Antinationalistiska Ukraina kämpar för sin nationella frihet?

Vill svenska opinionsbildare att Ukraina ska erövras av Ryssland? Man kan nästan tro det när man granskar journalisternas retorik. Givetvis säger de unisont att ukrainarna måste få bevara sitt land och sin frihet. Men ukrainarna kallas aldrig nationella, aldrig nationalister. Det är det bara ryssarna som är. I synnerhet Putin och hans krets. Om ukrainarna nu inte är nationalister, enligt svensk media, varför ska de då få ha ett självständigt rike, enligt samma princip som Slovakien, Kroatien, Estland eller för den delen Sverige? Bör man inte dra den slutsatsen?

Ukrainas försvar är inte nationalistiskt, enligt svensk media

I artikel efter artikel har vi läst om kriget. Mer eller mindre alla journalister tar ukrainarnas parti och ger dem allt moraliskt stöd. När inte trupperna räcker till och civila tar vapen i hand kallas de frihetskämpar. Det fåtal som sedan länge är organiserade i kampen och har sina fasta förband kallas kanske neonazister. Men för det mesta heter det att ukrainarna slåss för sin frihet. Till exempel enligt Anders Åslund på SvD (som för övrigt argumenterar som en tonåring):

”Tack vare Ukrainas fria medier vet ukrainarna däremot vad det handlar om: deras och deras lands frihet. Mina vänner i Ukraina har gått med i hemvärnsliknande förband oavsett ålder. Under de första fyra krigsdagarna återvände 80 000 ukrainska män till sitt land för att kriga. Ukrainarna är modiga, disciplinerade och patriotiska, allt som de okunniga ryska soldaterna inte är.”

Det är ju vackert sagt. Det skriver vi gärna under på allihop. Åtminstone delen om ukrainarna, ty ryska soldater är säkert långt dugligare än Åslunds propaganda målar upp! Men varför kallas ukrainarna aldrig för nationalister? Deras sak är ju hypernationalistisk. De för själva en hypernationalistisk retorik: ett fritt och självständigt Ukraina beroende på ukrainsk etnicitet, språk och kultur. Till och med våra tidningar skiljer på landets västra delar som mest består av ukrainare medan vissa av de östra och södra delarna har fler ryssar – även om skillnaden i ras och språk faktisk är ganska liten mellan ryssar och ukrainare (fast ukrainare framhäver förstås skillnaderna just för oberoendet).

Putin och Ryssland målas upp som galna nationalister

Ryssland däremot målas ständigt upp som nationalistiskt. Särskilt Putin och hans krets. Därtill kommer alla de negativa förtecken man frossar i: ”lever i en annan värld”, menade Merkel en gång; ”galen” påstod Reinfeldt en gång. ”Kallt beräknande”, står det dagligen i våra dagar. Andra ord är ”imperialistisk”, ”underblåsa konflikter”, ”söndra och härska”, ”maktbegärligt”, ”auktoritärt”, ”korrupt” och så vidare i all oändlighet, ty det finns många negativa ord att smeta på eftersom språket är rikt.

Huruvida Ukraina är ett ganska korrupt land spelar liten roll nu när tillmälen ska ges ukrainare och ryssar. Att landet skulle fortsätta att vara korrupt om ryssarna drog sig ur redan idag bryr man sig inte heller mycket om. Ukrainarna skulle ju ha delaktighet i EU som förhoppning. Menar våra opinionsbildare att EU inte är korrupt? Inte Sverige heller? Tillåt mig skratta!

Putin är bindgalen, sägs det. Men är då inte ukrainarna fullständigt tokiga när de desperat försvarar sitt land, även med icke-reguljära trupper? Nej då heter det någonting annat. De kämpar rättmätigt för sin demokrati eller rätten att få vara demokratiska och utvecklas till det (allt enligt svenskt sossemönster helst). Rätten att få vara med i det ”findemokratiska” EU.

Varför nämns inte nationalismen i samband med önskan om fred?

Putin och Ryssland målas upp som nationalister när de invaderar Ukraina (eller visar annat intresse i det geopolitiska spelet). Men ukrainarna kallas inte för hypernationalister när de försvarar sitt land? Aldrig nämns nationalister i samband med fredsdemonstrationer och fredsdeklarationer. Nej, nationalism omtalas bara i samband med aggressioner, auktoritära regimer, vi-och-dem-tänk (fastän det är svenska journalisters absoluta specialitet), maktlystnad, chauvinism och dylikt. På samma sätt kallas Kinas aggressiva hållning gentemot Taiwan eller bara mot Hongkongborna för nationalistisk – just för att den är aggressiv.

Givetvis är inte Kinas och Rysslands ambitioner rättmätiga. Tvärtom, folken måste få ha sina fria länder, allt enligt den gamla nationalstatsprincipen. Ryssar och kineser är skurkar i det sammanhanget, även om det sällan finns enkla nationalstatslösningar (Sverige, Norge och Finland har en klick samer i sina länder).

Det är i stället den förljugna och motsägelsefulla retorik en vän av ordning stör sig på. Till och med när analysen har en gnutta intresse och substans, som i ett par hyggligt belysande artiklar i Sydöstran och Expressen, domineras argumentationen av en obehaglig och falsk retorik med syftet att undergräva nationalismen samt skönmåla EUs och Sveriges styrelsesätt och idémässiga grund.

Fastän ukrainarna med allt kött och blod de har kämpar för sitt land i nationalismens namn.