Varför terapeutiska tips framför bejakelse av ödet?

Vår arma tid kryllar av terapeutiska tips om hur man ska klara av tillvaron och livet. Som om livet vore det konstigaste och därför svåraste i världen. När det bara är vad det är – det mest naturliga i världen! Nu talar vi förstås inte om mormor, far eller en klok vän som kommer med sunda tips om vad som fungerar på en arbetsintervju eller vad man bör tänka på vid husköp. Här åsyftas alla utbildade psykologer eller självutnämnda förståsigpåare i tidningar, bloggar o.d.

Problemet med de sistnämnda är att de har en tendens att förkonstla världen och tillvaron när den allt som oftast bara är naturlig, vad den är. Instinktivt vill de göra livet och dess skeden till något besvärligt så att de kan känna sig behövda. Varmed livet framstår som långt mer besvärligt än vad det ofta är. Visst kan livet vara jobbigt och visst finns det människor som har svårt att tackla situationer varmed krisen väntar runt hörnet. Men för mycket påminnelse om vad som kan hända, vad som är problematiskt, vad man kunde tänka och känna och göra, vad som kunde underlätta o.s.v. gör människor osäkra och får dem att undvika saker, ja att i längden undvika livet självt.

Värst är sådana terapeutiska tips när det kommer till familjebildning. Unga får höra hur mycket de missar, hur svårt moders- och faderslivet är, hur ekonomiskt besvärligt de kommer att få det – en uppsjö av problem som gör att de unga älskande inte skaffar barnet eller gör abort. Men även om de är lite mer mogna, på alla sätt redo att bli familj på riktigt, så kommer terapeuterna med sina råd och tips. Varmed all naturlig förmåga att hantera situationer dräneras.

Nyligen läste jag om ”föräldraparadoxen”. Det skulle ju bli så härligt att få barn och få bli förälder – men så kom besvären på köpet: bråk med partner och barnet, sömnbrist, stress, osäkerhet om man gör rätt, tvivelaktiga känslor inför barnet m.m. Så kommer terapeuten, självhjälpsexperten, med allehanda råd och rön. Och vad händer då? Jo, modern eller kanske även fadern blir ännu osäkrare i och med att medvetandegörande är en mycket mer besvärlig process än föräldrakänslan som vi har i generna långt mer än några tankar.

Redan förväntningsskapandet om barn och föräldraskap, som om det vore något helt särskilt istället för det vanligaste i världen, ställer till det för många. Särskilt som terapeuterna gärna är där med alla sina påminnelser om vad det innebär. Det är ju inte svårare än att efter några års förhållande så kommer barnet på posten eller med storken eller hur det nu går till. Det är helt naturligt och det behövs sällan några särskilda idéer om påminnelser, förväntningar, kunskap o.d. Vadå, det ska bli så härligt eller det kommer att bli så jobbigt? En massa bearbetning stjälper mer än det hjälper.

När så barnet är där kommer så terapeuterna med sin föräldraparadox och tipsen hur man ska hantera svårigheterna. Men för de flesta föräldrar innebär det bara att tvivel istället föds eller öppnas upp när det bara var lite på glänt. De flesta känner instinktivt att det bara är att bita ihop, leva med, vänta med sömn, ge och ta med partnern o.s.v. Det finns dem som rent av är besvikna på sitt barn och känner föga kärlek, men även de inser att det bara är att leva med eländet.

Det kanske är ruttet med jämna mellanrum, men så är väl ändå livet. Och vad är alternativet, att inte ha det där barnet, att inte ha sin partner, att tänka att det kunde vara så annorlunda? När de tankarna göds så stiger osäkerheten och tvivlet än mer.

Bättre är att någorlunda enkelt bara bejaka livet med all dess naturlighet – inklusive sorg, jämmer, klagan och gnäll, men också glädje, skratt och skön njutning. Det bästa med sådan enkel bejakelse framför tvivel och funderingar är dessutom att det ofta blir fler barn.

Hmm, dags att läsa om August Strindbergs novellsamling Giftas. Han resonerar lite som jag.