Iran och högern som fredsrörelse

Denna artikel publicerades ursprungligen den 4 juni 2019 på bloggen The Swedish Paleocon. Svegot återpublicerar den här med tillstånd. Följ bloggen på Twitter: @swedishpaleocon 

Nyligen verkar det som att president Trump, till de neokonservativa krigshökarnas stora förtret, blåst av ett angrepp mot Iran. För den utomstående betraktaren framstår signalerna som en republikansk dragkamp innanför Vita husets väggar. De flesta av er är säkert medvetna om Trumps tidigare bombastiska utspel som senare resulterat i högst sparsmakade åtgärder. På nätet spekuleras det om ifall Trumps signaler är ett uttryck för presidentens genuina åsikter, eller om de bygger på kompromisser för att hålla den djupa staten, och dess neokonservativa lojalister, stången. För trots Trumps många tillkortakommanden som president så har han hittills inneburit en bruten trend på den utrikespolitiska scenen. I snart trettio år har den amerikanska örnen med näbbar och klor hävdat sin hegemona ställning världen över, ett liberaldemokratiskt jihad gentemot alla som inte bugat för globalkapitalets avgudabild. Samtidigt som boet förfaller.

Den officiella versionen av tidigare amerikanska interventioner har varit plågsamt förljugen. Det talas flitigt om ”demokrati”, ”säkerhet” och ”amerikanska intressen”. I själva verket har det alltid visat sig handla om oligarki, makt och Israel. Så länge inga bomber regnar över Riyadh, så länge inte det amerikanska folket är verkligt hotat, så länge de amerikanska politikerna inte styr enligt sitt eget folks intressen, är Washingtons versioner att betrakta som propaganda.

Iran -ett utsatt land

Ett land som drabbats hårt av liberal imperialism är just Iran. I likhet med merparten av Mellanöstern var landet länge under starkt västerländskt inflytande, vilket i Irans fall innebar att deras svarta guld tillföll ett större brittiskt oljebolag (Anglo-Iranian Oil Company). Det fick ett abrupt slut 1951 då nationaldemokraten Mohammad Mosaddeq, på demokratisk väg, valdes till landets premiärminister. I linje med ett parlamentsbeslut från föregående år påbörjades en nationalisering av britternas tillgångar, vilket ledde till att Anglo-Iranian deklarerade ett handelsembargo på iransk olja, vilket hindrade iranierna från att sälja sina nyvunna tillgångar. Ett par år senare störtades Mosaddeq av de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna, varpå makten gavs till den västvänlige shahen Mohammad Reza Pahlavi.

Shahens styre kännetecknades av moderniseringar på flera plan, såväl sociala som industriella, en i många avseenden fortsättning på faderns arbete (Reza Shah Pahlavi som störtades av sovjetiska och brittiska trupper 1941 då han ansågs alltför tyskvänlig). Både faderns och sonens styren kan med rätta jämföras med Kemal Atatürks reformation av Turkiet. Irans industrialisering fortgick, infrastrukturen byggdes ut kraftigt, utbildningsnivån ökade, levnadsstandarden steg successivt. Men liksom sin far skulle Mohammad Reza Pahlavi hamna på kollisionskurs med de religiösa auktoriteterna, Irans mullor som hade stort inflytande på landets i antal mycket betydande jordbruksbefolkning. Under Pahlavidynastin genomfördes reformer som avskaffade feodalismen, fördelade landets jord, införde kvinnlig rösträtt och andra rättigheter. I likhet med sina turkiska motsvarigheter arbetade båda shaherna hårt för att omdana det persiska modet i en mer västerländsk stil, något som gav en hel del gunst i Västvärlden och som fortfarande romantiseras av shahens anhängare. Shahernas västinspirerade politik skulle visa sig ge en draksådd i slutet av 1970-talet då kungafamiljen störtades från makten efter oljekriser och ett allt hårdare maktutövande från regimens sida.

Ur ett högerperspektiv kan Iran-frågan vara knepig att få kläm på. Vem hade egentligen rätt? I likhet med Vietnamkriget kan denna konflikt knappast reduceras till ”ont mot gott”. Konflikten i Iran bör istället ses i ljuset av olika konservatismer som krockade med varandra, en som ville orientera sig mot det för-islamska Iran, och en som ville skapa en renodlad islamisk republik. Reza Pahlavi (fadern) influerades uppenbarligen av det gamla persiska riket, vilket bland annat innebar traditionalistiska (och anti-arabiska) språkreformer, en ökad aktning för judar och ett namnbyte på landet från Persien till Iran, vilket är iraniernas egna benämning på sitt land. Man kunde dessutom urskilja nationalistiska drag hos båda regenterna och en tydlig inspiration från frihetlig västerländsk filosofi. Mullorna, under ledning av Ruhollah Khomeini, ville å sin sida skapa ett islamiskt traditionalistiskt samhälle, vilket gick emot monarkins sociala reformer. Eftersom båda sidor representerade någon form av traditionalism blir detta ofta en svårlöst ekvation för flertalet. Man kan likna det vid att vi svenskar genom historien haft tre huvudsakliga religioner; asatro, katolicism och luthersk protestantism. Alla har funnits här länge och kan därmed betraktas som svenska, även om de skiljer sig mycket åt.

Hursomhelst. Shahens konflikt med mullorna fick sitt crescendo 1979 då Khomeini med sina anhängare lyckades störta regimen och tvinga Irans kungligheter i landsflykt. Revolutionen utmynnade i en teokratisk islamisk republik, ett blodigt krig med Irak och en bubblande konflikt med USA som fortfarande pågår. Med tiden har Iran blivit en viktig spelare i Mellanösterns maktkonflikter. Irak är idag kraftigt influerat av landet. Den av Iran stöttade libanesiska shia-gerillan Hizbollah har visat sig vara framgångsrik i sin kamp. Assads seger i Syrien är delvis tack vare shiaislamskt stöd där Iran varit en nyckelspelare. Iranstöttade shia-rebeller i Yemen håller tappert ut trots aggressiv saudisk krigföring. Republiken har dessutom goda kontakter med Ryssland, det neokonservativa USA-etablissemangets nemesis.

Mäktiga krafter försöker idag framkalla någon form av militär konflikt med Iran under framförallt tre förevändningar:

• Att Iran inte är en liberal demokrati. Klassisk förevändning från neokonservativt håll som bygger på att USA har en skyldighet att frälsa världen med den ideologi som ”vi bara vet” är bäst för alla folk och människor. Utöver mullornas styre så lyfter man flitigt fram hur exempelvis homosexuella behandlas av regimen, bland annat hur de avrättas genom hängning i lyftkranar. Precis som i Sverige knyter man gärna en rad olika värden till det demokratiska, därav bör man som kritiker dra i sär dem igen. Det iranska styrelseskicket bör vara anpassat efter deras rådande förhållanden och utveckling. Att försöka implementera ett fyrkantigt system genom krigföring kommer inte funka (nu heller)! Att avrätta homosexuella bör ses som barbariskt, dock är det knappast en förevändning för ett storkrig.
• Att det hotar amerikanska intressen. På vilket sätt skulle Iran hota USA? Shia-extremister har aldrig hotat Västvärlden, även om deras inriktning på islam också har ambitionen att expandera. Istället har USA valt att alliera sig med både Saudiarabien och Qatar, två kända källor till terrorism riktad mot Västvärlden (för att inte säga spridning av sunniislamism). Även om den iranska regimens retorik stundtals kan vara hård så utgör landet knappast ett hot mot det amerikanska folket.
• Iran utgör ett hot mot Israel. Nu börjar vi sannolikt närma oss pudelns kärna, även om det knappast utgör hela förklaringen. Den neokonservativa övertygelsen om ”demokratispridning” är fortfarande stark hos många människor. Konflikten kan därmed inte helt kokas ner till olika människors/gruppers intressen. Likväl är Israel det kanske mest använda slagträt bland krigsförespråkarna. Det påstås emellanåt att om Iran får kärnvapen kommer dessa att användas till att förgöra Israel. Att Israel har möjlighet att svara med samma medel förtigs ofta. Även det faktum att både Pakistan och indirekt Saudiarabien (via den första) redan har det. Påståendet att Iran skulle vilja förinta Israel är, trots en hård retorik från Irans sida, inte särskilt rimligt. Däremot skulle det kunna innebära att Israel tvingas till en ökad försiktighet gentemot framförallt Libanon och Syrien.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det amerikanska folket saknar skäl till en upptrappad konflikt med Iran. Med rätta är därför ett potentiellt krig mycket impopulärt hos de breda amerikanska massorna. Iran är heller varken som Irak eller Afghanistan. Landet är stort, har en stor befolkning, saknar de interna splittringar som fanns i åtminstone Irak, missnöjet med de amerikanska påtryckningarna är stora, landet har geostrategiska fördelar (mycket berg) och militären är stark. Diplomatiskt har man goda relationer med Ryssland, även om ett militärt ryskt stöd är osannolikt enligt min mening. En amerikansk krigsförklaring skulle sannolikt innebära en blodig läxa för det amerikanska folket, något många antagligen är medvetna om.

Högern som fredsrörelse

Även om ett krig mot Iran, trots allt, förefaller relativt osannolikt så skulle ett framtida utbrott innebära möjligheter för den traditionella högern att bryta ny mark.

Ibland talas det om att 2016 var högerns svar på vänsterns 1968. Nygamla idéer som tidigare förvisats till den politiska periferin har sakta men säkert börjat vinna folkets hjärtan, samtidigt som nuvarande ordning har sitt sämsta stöd någonsin. I likhet med 1968 kan dagens förändringar, åtminstone delvis, förklaras av metapolitiska segrar och förändringar i attityder, även om processen troligen bara inletts. I slutet av 1960-talet pågick också kriget i Vietnam som var mycket impopulärt. Proteströrelserna runt om i västvärlden utgör idag ikoniska milstolpar för dagens etablissemang. Vänstern lyckades framgångsrikt bli den dominerande motkraften till kriget, vilket satte djupa spår i den ungdomsgeneration som då växte fram. Några större politiska segrarna skulle dröja flera decennier. Men när baby boomer-generationen väl fick greppet om samhället under 1980-90-talet kom förändringen med storm.

I likhet med den etablerade högern har emellertid vänstern kommit att bli en blek global-liberal kopia av sitt forna jag. Precis som när de neokonservativa hökarna fick greppet om högern, har nu vänsteretablissemanget det senaste decenniet tydligt visat att man inte längre är någon utpräglad fredsrörelse. Istället kommer dagens fredsförespråkare primärt från traditionalistiskt och paleolibertarianskt håll, även om man fortfarande kan finna folk med samma hållning inom vänstern (ex. Tulsi Gabbard). I händelse av ännu ett krig finns därför goda möjligheter till framsteg för den traditionella högern. Generellt kommer vi få möjligheten att ta över vänsterns roll som det fredliga blocket. Det ger också ett tillfälle att utkristallisera vilka som är globalister och nationalister. Den liberala högern i västvärlden kommer legitimera kriget med anti-islamistiska/pro-demokratiska argument. I ett sådant läge bör vi kontra med argument om suveränitet och nationalistisk antiimperialism, men inte nödvändigtvis försvara regimen per se.

Vad kan vi i Sverige göra, kanske några av er tänker? Från vårt lilla land kan vi dels stödja likasinnade världen över men också skapa internationellt tryck mot USA. För att återigen koppla Iran-frågan till Vietnamkriget så var det folkets missnöje som fick USA att lämna landet, inte militära nederlag. En faktor till missnöjet var sannolikt de internationella påtryckningarna från bland annat Sveriges Vietnam-rörelse. Så även om den svenska opinionen är ganska obetydlig för USA:s ageranden så är den inte helt oviktig och kan definitivt påverka de amerikanska sentimenten, även om ett eventuellt krig redan på förhand är mäkta impopulärt.