Dagen då jag trotsade polismakten

Det är lite som om det har lossnat i Sverige, tungornas band har lossnat och än den ena och än den andre tar bladet från munnen. Det är nu som det går att erkänna att kejsaren är naken. Det låter: ”Vi har sett det komma, vi har vetat det hela tiden, vi har hela tiden vetat att det inte kommer att fungera”. I dessa dagar, i detta nu, dras draperiet för scenen ifrån, på scenen står de som inte vill vara sist på bollen och bli till idiot. Och allt detta såklart för att rädda sitt eget skinn.

Det vi får höra från ”bekännelsens scen” är inte som en äkta självrannsakan, utan mer som ett bekännande under galgen, eller kalla det som en läpparnas bekännelse. Det gäller för de falska spelarna att spela ”smart”, vinna sympati, och för partier gäller det idag att behålla ”sina” väljare och såklart locka till sig fler. Huggsexan om makten kommer att accelerera parallellt med den idoga ansträngningen med att dupera folket man bevisligen föraktar.

Sverige blöder – folket ”upplever” sin stad otrygg, alltså mannen och kvinnan på gatan är inte otrygga i vekligheten utan svenska folket ”känner” sig otrygga. Men, de som spränger och skjuter, de spränger för mycket nu. Det är lite jobbigt i konungariket Sverige. ”Vi” måste göra något: Integrera bättre, oftare, större och mer, svenskar måste ha förståelse.