DNA-topsningar allt vanligare

Polisen i Stockholm tar DNA-prov allt oftare när det gäller bidragsbrott. Det gör man för att bidragsfuskare ofta har kopplingar till organiserad brottslighet och genom att köra deras DNA genom registret är det möjligt att koppla personen till andra, betydligt grövre, brott.

Genom att topsa 7000 personer under 2019 lyckades polisen koppla personer till bland annat 15 brottsplatser som gällde försök till dråp eller mord, 9 brottsplatser som gällde mord eller dråp, och 80 stölder.

2018 kunde man även lösa ett sju år gammalt våldtäktsfall genom att DNA-topsa en person misstänkt för övergrepp i rättssak.

Topsning även vid åsiktsbrott

Flertalet personer har vittnat om att de har blivit topsade även vid misstanke om åsiktsbrottet hets mot folkgrupp, bland annat en 61-årig kvinna som på Facebook kommenterat en gruppvåldtäkt. Personens DNA hamnar då, om påföljden blir annat än böter, i DNA-registret tillsammans med 152 000 andra.

Det är sannerligen ett ingrepp i den personliga integriteten, men då polisen kan påvisa att många topsningar leder till fler uppklarade brott är det lätt att se detta som odelat positivt. Men hur bekväma är vi egentligen med att vårt DNA sparas i polisens register bara för att vi har uttryckt en åsikt som anses vara olaglig? Var drar vi gränsen?