Vårbestyr i hamnen

Våren är här och ett säkert vårtecken är all verksamhet i landets hamnar. Alla båtar som stått ensamma och övergivna under presenningar hela långa vintern får plötsligt en enorm uppvaktning. Min vän F hade en rejäl gammal 70-talssnipa för många år sedan. När han kom och tog av presenningen på vårkanten märkte han att någon hade bott i båten under vintern. Den hemlösa personen hade sovit i kojen och använt det lilla gasolköket. Det låg förpackningar, skräp och allsköns bråte överallt. Sängkläderna och kuddarna hade fått en viss air kring sig som inte direkt var eau de cologne. F suckade och började städa. Sängkläderna var det bara att bränna och det blev ett gäng bräddfulla sopsäckar med lump. Personen i fråga hade förstås även låtit sig väl smaka av både konserver och båtens förråd av öl, vin och sprit. Men i städningen hittade F det enda som vintergästen inte hade satt i sig: en oöppnad flaska genever. Även hemlösa har en viss standard.

För er som inte har druckit genever: grattis. Låt det förbli så. Men om du har svårt att få av bottenfärgen på båten fungerar det alldeles utmärkt som lösningsmedel. Använd inte för mycket bara. Det kan gå hål i skrovet. Ej för invärtes bruk.

Jag älskar att promenera i småbåtshamnar på våren. Atmosfären är nästan magisk. Det är ljuden av alla som arbetar, polerar, skrapar, målar, riggar och pysslar och donar. Det är dofterna av färg, lack och tvättmedel. Du kan känna förväntningarna i luften, ett tyst jubel som ser fram emot en ny båtsäsong. Alla gamla gubbar som pratar med varandra och ger tips och råd, efterfrågade eller ej. Jag har vuxit upp i den miljön om våren. Redan från tidig ålder fick jag hjälpa till med alla bestyr. Min far lärde mig och han i sin tur lärde sig av min farfar.

Farfar var förresten en riktig karaktär. Han hade en svaghet för practical jokes som fick fullt utlopp under vårens fixande i hamnen och på båtvarvet. Farfars och hans kompisar brukade hjälpas åt med sina båtar.

De hade mycket roligt åt deras bekant Walfridsson som hade sin båt på samma varv som de. Stackars Walfridsson blev ofta föremål för deras skämtlynne. En vår hade han problem att få igång motorn i sin gamla träsnipa Johanna och stod och svor över metallklumpen. Han var inte speciellt händig av sig, men var för snål för att betala någon att hjälpa till.

Farfar strosade dit i hängselbyxorna med händerna på ryggen och ställde sig och tittade. Hjälpsam som han var gav han tips på olika motordelar att kontrollera. Till saken hör att farfar var ungefär lika duktig på motorer som en älg är på att spela trombon, men det hindrade honom förstås inte från att rekommendera Walfridsson att ”kolla axelskruven, den kan behöva smörjning”. ”Insugskatetern är skit på de här gamla motorerna, du får se om den behöver rensas”.

Walfridsson hummade och instämde och letade febrilt efter motordelarna som farfar ondsint stod och diktade upp. När farfar till sist uppmanade Walfridsson att ”doppa tvåfasinjektorn i en sexa O. P. Andersson med socker, det brukar pigga upp” gick det upp ett ljus och farfar fick dubbelvikt av skratt fly undan med ett regn av verktyg och svordomar efter sig.

En annan egenhet som Walfridsson hade var att han var färgblind. Han och hans fru brukade ha ståtliga gräl till havs varje sommar om huruvida pricken de passerade var grön eller röd och vart farleden egentligen låg.

Dessbättre gick hans snipa inte vidare djupt så han gick aldrig på grund. Men så ett år skulle han måla om sin båt. Den hade tidigare varit grön men nu hade han fallit till föga för sin frus önskemål och skulle måla om den blå. Snål som han var körde han runt halva stan i sin gamla Opel och letade efter den billigaste färgen som gick att uppnå. Till sist köpte han färg i ett konkurslager och åkte till varvet glad i hågen. Han berättade för farfar och hans kompisar att han gjort en toppenaffär och började skrapa och måla.

Ett par helger höll han på och slet men till slut var han klar. När han stod och beundrade sitt verk kom farfar och kompisarna över med pilsnerflaskorna och bjöd på dricka. De stod i tysthet och såg på båten och Walfridsson var stolt som en tupp. ”Det var ett fasligt bra jobb hörrö”, sa farfar, ”men varför i hela friden ville du ha en svart båt”? Walfridsson stelnade till. ”Vad menar du”? ”Jag trodde att Solveig ville ha en blå båt, men den här är ju svart. Det kan ju också vara tjusigt i och för sig”. Walfridsson bleknade. ”Vi ville inte störa dig”, sa farfars kompis Bosse släpigt, ”men vi tyckte att det var lite märkligt”.

Som på beställning kommer då Solveig strosande mellan båtarna på varvet med picknickkorgen på armen och ska ordna med lunch åt sin gubbe som varit så duktig. När hon får syn på båten och det pilsnerdrickande sällskapet tappar hon både korgen och hakan, vänder på klacken och stegar därifrån, sur som ättika. ”Du kan alltid döpa båten till Tjära nån”, vitsade farfar. ”Solveig”, ropade Walfridsson och sprang efter med färgfläckiga kläder, ”den jävla färghandlaren sålde fel färg till mig”! Farfar och hans vänner låg på marken och kippade efter andan av skratt. ”Förbannade sketgubbar!”, vrålade Walfridsson över axeln när han skyndade efter sin fru.

Men helt hjärtlösa var de inte. Solveig var obeveklig och krävde att båten målades om, kosta vad det kosta ville. ”Jag tänker förbanne mig inte åka omkring som någon begravningsentreprenör i en svart snipa” sa hon till de andra fruarna i mataffären. Walfridsson tappade helt sugen och ville inte veta av sin gamla trogna snipa. Efter ett par helger åkte han dit för att börja skrapa igen och möttes av farfar och hans kompisar som stod och målade Johanna. ”Det går snabbare när man är fler som skrapar och målar”, sa de till den mållöse Walfridsson, ”och vi tyckte att det var säkrast att vi handlade färgen den här gången. Marinblått, per önskemål som vi förstår”.

Därefter trakterade Walfridsson sällskapet med en trerätters på krogen. Det är så vi män blir sams.