Det var serverat

Det finns många saker här i världen som jag inte förstår. Hur kan socialdemokraterna rusa i opinionsmätningarna när det är kris? Varför finns svensk hip hop? Vad tog de egentligen för valpen där i fönstret? Eller som det jag funderar på just nu medan biffen fräser i pannan: hur kommer det sig att det finns vuxna människor som inte kan laga mat?

När jag var 13 år gammal lagade jag middag åt familjen första gången. Det var verkligen inget speciellt men jag minns det än idag: stekta fläskkotletter (underskattad mat), kokt potatis, skysås, sallad. Jag berättade för mor att vi hade lärt oss det i hemkunskapen. Bra, sa mamma, då kan väl du laga det på torsdag? Så fick jag en slant att gå och handla för och brassade käk åt syskon och föräldrar. Det var liksom inget konstigt eller speciellt eller något som haussades upp, det var bara en naturlig sak att bidra med inom familjen. Måltiden blev bra och alla tackade artigt för maten. Det var ingen som sa eller gjorde någon stor grej av det men jösses – jag växte den dagen.

Jag har varit med bland grytor och kastruller sedan jag var liten, i allt från vardagsmat till julbak och har alltid varit road och fascinerad av matlagning. Men alldeles oavsett om man tycker att det är kul eller inte så är det min bestämda uppfattning att detta är något man ska kunna. Det är liksom inte förhandlingsbart. Man ska kunna klä sig väl, man ska kunna tvätta, man ska kunna städa och sköta om ett hem och man ska kunna laga mat. Annars är man helt enkelt inte vuxen.

Förr i tiden kunde ju inte alla karlar laga mat och där utmärkte farsan sig som trivdes bra i köket och gärna provade nya recept. Om han hade varit ute och rest kunde man ge sig farao på att han hittat något gott som han snöat in på och sedan skulle laga där hemma. Det gick i vågor. Jag minns med fasa borsjtj-perioden. Borsjtj är rysk rödbetssoppa. Förutom att man pinkade i en färg värdig en My Little Pony efter en skål borsjtj förstod jag aldrig poängen med denna vattniga och ledsna anrättning. Men farsgubbens kulinariska globetrottande kunde också falla väl ut. Från Spanien hade han med sig gambas al ajillo, alltså räkor i vitlöksolja. Det fick ett och annat ögonbryn att höjas på skolan, men det sket vi i och proppade i oss våra räkor. Ni förstår kära läsare, jag är väldigt gammal och detta var på den tiden när vitlök behandlades som plutonium-239 i de svenska köken. En knivsudd, icke mer. Det hörde liksom inte till vanligheterna att man dök upp i skolan och luktade som ett katalanskt horhus.

Det förvånade mig när jag sent upp i åren förstod att inte alla kunde laga mat. Jag kunde helt enkelt inte fatta det. Vad äter du om du inte kan laga mat, liksom? Förfärliga saker visade det sig när jag förstod vad unga vuxna som inte kunde laga mat åt för något. Nudlar, kall falukorv (svensk tapas någon?), makaroner och så vidare. När jag läste på högskola lärde jag känna F. Han kunde över huvud taget inte sätta ihop något mer avancerat än en knäckebrödsmörgås och även detta monterades med svårighet. Jag råkade höra en gång när han var i telefon med sin flickvän om vad hon skulle handla i mataffären. Jag svär, det var som en 9-årings inköpslista. Frusen pizza, frysta hamburgare, fiskpinnar, makaroner, potatismospulver och så vidare. Jag satt och lyssnade med en haka som bara föll längre och längre ner tills den till sist träffade bordet.

När han lade på såg han att jag hade lyssnat och sa ”ja man måste ju se till att det finns god mat hemma”. Jag fick middag hemma hos dem en gång som hans flickvän lagat. Hon kunde inte heller laga mat. Det bjöds överkokt Uncle Bens-ris, överkokt fryst broccoli och bränd kassler som värmts i ugn med rivet citronskal ovanpå (!).  Plötsligt såg de där frysta pizzorna inte så dumma ut trots allt. Men eftersom jag fått en traditionell borgerlig uppfostran stålsatte jag mig, åt upp och tackade nådigt för maten. Sedan rapade jag citron och kassler i två dagar. Efter det har jag ärligt talat lite svårt för kassler.

F hade ett par år tidigare säkerställt att han inte behövde hjälpa till med maten där hemma. När hans flickvän till sist vägrade att laga all mat om inte han hjälpte till så funderade han en stund och sedan utlovade han korv stroganoff till middag till sin förvånade flickvän. Han gick och handlade de nödvändiga ingredienserna, samt även färsk habaneropeppar. I mängder. Han lagade mödosamt korv stroganoffen och när den stod och kokade hackade han habaneron och lade den i tesilar som han placerade i grytan. Efter en kvart plockade han upp tesilarna för att inte lämna några spår och serverade med pokerface grytan till sin nöjda flickvän, som för övrigt tyckte att ketchup var en allt för stark sås. Det blev livat. Till och med så pass livat att grannarna som de aldrig hälsat på ringde på dörren och undrade vad som försiggick. ”Nä det är bara jag som brassar käk”, sa F lakoniskt till de storögda grannarna, med flickvännen vrålande förbannelser och kötteder inifrån badrummet.

Det finns ju även de kryptiska människor som mest bara ser mat som besvär. De tycker att det är jobbigt att behöva äta och har över huvud taget ingen kulinarisk kultur i bagaget. De hade kunnat äta wellpapp om det bara gick att leva på. Även detta förhållningssätt fyller mig med förundran. Även om man inte kan laga mat borde man väl som biologisk varelse ändå ha ett visst intresse för att äta mat? Jag tycker synd om dessa grå varelser som hasar fram utan liv, lust och passion. 

Det sägs som bekant att vägen till mannens hjärta går via magen. Detta är förvisso sant, men det gäller faktiskt de flesta kvinnor också i min erfarenhet. Det finns få saker som imponerar så mycket på kvinnor som riktiga män som lagar riktig mat åt dem på en hemmadate. Handen på hjärtat, hur attraktivt är det med handfallna män som måste ha en kvinna som lagar mat åt dem? En bra karl, till skillnad från sås, reder sig själv.

Så fram med grytorna, gjutjärnspannorna och de vassa knivarna! Riktig mat för riktiga människor skola vara vår devis. Att härja i köket och laga mat är oerhört tillfredsställande och ska i bästa fall approcheras med både lust och passion som en närmast sexuell upplevelse. Sedan slänger man ju inte upp frugan på köksbordet och ger henne en rejäl genomkörare en vanlig tisdag när maten bara behöver komma på bordet till familjens fromma, men någon gång emellanåt så.

Jag önskar avsluta med följande visa ord ur Pojkarnas kokbok från 1986, den första kokbok jag läste från pärm till pärm i unga år och jag kan inte rekommendera den varmt nog.

”Vad jag upptäckte, medan jag stod där och skar och stekte, kokade och kryddade, var njutningen i att hantera råvaran, i att se och känna doften av hur den förvandlades. Med tilltagande övning ökades färdigheten och med förmågan också självtilliten och dristigheten att pröva mig fram, vidga repertoaren. Matrecept, kokböcker, upptäckte jag, är partitur. De inspirerar till egna variationer på det givna temat.

…

Den mat man tillagar och bjuder på avslöjar vem man är. Frånvaro av njutningsförmåga i stort under tillvarons andra sinnliga utmaningar avslöjar sig först i dukningen, sedan i vad som serveras på tallriken. 

… 

Att äta tillsammans är en intimitet, i sina bästa stunder till sin verkan snarlik det sensuella utbyte som är människor förunnat att ibland ha av varandra. Två människor som inte trivs tillsammans vid ett matbord har inte heller stora möjligheter till samförstånd i någon annan intim situation. Det tål att betänka. Och att i förekommande fall ta varning av”.