Det moderna Sverige kan inte försvara sig

”Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer” står det på Försvarsmaktens hemsida. Det är deras uppdrag mycket kortfattat men också kärnfullt. Mer än så kräver vi inte och det är inte lite vi kräver. Själva uppdraget definieras vidare på olika sätt, men låt oss stanna vid detta grundläggande; en gemensam nämnare utan att blanda in politk. Risken finns nämligen, att man inte kommer klara av uppdraget framledes.

Sverige kan inte freda sig på egen hand

Det är i en artikel på SVT.se som Sveriges överbefälhavare Micael Bydén konstaterar att han inte kan göra sitt jobb och försvaret inte sitt uppdrag utan att förlita sig på främmande makt:

– Skulle vi nu hamna i en situation där man tillmötesgår de ryska kraven, då kommer jag att hamna i en situation då jag inte kan lösa mitt uppdrag, där möjligheterna raseras, de internationella samarbeten som är ett grundfundament för att vi ska klara säkerheten, säger han.

Detta är allvarligt, minst sagt, om än inte överraskande.

Någon kanske vill argumentera att Sverige inte skulle klarat av att freda sig sedan kalla krigets dagar och det är väl sant i sig. Vår doktrin under kalla kriget gick ju ut på att hoppas att Nato skulle vara bussiga om ryssen kom och i praktiken var vi allierade med Nato på alla sätt som gick utan att lösa medlemskap. Men det till trots fanns det en idé om ett försvar som hette duga med en (teoretisk i alla fall) möjlighet att mobilisera hundratusentals män till ett totalförsvar som var allestädes närvarande; från skyddsrummen i varje kvarter ända upp till högsta ledningen.

I händelse av krig skulle vi göra motstånd och inte ge upp. Det var ett ragnarök om fi kom med generalorden som distribuerades till alla medborgare genom telefonkatalogen.

”Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.” Detta gäller än i dag och finns med i senaste utgåvan av Om krisen eller kriget kommer. Jag blir för egen del tårögd och aningen patetisk när jag påminner mig om detta. Det finns något wagnerianskt över det; det totala motståndet till seger eller död.

Skulle nu Nato (väst) gå med på Rysslands ”kravlista” (eller förslag på överenskommelse) så skulle det, enligt ÖB, innebära att han inte längre kan utföra sitt uppdrag eftersom försvaret är beroende av främmande makt.

Politikerna kommer väl undan igen

ÖB har rätt, vi måste lita på honom. Försvarsmakten har ingen som helst möjlighet att försvara Sverige. Med det menas alltså att man skulle bli överkörda ganska omgående i händelse av invasion (om fienden är en stor och resursstark nation). Jag är säker på att man skulle göra vad man kan, men utgången är glasklar så frågan är om politikerna inte bara skulle vifta med vit flagga efter första anfallsvågen.

Tanken är ju också att civilsamhället tar sin del av ansvaret. På 80-talet hade det gått. Men inte idag. Ska det fragmenterade Sverige hålla enad front från Rinkeby till Djursholm? Ska en befolkning som utsatts för antisvensk propaganda, materialistisk dogmatism och själlös antikultur samt lärt sig från barnsben att vara lättkränkta och vet att allt aggressivt är ”toxisk maskulinitet” sluta leden och formera motståndsrörelsen; vägra lyda fienden och så vidare?

Årtionden av landsförrädisk politik, såväl inrikes som utrikes, har skapat en situation där ÖB inte kan göra sitt jobb utan hjälp utifrån och där medborgarna står mer splittrade än någonsin. Skulle Sverige invaderas och falla under främmande makt så skulle den flyende regeringen kvida om att ”vi svenskar har varit naiva”. Sanna mina ord men be att det aldrig bevisas.

Tyvärr kommer de antagligen undan också detta svek. Vilket valresultatet senare i år tydligt kommer att visa.

Gör om, gör rätt

Försvarsviljan börjar med att vi vet vad vi ska försvara. Chesterton skrev att man inte kämpar mot det som står framför en utan för det som finns bakom. Alltså, det är inte hat mot fienden utan kärlek till familj, folk och nation som motiverar soldaten. Det är där vi börjar. Vad har vi att kämpa för? Ja, inte är det Sverige AB med sin förljugenhet eller det ”fria ordet” som regimmedia utnyttjar för sina agendor. Sammanhållningen – den som bottnar i folkgemenskap utifrån ett etniskt perspektiv – är borta och något alternativ har inte dykt upp.

Utöver denna självklarhet handlar det sedan om resurser. Försvaret, precis som sjukvården, måste få kosta. Det måste få kosta riktigt mycket pengar. Och att hitta pengar till något så viktigt är inget problem, om de som fördelar har rätt prioriteringar: alltså bryr sig om Sverige och svenskarna. Men lägger man ner det mesta på bistånd, folkutbyte och vänsterblivna kulturprojekt med syfte att försvara folk- och självmordspolitiken, ja då blir det inte mycket kvar till försvaret (som vi nu sett) eller sjukvården (vilket pandemin visat oss).

Jag tror dock att det inte kommer ske. Inte på något meningsfullt sätt i vart fall. Därför tackar jag för mig och hoppar av Sverige AB. På alla sätt som det går frigör jag mig från denna onaturliga entitet och de parasitära överstatliga förgreningar denna stat är underställd. Jag är lojal mot mitt folk och mitt land; mitt Europa och min Gud. Det går att leva i Sverige AB utan att ställa in sig i ledet. Det går att lägga grunden för en bättre framtid, en fri svenska framtid. Som det sjungs i Frågor till far: ”Ert samhälle ruttnar, vi bygger ett nytt”.

Låt oss mura och bygga som fria svenskar.