Jalles poetiska ark – del 44: Tänk på din nästa

I tider av nöd prövas bröder, vänner, grannar. Det tål att tänkas på när Europa har drabbats av coronapandemi. EU-länderna hjälper varandra i ytterst liten grad. Töreboda kommun stjälper Det fria Sveriges försök att hjälpa Älgaråsbor i nöd. Var är den berömda solidariteten? Även familjens stryktålighet prövas, liksom personers tålamod och tro i denna kristid.

Inget poem på svenska gestaltar drabbningen, kampen, tålamodet, svetten och solidariteten bättre än Johan Ludvig Runebergs dikt om bonden Paavo, dikt nr 25 i avdelningen ”Idyll och epigram” från hans debutsamling Dikter, 1830. Den finske bonden Paavo prövas gång efter annan när skördarna slår fel. Kampen, ansträngningen och tålamodet testas till det yttersta.

Sättet Runeberg skildrar det är mästerligt. I lugnt mak förs man framåt mot den första katastrofen. Hustrun himlar och våndas men Paavo lugnar: blanda bark i brödet. Så svettas och strävas det vidare till nästa katastrof. Frugan ger upp igen men Paavo ber lugnt om förtröstan: bark i brödet. När så all svett och strävan äntligen ger resultat och hustrun prisar herran så lugnar Paavo henne än en gång. Grannens teg står förfrusen. Det blir till att leva fattigt med bark i brödet igen, allt för att hjälpa sin nästa.

Det är sann solidaritet – som fungerar. Man hjälper grannen, bonden som ser likadan ut som en själv och som delar samma öde. Det är vackert. Allt i enlighet med skönheten i Runebergs dikt. Dikten är en fantastisk påminnelse i tider av kris, att det går att kämpa sig ur krisen. Med svett, med tårar och med tanke på nästan.

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Och hans maka föll på knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Men med glädje sade hon till gubben:
»Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!
Nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»

Johan Ludvig Runeberg