Brynolf Adlesparres förfärliga äventyr

Äntligen dags för semester!

Brynolf Adlersparre lutade sig tillbaka i flygplanets säte, blundade och njöt. Det hade varit en tuff vecka på advokatbyrån. En sådan cirkus det hade varit! Många av de anställda hade varit sjukskrivna, möten hade ställts in på löpande band och det hade varit struligt att få tag i folk. Allt på grund av den här förbaskade coronainfluensan. Folk var som hysteriska. 

De hade varit tvungna att hålla möten över sådana där videolänkar eller vad det kallades. Brynolf avskydde videomöten, strulande uppkopplingar och alla problem med tekniken. Det slutade alltid med att någon av de unga killarna på kontoret fick komma och fixa alla inställningar som aldrig fungerade. Det hade varit så otroligt mycket bättre om man bara kunde träffas och hålla vanliga möten, hur svårt skulle det vara? Det tog bara tid att hålla på med IT och datorer. Så jäkla farligt var det ju inte att i värsta fall få lite influensa. Tjejerna i receptionen hade skaffat en massa handsprit som stod på disken. Det hade bara varit för kunderna att ta sig till byrån (den låg i centrala Stockholm med goda kollektivtrafikförbindelser), sprita av händerna, ta varandra i hand och köra mötet som vanligt. Helt otroligt vilka räddharar folk var. Han skrattade gott åt hur folk överreagerade.

Brynolf gillade inte datorer och projektorer och skärmar. Sin egen dator använde han mest till att fästa post it-lappar på för att inte glömma av möten och telefonsamtal. Mail fick flickorna i receptionen skicka åt honom om något behövde skrivas. Han gav dem handskrivna lappar som de skickade från hans mailadress. Jäkla datorer, det var ett otyg. 

Men nu var det äntligen dags för lite semester. En långhelg i Åre. Han hade bokat rum på Hotell Tott som vanligt och såg fram mot att träffa alla kompisarna som redan var där uppe; Nille, Krabbe och Fjolle. De hade flugit upp dagen innan och hade garanterat champagnen på kylning.

Det var ett kort skutt med flyget från Arlanda till Östersund och hyrbilen väntade på Brynolf. En Ford Focus. Han skulle vara tvungen att sparka en av handspritflickorna i receptionen när han kom tillbaka till Stockholm, han hade specifikt gett order till dem att boka en BMW 4-serie.

En timme senare checkade han in på hotellet och det kändes som att det brann i magen. Det var strålande sol, eftermiddag och fullt av folk på gatorna. När han körde in i byn kunde han se att det var fullt av folk i liftarna och backarna. Perfekt för en rejäl after ski! Brynolf slängde in väskorna på rummet och nästan småjoggade bort till bergbanan som gick upp mot Fjällgården. Det skulle vara helt galet idag, det kände han på sig. Nille hade redan sms:at honom och meddelat att de paxat bord. Det var kö när han kom till bergbanan och folk trängdes för att få plats. Så fort dörrarna till tåget öppnades vällde det in folk och Brynolf stod uppträngd mot en av väggarna under färden upp för berget. Vad mycket folk. Vilket drag det skulle vara idag!

Uppe vid Fjällgården kräktes tåget ut sin last som svärmade bort mot hotellet och bandet hade redan kört igång. Brynolf hittade snabbt vännerna som satt vid sitt favoritbord med två flaskor champagne i ishinkar och en oblyg skaldjursplatå uppdukad. Han fick tränga sig genom den svettiga och högröda folkmassan som berusat hoppade till musiken, trängdes mot baren och fyllehånglade. Ett sånt drag! Folk måste ha börjat tidigt idag, tänkte Brynolf.

– Noffe! ropade Nille och vinkade när han fick se honom bana väg genom publiken.

– Nille! ropade Brynolf när han fick se sin gamle vän. Inte ens skidhjälmen hade kunnat rubba hans prydliga gråsprängda backslick. Snart stod hela det gamla kompisgänget och skrattade, kramades och kindpussades. 

– Äntligen här käre bror, ropade Fjolle i örat på honom över bandets larm.

– De kommer bli en jääävla helg asså, flinade Krabbe och tryckte ett bräddfullt glas Moët i handen på honom. Som han hade längtat efter detta. 

Brudarna sneglade redan åt deras håll där de satt med både champagne, ostron och hummer. Tricket var att vara frikostig med både det ena och det andra, så skulle de nog slippa gå och äta middag ensamma idag.

De kom i sällskap med fyra damer från Stockholm som också var där över helgen precis som de. Bra, jämnt antal, då skulle det inte bli bråk om brudarna. Att alla åtta runt bordet hade ringar på fingrarna var en sådan sak som stannade i Åre. Snart var titlarna undanlagda och de satt och åt från samma dignande fat med skaldjur medan folk trängdes, dansade och skrek runt dem. De hade verkligen fått ett bord mitt i smeten. Nille var fantastisk på att lösa bord. Han kände barchefen sedan gammalt och såg till att alltid sticka åt honom en rulle med sedlar när de träffades. På det sättet var de alltid garanterade bra plats och snabb service. Om man skulle misslyckas med att locka damer kunde barchefen hjälpa till med det också.

”Inget får saknas” var Nilles devis och gud ska veta att han levde efter den.

När eftermiddagen övergick i kväll rumlade de in på Mr. French nere på Åre torg. Krabbe kände ägaren och mer champagne stod på klart på bordet när de kom. Det var inte klokt vilken effekt bubbel hade på brudarna, de spann som katter och var rejält rosiga om kinderna nu. Lyckas varje gång, tänkte Brynolf nöjt. Stället var fullpackat och utan Krabbes kontakter hade det nog varit tji för att bjuda tjejerna på middag.

Servitrisen var en ung blond sak i sena tonåren. Hon var allt lite blek om nosen och bad om ursäkt för att hon var en smula förkyld. Hon hostade diskret bakom handen när hon presenterade kvällens specialare vid deras bord men Brynolf gillade henne. Inte bara för att hon var ung, blond och söt utan för att hon visade lite tåga. Det är strongt att gå till jobbet även om man är lite sjuk, enades vännerna och deras kvinnliga sällskap när servitrisen tagit deras beställningar. Inte som veklingarna på byrån som stannade hemma bara för att de trodde sig vara förkylda. Hjulen måste fortsätta rulla och då duger det inte att ligga hemma och glo på Netflix bara för att man är lite snuvig. De skålade för stigande börskurser och en ljusare framtid i sin Chateauneuf du-Pape (Guigal, 2014).

Senare den kvällen, efter att Brynolf ”Noffe” Adlersparre ringt sin fru och önskat henne god natt och hans damsällskap ringt sina barn som var ensamma hemma, rullade de runt i hans dubbelsäng på Hotell Tott och njöt i fulla drag av varandras sällskap. Efter att hon somnat stod han vid balkongdörren och såg ut över Åre. Han läppjade på en gin och tonic, lyssnade på dunket från nattklubbarna och ropen från glada människor som myllrade på gatorna. Åre kommer alltid att vara Åre, tänkte Brynolf nöjt. Det kommer alltid att vara mitt andningshål. Gudskelov att detta finns; mitt tuskulum i Jämtland. Sommar på Sandhamn och vinter i Åre. Det fanns en ordning.

Epilog:

Ljuden var det värsta. Det var så högljutt. Alla ropande, skrikande och hostande människor. Brynolf låg på akutmottagningens golv. Alla stolar var upptagna. Vissa låg på ambulansbritsar, men någon sådan hade han inte fått. Inga ambulanser fanns tillgängliga när han till sist behövde akut vård. Hans fru, Marika, hade fått släpa ner honom från våningen till garaget i källaren och lägga honom i baksätet i sin Mercedes. Han hade varit sjuk i flera veckor och ingenting hade hjälpt. Han hade tappat rösten och hade blodsmak i munnen av allt hostande. Han var matt av feber och hade tappat gud vet hur många kilon. Andetagen kom i korta väsanden och han fick svårare och svårare att få luft. Han hade försökt få tag i grabbarna, men vare sig Nille, Krabbe eller Fjolle hade gått att få tag i. Nu hade även Marika börjat hosta. Hon stod framme vid receptionsglaset och bankade hysteriskt på rutan. Ingen kom. Överallt dessa människor. Hostande, rosslande, flämtande. Deras anhöriga som skrek i mobiltelefoner, bankade på dörrar och grät. Brynolf slöt ögonen. Andetagen blev kortare och kortare och han började känna sig lätt i huvudet. Kroppen slappnade av. Ljuden blev allt mer dämpade och han orkade inte få upp ögonlocken. ”Jag är glad att jag inte överreagerade i alla fall”, tänkte han när han drunknade av sina vätskefyllda lungor och världen sakta försvann.