Dan Eriksson om debatten efter Framgångspodden och om problemet med att placera alla kritiker under ”antivaxxar”-epitetet.
Jag skrev tidigare i går om Framgångspoddens avsnitt med Katarina Gospic, och hur mediareaktionerna blivit exakt de väntade. Så här nästan ett dygn senare verkar det förbli på det viset. Men jag har också hamnat i intressanta diskussioner, både privat och på offentliga forum. Det verkar som väldigt många har svårt att hålla isär ett gäng olika frågor, vilket på många sätt är grundkärnan i problematiken.
För mig är det intressanta att diskutera i grunden de politiska och sociala konsekvenserna de senaste två åren. De medicinska är så klart intressanta, men de är inte mitt fokusområde. Tyvärr har det offentliga samtalet urartat i pajkastning, där alla som har någon som helst kritik av strategier med massvaccinering riskerar att stämplas som ”antivaxxers”. I Tyskland där jag befinner mig för tillfället diskuteras vaccintvång, och motståndare till detta får precis den stämpeln. I Sverige finns som tur är, mig veterligen, inga sådana planer.
Jag antar att det är ett klassiskt fall av grupptänk, där människor känner sig investerade i olika sidor och har svårt att ens lyssna på ”de andra”. Det här gäller så väl bland de som hurrar för vaccinen som de som är skeptiska eller rentav motståndare till dem. Den stora skillnaden är dock att den vaccinpositiva sidan har hela etablissemanget med dess media och övriga kanaler i ryggen, varför en demonisering därifrån blir ett tydligt slag nedåt.
Det är inte svart eller vitt
I det omtalade avsnittet av Framgångspodden sades en hel del saker jag inte håller med om, men Alexander Pärleros kom ofta tillbaka till att ”det är inte svart eller vitt”, och det är kanske det viktigaste att ta med sig. Det går att vara för vacciner i allmänhet, men skeptisk till de nya coronavaccinerna. Det går att vara glad för de nya coronavaccinerna, men emot massvaccinering av människor utanför riskgrupperna.
Vad jag tror om vaccinet är egentligen ointressant, men jag har flera gånger konstaterat att det för mig verkar som att det är högst rimligt för människor i riskgrupp att ta sprutorna. Men därifrån till att det ska vara påtvingat någon är det ett gigantiskt steg. Därifrån till att de som inte tar sprutorna ska utestängas från samhället, eller demoniseras i medierna, är det tusentals och åter tusentals mil.
Själv har jag inte tagit sprutorna. Jag var nyligen hos läkaren för en medicinsk ”besiktning” där alla mina värden kontrollerades, och jag tillhör inte någon riskgrupp. Men utöver det känner jag mig väldigt osäker på hela mRNA-teknologin och vad den innebär på lång sikt. Jag hoppas så klart att min oro är utan grund, eftersom så många människor tagit sprutorna. En del invänder med att just att så många tagit sprutorna betyder att vi har tillräckligt med data, men min oro är främst på lång sikt.
Som sagt, förhoppningsvis en helt obefogad oro.
Till försvar för våra rättigheter
Men det är inte här den stora frågan ligger för mig. Istället handlar det om hur de senaste årens politiska och sociala klimat påverkar oss som människor. Som boendes i Tyskland under större delen av de två senaste åren har jag levt i mer eller mindre ständig lockdown, mer än ett halvår med vaccinpass och nu också med hot om ”vaccinplikt” till sommaren. Även om restriktionerna inte varit lika omfattande i Sverige så har helt klart debatten förråats, och i de stora tidningarna har vi kunnat läsa hur uppburna opinionsbildare kräver att ”ovaccinerade” ska få ”betala sin sjukvård själva” (som att de inte redan gör det, det är just det en sjukförsäkring är till för).
För mig har diskussionen alltid handlat om just detta. Hur masspsykologin fungerar och vilka rättigheter som tas ifrån oss när staten ges allt mer långtgående befogenheter. I podcasten Stabsläge har vi gång på gång kommit tillbaka till att det handlar om principfrågor; om individens rätt gentemot staten.
Om vaccinet skyddar riskgrupper så är det utmärkt. Men är det samma sak som att det är vettigt att vaccinera fullt friska ungdomar? I Sverige avråder nu Folkhälsomyndigheten från allmän vaccinering av barn under tolv år, medan dessa vaccinationer är i full gång för alla från fem år i Tyskland. Betyder det att Folkhälsomyndigheten är antivaxxare? Tja, i tyska mainstreammedier hade samma uttalande som det Folkhälsomyndigheten gjort kunnat leda till den stämpeln.
Respekt för människors egna val
Att människor har olika åsikter om strategier är helt naturligt, precis som att människor kan ha tusentals personliga anledningar till att inte vilja genomgå en medicinsk behandling. Jag anser att vi måste ha respekt för det, och låta varje person fatta sina egna beslut om hur de vill hantera sin hälsa. Precis som vi låter människor både röka, supa och hoppa fallskärm; men vi ser till att de är ordentligt informerade om riskerna. Samma sak ska självklart gälla de som väljer att ta en vaccinspruta, och de som väljer att avstå.
Jag har också full respekt för att det finns människor som avstår alla typer av vacciner, jag är bara av en annan åsikt. Men när någon annan försöker tvinga på mig deras åsikt om medicinska interventioner, eller tar ifrån mig eller mina barn våra fri- och rättigheter för att vi inte genomgår det medicinska ingreppet, då tänker jag inte sitta still och se på.
I över tjugo års tid har jag hoppats på ett vuxnare debattklimat. Jag får nog börja inse att det bara är en dröm. I sin iver att ”vinna” en diskussion verkar människor beredda att bete sig precis hur som helst. Däremot tänker jag inte sjunka till deras nivå. Jag vill stolt kunna se tillbaka på min gärning och säga att jag gjorde vad jag kunde för en civiliserad och respektfull dialog — även om jag ibland misslyckades. Men jag ska bli bättre på det.
Gillar du Dagens Svegot? Vi får inga offentliga stöd och har inga stora annonsörer i ryggen. Vårt arbete görs möjlighet tack vare stödprenumeranter och gåvor. Om du tecknar en stödprenumeration slipper du se den här texten i framtiden, och får dessutom tillgång till alla våra program i efterhand och utan reklam.