Jag gillar hösten, jag gillar hösten, jag gillar hösten. Jag GÖR verkligen det. Jag ser fram emot de mörka kvällarna och stearinljusen och de blåsande löven. Men något gör mig bevisligen lite orolig eftersom jag känner mig tvingad att upprepa hur mycket jag tycker om hösten en gång i timmen. Och det är på grund av att jag misstänker att några av er, kära lyssnare, går med samma tankar som jag vill uppmana er att inte gömma er för kylan och mörkret. Anamma det istället och äg det. Gör det till ert. För det är ju tack vare kylan och mörkret vi svenskar har formats till det utmärkta folk som vi faktiskt är, egentligen.
Även om det kan vara lite svårt att minnas en dag som denna, när jag och Eva-Marie pratar extra mycket om allt sjukt som pågår. Men det finns ljusglimtar. Det finns folkligt motstånd. Det finns de som säger nej. Jag är en sådan. Och du med.
Den känslan kan vara bra att ha med sig i höstmörkret.