Julbordets fällor och fröjder

Nu vankas tusen julebord

Uti vårt mörka land

Och tusen, tusen snapsar ock

Som hälles uppå tand

Och över stad och land i kväll

Får svensken magen full

Av skinka, sill och lax och korv

Och kuse med färg av gull

Du dignande bord i nordligt land

O låt din givmildhet

Få fylla oss med julkänsla

Och göra buken fet

På varje krog med självrespekt

Så bjuds det juleshow

Vi går så hem i julens frid

Och sjunger Let it snow

Julen är här! När man kände att man inte pallade mer av den här motbjudande hösten med regn, regn och åter regn så blev det äntligen dags att rusa ner till källaren, kila upp på vinden, kvista iväg till handlaren och hämta juldekorationerna. Jag brukar inte vara speciellt väderkänslig men den här hösten har varit så akut befriad från dagsljus och solsken att jag började känna mig som en sån där anemisk discofisk som lever på flera tusen meters djup och har en lampa den dinglar framför munnen för att locka till sig småfiskar. Jag har tryckt i mig mängder av citrusfrukter, zink och D-vitamin för att stå ut.

Men nu. Nu är den äntligen här. Julen. Ljusstakar, röda gardiner, dekorationer, halmbockar, apelsiner med kryddnejlikor, stjärnor, blommor, änglar och hela midevitten. När hösten är som mörkast så kommer till sist den efterlängtade julen när man får lov att tända brandfarliga mängder med ljus, smutta på glögg och lyssna på julmusik. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!

En av de bästa sakerna med julen är julborden. Jag hade kunnat äta julbord året runt. Förr i tiden gjorde man ju det också. I alla fall om man tillhörde borgarklassen, för då åts smörgåsbord året om. I år är det första gången som jag tar med mig dottern ut på krogen och likt Baloo ska jag lära henne allt jag kan som julbordsentusiast. 

Det mest uppenbara och amatörmässiga misstaget folk gör är att de har alldeles för bråttom. Likt svältfödda djur dyker de ner på julbordet med samma återhållsamhet och grace som en flock gamar som dyker ner på ett buffelkadaver. Det rycks i skedar, knuffas, svingas gafflar och man bygger absurda och oaptitliga torn av mat på sina för den omöjliga uppgiften underdimensionerade tallrikar. Sannare har Reinfeldts ord aldrig ekat i huvudet där man står och betraktar dessa besinningslösa zombies: ursvenskt är bara barbariet.

Jag minns ett företagsjulbord för ett tiotal år sedan. En av mina yngre kollegor hade för säkerhets skull grundat med en mängd rejäla groggar redan innan glöggen och pepparkakorna. Förutom att han var oklädsamt smal var han rätt lik en tomte på vissa sätt. Näsan och kinderna var påtagligt röda till exempel. Svårigheten att tala gjorde att man lätt kunde tro att han talade från bakom en mask. Läpparna var liksom inte riktigt synkade med tungan och vice versa och talcentrat i hjärnan hade gått på rökpaus för att inte komma tillbaka resten av kvällen. Vi lyckades i vilket fall som helst baxa med honom till restaurangen.

Vid julbordet greppade han så en tallrik och började bygga. Underst lade han ett tjockt lager med sill, lax, ägg, ost och bröd. Över detta kom ett lager med kallskuret. Ovanpå detta landade köttbullar, prinskorv och rödbetssallad. Efter det ett respektingivande lager med Janssons Frestelse, som brutalt ryckt ur sitt sammanhang inte alls såg så frestande ut. Som en sista garnering, en piece de resistance ovanpå detta veritabla Babels Torn, placerade han med absurdistisk konstkänsla ett par rykande revben. Et voila – julen var serverad. Det var ett under att ett skred inte inträffade under den vingliga färden till bordet.

Att säga att det såg oaptitligt ut är en underdrift. Det var en svårslaget motbjudande syn endast trumfad av synen av kollegan som började möla in tallrikens bördor i munnen utan vare sig känsla för ordning och systematik eller respekt för tradition och god sed. Redan efter ett par minuter deklarerade han återhållsamt att han var mätt och somnade vid bordet. Ridå. Han blev inte medbjuden på julbord igen. Låt detta, kära läsare, stå som ett studieexempel i hur man inte ska begå ett julbord. 

När det kommer till julbord är jag helt enig med gastronomen Edward Blom. För att korrekt avnjuta ett julbord krävs det sju tallrikar. Sill, kall fisk, varm fisk, kallt kött, varmt kött, ost, dessert. Det kan givetvis debatteras huruvida osten ska sluta måltiden (en fransk approach) eller desserten. Detta lämnar jag helt och hållet till er och ämnar inte lägga mig i. Men sju tallrikar ska det vara. Det ska vara sju måttfulla och framför allt smakfulla tallrikar. Lägg inte på för kung och fosterland. Är något väldigt gott går det givetvis bra att ta två gånger av detta, men gå då hellre fler gånger än att lägga på för mycket med en gång. På det sättet undviker du även att överäta. Därtill är det bra för matsmältningen att komma upp och resa på sig några gånger. Sedan tycker jag alltid att man ska börja med att gå ett varv och bara titta vad som finns. Är du vansinnigt begiven i lutfisk så vill du kanske notera om detta bjudes innan du tar för dig av fem sorters lax. Om köttbullarna inte ser hemmagjorda ut är det kanske bättre att satsa på den rökta hjortkorven som såg desto godare ut.

Och framför allt: ha inte bråttom. Ett julbord ska få ta tid. Det handlar inte bara om att äta utan i lika mån umgås. Prata och skåla med dina vänner och bekanta. Dela julminnen och traditioner. Sjung julsånger så att taket lyfter och salen fylls av skratt.

Till detta tarvas dryck. Det vanligaste är väl att dricka julöl till julbordet. Julmust för nykteristerna. Att matcha vin till julbord är väl i princip omöjligt om man inte varvar en massa olika sorter, med tillhörande kopparslagare dagen efter. Jag vill dock slå ett slag för mumman. Det är en härligt läskande blandning av julöl och julmust med lite extra kryddning och passar exceptionellt väl till julbordets smaker. Drycken har rötter som går ända tillbaka till 1500-talet och det är härifrån som vi har fått uttrycket att något ”smakar mumma”. Om ni inte har provat det så kan jag varmt rekommendera er att blanda en karaff. Här får ni ett recept förresten. Det är från min släkting Calle och han blandar den godaste mumma jag vet.

Calles mumma:

3 dl julöl

3 dl julmust

2 dl porteröl

2 dl sockerdricka

8 cl gin

1,5 dl madeiravin (helst torrt)

Häll de väl kylda ingredienserna försiktigt i en karaff. Rör varsamt. Häll upp utan att låta det skumma allt för mycket. Känn dig traditionell till tusen.

Huruvida man vill dricka snaps till julbordet tycker jag får vara upp till var och en. Men notera att våra kloka förfäder inte bara hinkade sprit för att bli berusade. Våra klassiska brännvinskryddor valdes med omsorg för sina olika medicinala effekter och alkohol var det effektivaste sättet att dra de verksamma ämnena ur växterna. En ”fördelare” till eller i alla fall efter maten kan hjälpa matsmältningen. Personligen rekommenderar jag snaps på Johannesört, eller Hirkum Pirkum som den kallas i folkmun (Hypericum perforatum). Smaken är mild och god, färgen vackert röd och din mage kommer att tacka dig.

God jul på er och låt bilen stå när ni åker till julbord. En promenad efter julbordet och ni kommer att somna som kungligheter i era sängar, under julhimlens alla stjärnor.