man kommer hit och får och tar det man har ”rätt till”.

”Den dumme svensken” tar vi ifrån allt, om svensken inte räcker fram och ger, då klär vi av honom in på bara skinnet, spottar, våldtar, pissar på eller rycker kassen med Elsa Johanssons gymnastikkläder i. Elsa fick åka polisbil hem, hon kunde inte gå på sin pensionärsgymnastik den där fredagen. Detta är en av många erfarenheter jag har från vårt ”mångkulturella” (MENA, min not.) land. Det måste inte vara så.

Vi är inte ”den dumme svensken”, vi kommer att göra än mer motstånd med tiden, är tiden mogen idag? Om inte så är tiden mogen imorgon! Elsa Johansson skrek och kämpade, jag skrek, sprang ut och hjälpte min frände, samt spurtade runt i stadsdelen ursinnig som en uppretad björnhona på cykel utan vantar!