Trubadurkulturen och den svenska vissången

Provinsen Provence i sydöstra Frankrike var under medeltiden underkastat flera folk och kungadömen; bland annat burgunder, Tysk-romerska riket och Aragonien, innan Frankrike slutligen lyckades befästa sin överhöghet. Trots detta kunde Provence länge hävda sin autonomi och styrdes av de inhemska grevarna.

Provence utgör en del av Occitanien, det forna land i södra Frankrike, nordvästra Italien och norra Spanien där occitanska talas. (Provensalska är en dialekt av occitanska även om det förr användes som en benämning för hela det occitanska språket.) Dess tidiga befolkning utgjordes av iberer och ligurer, vilka sedermera underkuvades av kelter och goter.

Det som förenade och sammansmälte Occitaniens folk under antiken var att de enades i sitt motstånd mot romarriket, för vilket de blev kända vida omkring. När de ändå hamnade under romersk överhöghet, så reste de under många århundraden ständiga uppror mot ockupationsmakten. Självständigheten kom när Västrom föll år 476. Då var Occitanien redan kristnat men upprätthöll en fornkyrklig variant av kristendomen som värdesatte folklig bibelläsning och var kompatibel med de inkommande goternas germanska kristendom. Att folket studerade bibeln fungerade som en demokratisk spärr mot korrupta prästerskap, eftersom dessa förhindrades att pådyvla folket läror som saknade bibliskt stöd.

Även efter kristnandet värnade Occitanien sitt oberoende och blev snart känt för sitt motstånd mot påvedömet. Legenden förtäljer till och med att när den katolska kyrkan började göra framstötar på de brittiska öarna i början av 500-talet, så valde tre av kung Arturs riddare – Parsifal, Galahad och Bors – att fly med den heliga Graal och Ödets spjut till Montsalvat i Occitanien för att finna en fristad. I slutet av 500-talet lyckades dock påvedömet göra Occitanien formellt katolskt, men landet kunde tack vare sin höga bibelkännedom ändå bibehålla en hög grad av religiös självständighet och utgöra ett centrum för ”kättarrörelser” ända fram till 1300-talet.

Det medeltida Occitanien var länge Europas kulturella centrum och hade goda förbindelser med kungahus över hela Europa. I dess kultursfär växte det europeiska riddaridealet fram. Riddaridealet kännetecknades av det ålåg mannen att t.ex. skydda familj och hem; högakta kvinnor; hjälpa fattiga; iaktta måttfullhet inför mat, dryck och spel; inte spotta och svära; öva sig i poesi och musik och bilda sig i kristen tro, jakt, jordbruk, krigskonst, språk och litteratur.

Trubadurkulturen växte också fram i denna kultursfär och hade sitt epicentrum i Provence. En trobador var en kombination av sjungande musikant, underhållare och nyhetsförmedlare. Trubadurernas lyrik utgjordes ofta av kärleksdiktningar som dyrkade kvinnan eller prisade Gud, men även naturromantik och smädedikter förekom frekvent. De besjöng även historiska och samtida krig, riddarkulturen, vidarebefordrade nyheter och kommenterade politiska spörsmål. Genom sitt urval av visor kunde de ha stor politisk påverkansmöjlighet om de så önskade, deras popularitet gjorde att makthavarna tvangs förhålla sig till dem för annars kunde de räkna med att bli skildrade i nidvisor och tappa sitt folkliga stöd. Ofta var trubadurernas visor baserade på antika folkdanser och gammal folkmusik, som de populariserade och bevarade fast med ny en lyrik, ackompanjerade med sina lutor. De sjöng alltid på det provensalska folkspråket och uppträdde ofta vid hoven, men även på mer folkliga tillställning och hos riddarordnarna. Trubadurerna hade en hög ställning, så att talangfulla trubadurer utan svårigheter kunde finna mecenater vid hoven och därigenom trygga sitt uppehälle när de vandrade kring och var verksamma runt hela Europa. Alla ur folket kunde dessutom bli trubadurer oberoende av börd, klasstillhörighet eller social status, bara de hade vilja och talang. Såtillvida var trubadurkulturen en genuint folklig kultur så skapades på grundval av folkets främsta medlemmar. Genom sin popularitet och vida spridning blev trubadurerna en maktfaktor som värnade folkens intressen.

Detta var något som påvedömet i Rom inte kunde tolerera, en till sitt väsen nordisk (kelto-germansk) oberoende kristen och folklig högkultur med stort inflytande som verkade över hela Europa. Mot löften om lukrativa avtal så lyckades Rom dupera frankerna, för att använda dem som sitt svärd mot sina frihetliga grannar i syd. Det tjugoåriga albigenserkriget i början av 1200-talet blev framgångsrikt för påvedömet, ”kättarna” krossades och Occitanien förfranskades och katolicerades under Paris och Rom. För trubadurkultur blev det ett hårt slag när Provence såsom kulturens urkälla krossades. Trubadurkulturen hade dock spridits bortom Provences gränser innan Roms angrepp och den kom att fortleva på annat håll.