Till hemmets försvar

En väninna berättade en gång för mig att hennes vänner alltid ville följa med henne hem efter skolan. Hon gick då i lågstadiet eller kanske mellanstadiet. Anledningen var enkel. Där fanns riktig mat. Inte att hennes mamma var någon stjärnkock eller så. Utan av det enkla skälet att mamman var hemma. Mamman arbetade inte utan var kort och gott hemma om dagarna, i alla fall under den perioden som barnen var just barn.

Vi befinner oss i början och mitten av 1980-talet. Kanske användes inte ordet hemmafru mer, vare sig det sågs nedvärderande, positivt eller bara neutralt. Troligtvis sågs beteckningen alltmer som något gammalmodigt och dåligt. För under 70-talet slog feminismen igenom tillsammans med övriga progressiva attityder i kölvattnet av symbolåret 1968. Under 80-talet började även traditionella yrkestitlar som städare/städerska, sekreterare m.m. ge vika för eufemismer som lokalvårdare och assistent.

Barnen följde alltså gärna med min vän hem, berättade hon. I deras egna hem fick de laga egna mackor, men hos Therese bjöds det på varm mat till sen lunch, och kanske varm choklad och annat som barnen älskar. Maten är bara en del av det som lockade barnen. Det var inte det att Therese var någon poppistjej, men i hennes hem fanns något som saknades hos de andra barnen på eftermiddagen: värme från hemmets härd, närvaron av en vuxen som bryr sig om barnen, huslig aktivitet – en aura av hemtrevnad.

Det var väl inte ett Bullerbyhem – men det var ett hem.

Hur det var hos de andra kan vara osagt. De andra barnen hade det kanske relativt bra i deras hem när det gäller vuxen närvaro. I början av 80-talet var det ännu inte någon självklarhet att båda föräldrar skulle arbeta heltid. Eller så det var en annan attityd som rådde. Kanske arbetade båda, men det var hemmet och familjen som var det centrala i livet. Särskilt för kvinnorna.