Systemet kommer aldrig lära sig – därför måste det bort

En revolution – hur rättfärdig den än må vara – i samband med en pandemi känns inte som en bra idé, varför jag tänker att vi kanske ska rida ut den här stormen innan. Men ett är säkert för var och en som har öron, ögon och tankeverksamhet. Sveriges regering och berörda myndigheter är klåpare av sällan skådat slag. Ja, hela systemet – den liberala demokratin – klarar inte kriser eller större utmaningar. Tag bara en presskonferens jag såg på idag. Det var MSB, Folkhälsoinstitutet och några andra tunga myndigheter. Ett fruntimmer som fått frågan om ansvar lät meddela att ”vi alla delar på ansvaret för…”. Vad det nu handlade om minns jag inte. Däremot drog jag öronen åt mig för vis av erfarenhet vet jag att delat ansvar är ingens ansvar. Alltså har ingen ansvar för coronakrisen i Sverige. Det absolut värsta som kan hända för Steffe och hans gäng är att de inte får nytt förtroende efter nästa val. Och är du myndighetschef eller statsepidemiolog kan du säga och göra precis vad som helst, har vi lärt oss.

Ena dagen kan livet tuffa på som vanligt, andra dagen ska folksamlingar över 500 deltagare förbjudas. På måndagen är flygplan från Iran inga problem, på tisdagen måste de stoppas. Veckan innan sportlovet är det fritt fram att resa till Italien, sedan fritt fram att åka hem … sedan gick det åt helvete på den fronten också. Men de inkompetenta blir kvar och levererar förnumstiga rekommendationer i alla fall. I slutänden har de inget individuellt ansvar i alla fall. Och om folk reser ragg mot dem, ja, då är det mobbning och ryska troll som är i farten.

Tro mig, jag har full respekt för att det är svåra beslut och avvägningar som  måste göras. Man kan inte bara stänga ner landet. Konsekvenserna om man rusar åstad kan bli långt mycket värre än själva orsaken till att man gör det. Inte heller får man sprida panik bland befolkningen. Förstår man det minsta lilla om massans psykologi så vet man hur farligt det är. Men med det sagt finns det mycket man kunde ha gjort utan att det hade varit alarmistiskt eller överdrivet.

Exempelvis kunde man stängt gränsen – vilket Israel nu har gjort – och sagt att vi kommer hålla den stängd ett tag framöver. Man kunde också gett f-n i att döda den svenska beredskapen för svårare tider. Istället gjorde man oss beroende av globalistisk on time-delivery, vilket gjort en gränsstängning till en omöjlighet.

Man hade också kunna råda befolkningen i ett mycket tidigare skede att vara mer vaksamma och tillbakadragna. Det är lite sent att komma med det nu kan tyckas. Och även om det – vilket myndigheterna hävdar – inte spelar någon roll för spridningen så hade det i vart fall fått folk att känna lite tillit. Självfallet kunde man också, omgående, avvecklat karensdagen. Men det tog sin modiga tid.

Jag är övertygad om att smittspårning o. dyl. har varit proffsigt genomförd och till gagn för oss. Men jag är lika övertygad om att vi inte hade varit i den situation vi är om myndigheterna hade agerat istället för att vela från start. Därtill hade situationen också varit bättre om berörda parter tänkt så här: ”Okej, nu var vi steget efter igen. Låt oss försöka vara steget före i fortsättningen.” Men man har konsekvent tänkt och agerat precis tvärt om.

Till syvende och sist kokar det ner till den liberala demokratins oförmåga att hantera kriser. Inför skarpa lägen är det bara flum. Ingen sätter ner foten, ingen pekar med hela handen. Jag har konstaterat det förut och gör det igen. Det finns en orsak till att företagsledare har makt att bestämma och agera; det säger sig självt varför läkaren som opererar inte måste vänta på omröstningar och remisser från övriga som finns i operationssalen. I militären har man strikt ordergång från start, och ännu striktare i skarpa lägen. Då lyder man order.

Vidare har företagsledaren, läkaren och befälet också ansvar, fullt ut för de beslut som fattas (nåväl, långt mer ansvar än Löfven i vart fall). Detta vet man från att man ger sig in i leken och ingår i utbildningen att lära sig hantera detta. Men av någon outgrundlig anledning så ska vi tro att den liberala demokratins handlingsförlamande principer är bäst lämpade att hantera kriser som drabbar en hel nation?

Vidare, vilket gör det hela ännu värre. När Expressen frågar statsepidemiolog om det inte är en god idé av företag att hålla personal hemma svarar vederbörande att staten måste ta hänsyn till jämlikhetsfrågan också. Har inte alla lika rätt att vara friska? Så lyder hans kontring. I jämlikhetens namn kommer staten inte göra som i Italien, i Danmark och på flera andra platser. Detta har inget med smittskydd att göra utan vänsterliberal doktrin.

Med detta i åtanke måste följande gälla. När vi ridit ut coronakrisen (det kommer vi göra, tro mig) så måste vi driva igenom en grundläggande reformering av hur vårt land sköts. Jag inledde med ordet revolution och det är precis vad som behövs. Förslagsvis dock en oblodig sådan.

Tills dess är jag i alla fall glad över att vara en del av en gemenskap av likasinnade fria svenskar. Jag vet att om vi får ett läge likt Italien, med karantän och allt som kommer av det; om ekonomin sätts i gungning eller det blir ordentligt oroligt i landet, så har jag och min familj en bra skara män och kvinnor att luta mig emot. Vi kommer ta hand om varandra vad än som kommer. Jag är trygg i att Det fria Sveriges nätverk i mitt närområde gemensamt kommer rida ut stormen.

Sedan Det fria Sverige grundades har vi uppmanat alla som velat lyssna att använda föreningen som en grund att bygga vidare lokalt ifrån. Alla som hörsammat detta kan idag känna en relativ trygghet och lugn. Vi kan inte bota virus eller ta det ansvar som är statens eller kommunens, men vi kan finnas för varandra och göra vardagen enklare. Vi kan fokusera våra resurser och gå framåt gemensamt. Ensam är inte stark när krisen kommer och ensamma är vi inte. Ett samtal bort finns mina fränder, redo att ställa upp. Också jag är ett samtal bort från dem, redo att rycka ut om de behöver något.

Hoppas på det bästa och planera för det värsta. Staten kan däremot dra åt h-vete!