Hundar och deras namn (och ägare)

– Kroken! Kroken, hit!

Den glada hunden med tungan hängandes ut i ett jätteflin har för mycket spring i benen för att lyssna på husse just nu. Det finns ju så många träd att lukta på och buskar att kissa i. Till sist kommer han galopperandes till sin något missnöjda husse. Vadå jag är ju här nu, tycks Kroken skrattande säga. Husse märker att jag ser något frågande ut.

– Jo, det var så att min son fick bestämma vad hunden skulle heta. Jag har alltid velat ha hund men han är lite rädd för hundar så för att få honom att gå med på idén fick han bestämma namnet.

Aha. Då fick man en förklaring på det. Många gånger har jag undrat vad som fått folk att ge sina hundar de namn de bär. När jag själv skulle skaffa min första så valde jag en omplaceringshund. Jag fick ju aldrig en hund som liten så det fick jag ordna själv i vuxen ålder. ”Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom”, som Berke Breathed låter karaktären Skipper John säga i sin fantastiska serie Opus. Jag hade egentligen tänkt mig en fransk bulldog. En käck liten sällskapshund i praktiskt format. Det blev kanske en något större hund än planerat. En rottweiler närmare bestämt. Det går inte alltid som planerat – ibland går det bättre. Hon var helt fantastisk och jag saknar henne faktiskt varje dag. Hur som helst satt jag hemma hos den dåvarande ägaren som inte hade möjlighet att behålla henne. Vi satt vid köksbordet och drack kaffe samtidigt som jag kliade det som skulle bli min hund bakom örat. 

– Hon är jättefin, sa jag. Men du – jag vet ju faktiskt inte ens vad hon heter ännu?

Jag tänkte mig att hon skulle svara Olga eller Alice eller kanske rentav Greta. Hon såg ut lite grann som Greta Garbo ur vissa vinklar. Eller också var det bara något jag hade fått för mig. Zarah hade varit passande, efter Zarah Leander. Rottweiler är ju trots allt en tysk ras. Det var en stor och mycket vacker hund; smäcker för att vara en rottweiler och proportionerna var ovanligt fina. Hon såg ut som en drottning och förde sig som en sådan också. Säkerligen måste en sådan hund ha ett drottninglikt namn. Kanske Silvia?

– Tindra, svarar matten.

Jag tittade på henne över bordet. Tittade ner på den 40 kg tunga svarta och bruna hunden som satt med sitt stora huvud i mitt knä. Tittade tillbaka på henne.

– Vad fint, ljög jag så att tungan svartnade på mig. 

Men det kändes grymt att byta namn på en hund. Hon kunde inte bo kvar hos sin matte som gjort allt för henne ända sedan hon var en valp och nu skulle hon följa med mig hem till en helt ny miljö. Skulle hundstackaren inte ens få behålla sitt namn? Så det fick bli Tindra. Mina systerdöttrar tyckte i alla fall att det var fint.

Det är dock inte det märkvärdigaste namnet på en rottweiler som jag varit med om. En julafton var jag ute och promenerade i ett friluftsområde med Tindra. Plötsligt kommer en annan rottweilertik springandes och de börjar jaga varandra och leka med en gång. Bakom hunden kom en man springande. Han var iförd en sådan där knallröd fodrad vinteroverall som Jula säljer för 400 kr och den matchade rödheten i ansiktet rätt så fint.

– Lilla My, ropade han! Hit!

När man tar med sin hund på kurser så träffar man många hundar med lattjo namn. När jag var på valpkurs för många år sedan träffade jag en medelålders man som hade en väldigt fin och snäll stor svart labrador. Jag frågade om jag fick hälsa på den och det gick förstås fint.

– Vad fin han är, sa jag. Vad heter han?

– Frank Andersson, svarade ägaren. 

Aha, han hörde fel tänkte jag. Han trodde att jag frågade vad han hette och inte hunden. Så jag räcker fram handen och presenterar mig. Efter att vi skakat så försöker jag igen.

– Verkligen jättefin, upprepade jag. Vad heter han?

Ägaren tittade konstigt på mig.

– Det sa jag ju. Frank Andersson.

Ja milda makter. Då trillade jetongen ner. Den var faktiskt lite lik Frank Andersson.

Hundtränaren berättade en rolig historia om en annan valpkurs. När alla vara samlade dök den sista deltagaren upp. Det var en snubbe i 120-kiloklassen som var så täckt av tatueringar att han såg ut som en vandrande tapet. Med sig hade han en stor svart pitbull med nitar i halsbandet. Deltagarna slog sig ner i en ring och gick varvet runt och presenterade sig och sina hundar. 

– Ja de her e änna Psycho då va, presenterade han hunden blygt, ovan som han var att tala inför stora grupper.

Alla tanter med sina pudlar och chihuahuahuahor (har ni tänkt på att det är ganska så lätt att börja stava chihuahua men nästan omöjligt att sluta?) var stela av skräck och förfäran. Men Psycho vann över dem. Han var kolugn. När de andra hundarna bjäbbade och skällde på varandra lade han sig och sov mellan övningarna. I valpkursen skulle man byta hund med varandra i vissa övningar och Psychos husse hade stora svårigheter att få tanthundarna att göra som han ville och såg rätt vilsen ut där han blev kringledd av alla små hundar. Psycho däremot hade plåtkoll på läget, gjorde godmodigt som han blev tillsagd och tanterna slogs nästan om att få gulla med honom och ge Psycho godis. 

Svärmor berättade en rolig historia om en bekant till dem som skaffade sig en jakthund. Det var en lite stökig familj och han hade haft en rätt bråkig uppväxt och en ansträngd relation till sina föräldrar. Han döpte hunden till Hasse. Det tyckte folk var lite märkligt för hans far hette Hans. 

– Vad i helsike har du döpt hunden till Hasse för, frågade hans far surt?

– Jag tänkte att det skulle kunna passa, svarade sonen blitt. Han kanske blir en fyllehund som du?

Relationen med föräldrarna blev näppeligen mindre ansträng av det tilltaget.

Krokens husse och jag står kvar och pratar ett tag. 

– Hade sonen några andra namn på gång? frågar jag.

– Om han hade, svarar han och suckar. Det ena mer obegripligt än det andra. Kroken var trots allt det bästa vi kunde enas om.

– Det är ju i alla fall ingen annan hund som heter så, tröstar jag. Det är unikt men märkligt könsneutralt när jag tänker på det.

– Det är jag tacksam för. Det var ett namn på en hanhund som vi kunde enas om.

– Var det säkert att det skulle bli en hane?

– Nä, uppfödaren visste inte om vi skulle kunna få en hane eller en tik. Men jag är oerhört glad över att vi fick en hanhund just med tanke på namn.

– Vad hade sonen för tiknamn då?, frågar jag nyfiket.

Krokens husse ger mig en trött blick.

– Kejsaren av Kina, svarar han tonlöst.

Tindra var faktiskt inte ett så dumt namn ändå.