Slog vi rekord i konstighet idag?

Allt började ju så normalt. Eller kanske ännu bättre. Äntligen lyckades jag och Patrik pricka in sändningstider och scheman och kommunikationsprogram och lite ämnen så jag fick ha med honom i sändning. Äntligen! Patrik är en av mina närmaste vänner och även en man jag respekterar djupt, samt en av Sverige vaknars största fans. Det är en himmelsk blandning. Vi försökte prata om hur moderna uppfinningar försämrar oss moderna människor och lyckades väl hyfsat men vi pratade även om USA och lite allt möjligt. Och det blir mer av Patrik. Minst en gång i veckan har vi bestämt, varje fredag.

Sedan var det dags för min kamrat Christoffer Dulny från den eminenta, och familjevänliga, podcasten Vita Pillret att göra entré. Det behövs inte något manus med honom. Mindre än andra. För han är proffs, precis som jag. Istället brukar vi ta tiden ihop i etern att snacka om lite allt möjligt, sådär som man kanske gör över en öl om man nu fortfarande dricker sådant. (Det gör man, visade det sig.)

Klockan närmade sig tio allt snabbare. Jag kände en hand av is krama mitt hjärta. Skräcken. Ilskan. Hatet. Det var dags för något slags samtal om spaghetti. Jag var arg redan innan. Jag blev argare under tiden. Men sedan började jag sakta, sakta förstå. Tror jag.

Har du spaghetti i fickorna?