Svenskarnas stad

Sonny Magnusson gick ner för korridoren i kommunhuset. De svarta ridstövlarnas klackar slog hårt i stengolvet och ekade mot väggarna. Väggarna ja. De var täckta av porträtt av forna tiders stora ledare, mestadels från Tyskland, Italien och Spanien under 1900-talets första hälft. Inspirerande, tyckte Sonny. I slutet av korridoren nådde han konferensrummet och slog upp dess tunga ekdörrar. Männen som satt samlade runt bordet ställde sig upp i givakt när Magnusson tågade in och höjde högerarmarna i hälsning. 

– Lediga, sa Magnusson välvilligt och alla satte sig ner. 

Han slog sig ner vid högänden och rättade till den svarta slipsen som matchade uniformen. Alla kommuncheferna var likadant klädda. Svarta uniformer, vita skjortor, svarta slipsar och välputsade ridstövlar. Runt vänsterarmen hade de en röd bindel med en stor vit cirkel och i mitten av den vita cirkeln en stiliserad spettekaka i svart med vit kristyr. 

– Härmed förklarar jag Staffanstorps kommunstyrelses möte öppnat, sa Magnusson och bankade ordförandeklubban i bordet.

Det var ett vanligt veckomöte och de goda rapporterna strömmade in. Bygget av ringmuren fortskred enligt plan. Upphandlingen av vakttorn gick bättre än väntat och man hade hittills lyckats kapa projektkostnaden med fem procent mot budgeterat. Kommunen var nu till 97 procent etniskt homogen och utflyttningskammaren hade avhyst de sista afrikanerna denna vecka. Magnusson var vid strålande humör och tände sin pipa.

– Hur går det med den nya utbildningsplanen? frågade han utbildningsbyråns Obersturmbahnführer Sträng och satte monokeln till ögat när han granskade pappren på bordet framför sig. 

– Den nya planen tas i bruk nu till höstterminen 2026 mein Führer, svarade Sträng. Rekryteringen av nya lärare till grundskolan genomförs i detta nu.

Magnusson tog leende monokeln från ögat, lutade sig långt tillbaka i sin stol och lade nöjt upp de blanka ridstövlarna på bordet framför sig.

– Allt fortskrider som jag har förutsett, sade han med ett flin och brast sedan ut i ett kacklande skratt medan han lät blicken vandra över den samlade skaran av chefer.

De stämde högljutt in i skrattet och polischefen Brutus Lönnfalk, ledare för GESTAPO (Gemensamma Säkerhetsavdelningen och Staffanstorps Polisväsende) satte upp en bordsflagga med Staffanstorps vapen på bordet. Stadsbyggnadskontorets Oberleutnant Spjuut pluggade in hårfönen i väggkontakten och satte vind i baneret. Flaggans stegrande lejon vajade stolt i den varma brisen.

Mötet rundades av på sedvanligt manér genom att Magnusson satte upp vevgrammofonen på bordet och alla stämde in i ”Staffanstorp über alles” med sina lungors fulla kraft. 

Kommunstyrelsens ordförande var på strålande humör. Han gav sig ut i solskenet för att ta sig en promenad genom staden. Överallt träffade han på glada vita människor som hälsade på honom och han hälsade nådigt tillbaka genom att sätta ridpiskan mot den svarta uniformskepsens brätte. Tänk hur väl allt hade gått, myste han. Allt började med en simpel översiktsplan och gated communities. Tillströmningen av byggherrar och köpare hade vida överträffat alla förväntningar. Inflyttningen av kapitalstarka människor hade gett kommunen en ordentlig ekonomisk schvung och resten var historia. Nu var NSDAP, Nya Staffanstorps Demokratiska Alliansparti, den styrande kraften i kommunen efter att Magnusson och hans kollegor lämnat de gamla partierna bakom sig och slagit sina påsar ihop för att bilda detta extremt framgångsrika lokalpatriotiska och secessionistiska parti.

Visst hade det klagats och svartmålats i media men pengar ljuger inte. Staffanstorps attraktionskraft var bevisad och det var både väntat och efterlängtat när kommunen utropade sin självständighet. AB Sverige hade skickat trupper men dessa LGBTQZÅÄÖ-certifierade veklingar var ingen match för Staffanstorps vaktbolag. Efter den förkrossande segern vid Staffanstorps Sockerbruk säkrade man sin självständighet och trakasserades inte längre av Stockholm. Med veteranerna från detta avgörande slag bildades Staffanstorps Sockerbruks Bataljon, SS-Bataljonen i folkmun, och rekryterade nu de bästa soldaterna från hela Sverige. 

Magnusson log vemodigt vid minnet och en tår rullade ner för kinden när han passerade monumentet för de som stupade vid sockerbruket. AB Sveriges dildoviftande och regnbågsuniformerade trupper hade brakat in i de modiga unga männen i mitten av den Staffanstorpska formationen. Men genom sina uppoffringar hade de köpt tid för resten av kommunens trupper att flanka dildokratins frontsoldater och slutligen krossa dem i en kniptångsmanöver. Han vände sig mot lunden och hedrade dem i tyst givakt. 

Han vandrade vidare i solskenet och kom fram till de gamla tennisbanorna. Dessa hade fått stryka på foten till förmån för en toppmodern avrättningsplats som höll på att byggas i detta nu. Automatgalge, dubbelgiljotin, tågvagnar som körde in i en stoppkloss och dumpade de dömda rakt in i en kremeringsugn – det hade kostat en slant men där skulle finnas kul för hela familjen att titta på när folkförrädarna expedierades. Den nya tennishallen, som byggdes av straffarbetare innan de avhystes från kommunen, skulle mer än väl kompensera för de banor som hade funnits här. Tennis var viktigt, det är ju trots allt en av de vita sporterna och var därför mycket populärt i kommunen numera. 

På tal om förrädare rullade GESTAPOs fångtransport förbi byggarbetsplatsen. Harry Guldsten, redaktören för Staffanstorpsbladet, en oppositionell lokaltidning som nu lades ner, stirrade ut genom det gallerförsedda fönstret mot avrättningsplatsen och bleknade betydligt när han fick syn på Magnusson. Magnusson vinkade glatt mot honom. På söndag skulle anläggningen invigas med Guldstens avrättning. Magnusson kastade huvudet bakåt och skrattade högt mot den blå himlen. Det var en underbar tid att leva!

Woldemort Peterskiej, chefredaktör för Dagens Dumheter, vaknade med ett skrik och satte sig kapprak upp i sängen. Det var tyst och mörkt i lägenheten. Södermalmstrafikens tysta brus hördes från gatan nedanför. Hjärtat bultade och sängen var blöt av svett. Woldemort reste sig upp och stapplade ut mot paradvåningens badrum. Samma dröm igen. Han hävde i sig ett glas vatten och såg sig i spegeln. Han såg blek ut i badrummets ljus och hans tunna kropp med dess kantiga drag såg nästan sjuklig ut.

Woldemort svepte en badrock om sig och gick över knarrande golv bort till arbetsrummet. Han fällde upp locket på laptopen och öppnade upp ett nytt dokument. Han måste hindra det. Skulle hindra det. Det skulle inte få ske. Fascismen utbredning måste stoppas! Denna söndags krönika skulle vara det magnum opus han alltid drömt om att skriva för att sätta in en sista förtvivlad dödsstöt mot syndafloden av populism och högerextremism. Alla skulle lyssna. De måste lyssna. Annars… Woldemort rös vid tanken på vad som annars skulle hända. Han började skriva.

”Det var så här det började på 30-talet…”