Malmös ”motfilm” missar målet

Ett är säkert. Malmö, när Helamalmö (som finansieras av skattemedel) ska beskriva det handlar om utlänningar. Bara. Det svenska inslaget – en mor med sin dotter – svischar förbi och syftar på familjen i Staffanstorpfilmen. Efter detta ljushyllta inslag är det fullt fokus på det ”nya Malmö”.

I aktivistgruppens film vars titel är #viärpåriktigt får fyra invandrare komma till tals. En av dem var ett av Peter Mangs offer (otippat, heller hur). De har alla drömmar, är skötsamma och vill väl. De är Malmö, helt enkelt.

Nu är det dock ingen som förnekar att det finns skötsamma människor av alla de slag i Malmö. Inte ens de mest inbitna och övertygande nationalisterna (Staffanstorps Sonesson tillhör inte dem) förnekar det. Vår invändning – i all ödmjukhet – är att Malmö har havererat på grund av massinvandring och mångkultur och att resten av Sverige följer John – eller Ahmed, för att vara inkluderande.

De missar helt enkelt målet.

Kanske är det en eller annan inrökt mångkulturalist som känner att de nu vill komma till Malmö. Stadsmiljön, pulsen och leende utlänningar som hänger lockar väl somliga. Gemene svensk däremot ser filmen och tänker: ”aldrig i livet”.

Helamalmös ledare, Nicolas Lunabba (flitig debattör med slagsida åt vänster) säger att syftet med filmen är att “mänskliggöra de misstänkliggjorda”. Det behövs inte för vår skull. Vi vet att inte alla i Malmö är gangsters. Men vi vet också att det mångkulturella Malmö aldrig kommer att fungera, eftersom mångkultur inte fungerar.

De fyra utlänningarna är Malmö, de är ”på riktigt”. Där slår man i alla fall huvudet på spiken. Delar av Malmö är inte Sverige längre och när aktivisterna tar ton är det uppenbart. Det finns ingen plats för svenskar när Lunabba vill ”värna människovärdet”.

Antagligen är det så att för Helamalmö finns det bara plats för svenskar som integrerar sig, som anpassar sig … och som, naturligtvis, betalar in skatten.