Hjältarna som aldrig behövdes stod redo att försvara Sverige

Detta är upplägget för en dokumentär som jag råkade finna när jag bläddrade igenom vad som fanns på SVT Play. “Skymningsläge – Sverige under kalla kriget” heter den (från 2016) och jag rekommenderar var och en att se den. Gillade du Operation Garbo-böckerna så kommer du falla för “Skymningsläge” som en fura.

Det är journalisten Melker Becker som klippt ihop en svensk krigsfilm med hjälp av arkivbilder och filmer som svenska försvaret producerat under åren. Vi befinner oss på 1980-talet och den som har minnesbilder från den tiden känner igen sig. För egen del (född 1977) har jag fragment från slutet av 1980-talet; det tydligaste hur rädd jag blev för Hesa Fredrik en gång. Jag sprang gråtandes hem, gömde mig och trodde att kriget kommit. Mamma, eller pappa, lugnade mig – det var bara ett test. Jag hade läst “Om kriget kommer” i telefonkatalogen, därav min rädsla… och en spännande känsla. Mitt andra minne på ämnet är att jag läste om motståndsrörelsen i texten, och om att “alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska”, och att hela Sverige ska försvaras och fortsätta försvaras tills det är befriat. Det satte också spår och ingjöt en nationalistiskt känsla hos mig. Antagligen är det därför jag reagerar så starkt på dokumentären. Tidvis tåras ögonen.

Jag har sett den ett par gånger vid det här laget. Senast såg jag den med min son och passade på att ge honom en historielektion på köpet. Han tyckte den var obehaglig och kröp upp i famnen på mig, men han förstod också ett och annat. Under samtalet efteråt berättade jag om situationen då, när jag var liten och med exempel från filmen förstod han varför jag alltid tjatar om att man aldrig ska ge upp, varför man ska kämpa på även om det är jobbigt och känns hopplöst. Det var den inställning som en svensk soldat skulle ha förr, ja inte bara soldaten: alla svenskar lärde sig, under många år, att om kriget kom så skulle alla sluta upp och försvara nationen till sista blodsdroppen.

Jag skulle kunna recensera den, beskriva hur skickligt gjord den är, eller hur jag känner igen kläder, bilar, utseenden och miljöer. Allt det finns där och gör dokumentären sevärd. Man får en inblick i försvarets hopplösa läge och om civilförsvaret och den svenska beredskapen (fascinerande var och en för sig). Men jag lämnar det därhän, det får du uppleva själv om du tittar på den.

Det som fastnar och lever kvar hos mig är de hjältar som aldrig behövdes – de män och kvinnor vars offer aldrig krävdes. Tanken på dem gör mig stolt. Berättarrösten i filmen förtäljer om Björn Lindblad, stridspiloten som går upp mot fienden med sin J37 Viggen. Han vet att han inte kommer att komma tillbaka. Han vet att det bara är fråga om tid innan flygvapnet är utraderat. Han vet allt detta, men gör sin plikt och lyder ordern: Håll gränsen. Norr om Gotska Sandön tappar man radarkontakt med honom. En hjälte som offrade sitt liv för att ge sina landsmän några dagar extra att förbereda sig.

Jan Larsson befinner sig på en ubåt. Nu är det flottans tur. Efter att luften förlorats måste man göra allt för att hindra fienden att landstiga. Också han vet att fienden är övermäktig. Men en efter en går de ut; ubåtarna, fregatterna, jagarna och korvetterna. Också de redo att offra sina liv för att mobiliseringen ska kunna genomföras och kustförsvaret göra sig redo.

Invasionen är ett faktum när fienden landstiger. Längs kusten möter de hårt motstånd men övermakten är för stor. Tusentals svenska soldater dödas när fienden sveper in. Den allmänna mobiliseringen går för full maskin, hemvärnet gör sig redo och beredskapslagren töms. Allt mot fienden, alla mot fienden. Civilbefolkningen uppmanas att göra motstånd, ta ner vägskyltar och ge falska anvisningar; sabotera på alla sätt de kan och … hålla stridsmoralen vid liv.

Dagar blir till veckor som blir till månader. Det totala kriget är över oss och det organiserade försvaret har fallit samman. Men fortfarande finns små sammansvetsade förband överallt i landet. Genom gerillakrigföring lämnar de fienden ingen ro. Trots att de viktiga städerna har fallit, trots att baserna är sönderbombade och landet brinner så fortsätter motståndet. Vi hade lärt av Finland under 1930-talet.

Det är alla dessa människor som jag tänker på. Hade kriget kommit så hade min far kallats in. Han hade kramat om mig och min bror, sagt farväl och antagligen hade vi aldrig sett honom igen. Min mor hade hållit humöret uppe och tillsammans hade grannarna på Turbingränd gjort vad de kunnat för att göra sin plikt. Det är jag säker på. Hundratusentals ur min föräldrageneration hade uppfyllt sin plikt och fallit för Sverige.

Vi pratade aldrig om detta när jag var liten. Men något som var självklart var att Sverige skulle försvaras och att militärtjänsten skulle genomföras. Det var alla överens om då, i alla fall bland vanligt folk. Det må så vara att de inte såg den inre fienden, att de inte gjorde vad de skulle när politikerna svek och lade grunden för den situation vi befinner oss i idag. Men hade kriget kommit så hade de försvarat sitt land mot en övermäktig fiende i hopp om att ett hårdnackat motstånd skulle kunna hålla Sovjet stången.

Jag ser på mina föräldrar med andra ögonen när jag tänker på det. Jag betraktar fyrtiotalisterna med lite blidare ögon. Det fanns tillräckligt tåga kvar i dem för att vara redo att greppa vapnen om så krävdes. Bland dessa finns det många hjältar – hjältar som tack och lov aldrig behövdes. Kanske var också insikten om deras existens tillräckligt avskräckande för fienden. Jag vill tror det. Kanske såg man från andra sidan att svenskarna var redo; kanske sa underrättelserapporterna att svenskarna inte tänkte ge sig utan strid. Kanske fick det krigshetsare att tänka till och komma fram till att det inte var värt det.

Också idag finns dessa hjältar, det vet jag och jag känner några. De tränar varje dag för att kunna försvara Sverige om kriget skulle komma. De vet mycket väl att döden i en stridsvagn är fruktansvärd; de vet hur det moderna kriget skulle massakrera dem; de vet att vår beredskap inte är god och att den politiska styrningen av försvarsmakten på alla sätt är fördärvlig. Men trots det har de ställt sig till förfogande. De är redo att försvara Sverige och svenskarna om kriget kommer – hur än kriget ser ut.

Förutom dessa, som är soldater och nationalister i ordets rätta bemärkelse, så finns det många andra som helt enkelt inser att om man vill bevara freden så ska man förbereda sig på krig. Vår försvarsmakt består inte till större delen av politiskt korrekta fån. De flesta är anständiga och modiga svenskar som är beredda att bli hjältar om så krävs. Förhoppningsvis kommer inte heller deras tjänster behövas, även om risken för krigsliknande situationer ökar i Europa och Sverige med den förda politiken. Fienden är en annan än när jag var liten.

Jag tror att hjältarna finns där, i det svenska försvaret, redo att göra sin plikt. Redo att bli hjältar om nationen – folket – behöver dem. Försvarsmakten är en del av AB Sverige, så är det. Men soldaterna är fortfarande svenska män och kvinnor. Det är en bra grund de har. Glöm de fåtal som lyfts fram på grund av att de sticker ut och tänk på alla de som aldrig lyfts fram … nationens söner och döttrar som står redo att försvara Sverige. De förtjänar vårt stöd.