Ett påskbudskap för var och en av oss

Via Dolorosa – Smärtans väg – var den väg som Jesus vandrade upp till Golgata där korsfästelsen ägde rum. Han vandrade ensam medan åskådarna överöste honom med hat och okvädningsord; och under hugg och slag från soldater. I filmen Kristuspassionen av Mel Gibson förevisas denna vandring på ett sätt som kan få den mest härdade av oss att rygga tillbaka.

Jesus var den andra Adam. Han var, i kraft av att vara syndfri (synd betyder lagbrott) det offer som kunde väga upp Adams lagbrott och erbjuda Guds barn – adamiterna, de som skapats till hans avbild – en väg till räddning. Det tomma korset är symbolen för detta offer, för Jesus fullbordade verk och upphöjande till Kristus.

Det är om detta som påsken, utifrån en kristen grund, handlar om. Jesus offer och sedermera uppståndelse och seger över döden (vilken är en konsekvens av att bryta mot Guds lagar).

Överfört till vår tid menar jag att vi som folk; som svenskar och européer, vandrar denna Smärtans väg. Vi har brutit mot de fundamentala naturlagar som är Guds lagar och lider därför förnedring, hat och okvädningsord. Vår existens som folk ifrågasätts och vår identitet förnekas oss. Därtill vandrar vi under hugg och slag (brottslighet och terrorism som riktas mot oss) mot en oviss framtid.

Det är med detta i åtanke som jag i år igen, på Långfredagen, publicerar denna text. Den är lika aktuell idag (uppdaterat med en kort hänvisning till den pågående pandemin) och skriven utifrån mig själv och min relation till påskens budskap och symbolik; en högtid både den kristna såväl som ickekristna kan ta till sig och finna mening med.

Hur får vi kraft att vandra “Smärtans väg”?

Fram till 1969 var det förbjudet för nöjesställen att hålla öppet på långfredagen och affärerna hölls stängda. Dagen skulle vara lång och tråkig, inte minst för barnen som inte fick leka och på radion spelades bara kristna sånger. Måltiderna skulle vara enkla.

Det finns en god tanke bakom detta och det kan vara väl värt för var och en, även den som inte är troende, att ta en dag på året som just ska vara lång och tråkig… medvetet lång och tråkig, för att därmed ha tid att kontemplera över livet och döden.

För den kyrkokristna är påskhelgen given men det är inte för den kyrkokristna jag skriver. Jag känner mig själv inte delaktig i kyrkornas skådespeleri och lämnar det åt dem. Däremot kan jag identifiera mig med det en tysk statsman skrev i sin bok Michael:

”Jag vill vara pastor på denna ö. Förklara bergspredikan för enkelt folk och låta världen vara världen. […] Jag tar Bibeln och läser hela kvällen den enklaste och största predikan som någonsin hållits inför mänskligheten: bergspredikan! ’Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till!’”

Vi lever i underliga tider. Å ena sidan förfäktas lättkränktheten och det ropas efter “säkra rum” på högskolorna. Det är genus på schemat och försvaret skall vara feministiskt. Den lätta vägen är den rätta och hjärndöd underhållning för lämlarna.

Samtidigt står Europa och Sverige inför enorma prövningar; taharrush och terrorbombningar, ja ni vet vad jag menar. Man kan inte tänka bort verkligheten och vare sig bröd eller skådespel löser problemen.

I detta sammanhang vill jag, likt statsmannen ovan, förklara för folket att vare sig frihet eller säkerhet är något att ta för givet; att vare sig liv eller hälsa är en mänsklig rättighet utan något man måste strida för. Det är en gammal visdom. Detta är ännu viktigare idag, när våra friheter kringskärs av myndigheterna med hänvisning till den pågående coronapandemin.

Vi är inte förpliktigade att ödelägga vårt samhälle och våra barns framtid för någon. Däremot är vi förpliktigade att vårda det arv vi givits av våra förfäder. I detta är det också lika sant att vi som gör det kommer att bli förföljda, men som vi lärde oss ovan: att förföljas för det rättfärdiga är en salighet.

För oss som inte känner oss hemma på kyrkbänkarna föreslår jag att detta kan upptaga våra sinnen denna dag: de offer våra förfäder utgjutit för vår skull genom historien, den ståndaktighet som visats när Europa stått i brand; den kärlek som hållit oss samman längs vägen och den faustiska ande som definierat oss som ras. Självfallet har Kristus en plats i detta, som den store revolutionsledaren mot materialismen och egoismen på sin tid. En annan som har en självklar plats är Ostara, som Jacob Grimm menade var gudomligheten för den strålande gryningen som bringar glädje och välsignelse.

Förståelsen av allt detta kommer stärka oss på den Via Dolorosa som vi nu och framledes tvingas vandra. Det kommer nämligen en återuppståndelse – för vårt folk – vid vägens slut.