Mot en virtuell verklighet

Tidernas bästa poplåt

Jag minns för något år sedan när Rolling Stone kom ut med en ny lista på de bästa poplåtarna och en svensk tidning girigt rapporterade om saken. Givetvis var det en svart donna som knep förstaplatsen, och man undrar om inte den nya listan var där för att just åstadkomma det. Mest irriterande i det här fallet är faktiskt inte raspolitiken. Pophistorien är full av färgade artister av högsta kvalitet. Varför skulle inte någon av deras låtar kunna vara den bästa? Det som skavde var den här gången valet av sång, Aretha Franklin som sjunger Respect.

Dels finns det många svarta kvinnor som sjunger lika bra (Franklins kapacitet kommer till och med rätt dåligt fram i originalet), dels finns det många bättre soullåtar (även om vi kommer in på de subjektiva domänerna nu). Musikaliskt är låten rent av rätt träig, även om den har visst gung och viss fränhet. Men Aretha Franklin har flera bättre låtar i bagaget, för att inte tala om låtar av Otis Redding, Supremes, sam Cooke och många andra. Valet är på alla sätt ofattbart dåligt.

Men så är det inte det musikaliska som har avgjort frågan. Politiken är genomskinlig i valet av tidernas bästa låt. En kvinna sjunger om respekt, indirekt är mannen en gris som bara tar för sig, det är en svart kvinna som ger uttryck för saken. Ja hela paketet ska visst vara med när ideologin väljer. I Sovjetunionen var akademiker och andra skribenter tvungna att ta med ett marxismus-leninismus med jämna mellanrum för att få texten godkänd. Vår PK-tid har sin variant av sådant tvång.

Miss America är svart nuförtiden

Vi bläddrar fram. För en tid sedan stod det i bladen om en Miss America som begått självmord. Sorgligt! Med Aretha Franklins Respect färskt i minnet föranledde händelsen mig att kolla upp de senaste tjugo årens vinnare. Kvinnan som tog det där hemska steget var ju svart. Och jo, visst var majoriteten av vinnarna i tävlingen inte vita. Tävlingen är kanske löjeväckande i sig. Men att göra politik av den gör det ännu löjligare, särskilt som allt är så förbannat genomskinligt.

Faran här består inte bara i att man distanserar sig från verkligheten – det är många fler vithyade än svarta i USA – utan att verkligheten börjar ersättas. Vi känner igen den postmodernistiska tendensen: virtuell verklighet i stället för fysisk verklighet, vilja i stället för fakta. Verkligheten blir i det fallet inte längre vad den faktiskt är utan vad man vill att den ska vara. Fakticitet ersätts med lusta och vilja.

Var vikingarna mörkhyade kvinnor?

Dagens sista exempel visar det alltför tydligt. En liten dokumentär jag nyligen såg visar budskapen i vikingafilmer och vikingaserier som har kommit de senaste åren. Vikingarna har ju alltid varit populära, och deras styrka, framgångar och ras har alltid pockat på människors fantasi. Men de där fantasierna och vikingagestaltningen måste tvålas till. Dagens politik måste bestämma. En artikel i Populär historia för ett par år sedan heter således ”Manskris bakom myten om vikingarna”.

Ovannämnda dokumentär visar hur dagens teveserier om vikingar råder bot på det där med starka män och ljushyade nordbor. I var och varannan scen finns en kvinna och en icke ljushyad människa. Många kvinnor är också med, ofta med svärdet i högsta hugg. Visst är det häftigt med valkyrior (och kul med snygga tjejer), men så många kan de väl inte ha varit. Och så värst många afrikaner härjade väl inte här uppe i norr!

Nu ligger det i dramatikerns händer att få svänga med de historiska händelserna. Alla dramatiker gör så, Shakespeare, Strindberg med flera En händelse som i verkligheten utspelar sig på ett år förtätas kanske till några dagar hos dramatikern. Personer som aldrig träffats finns kanske med i samma skådespel bara för att det ger god dramatik. Knepen är många för att ladda konstverket.

Men det finns också en gräns när det blir konstigt, löjligt och bara dåligt. Att skyffla in politiska budskap i konstverket har alltid varit ett tecken på dålig konst. I vikingafallet blir det förstås i längden idiotiskt när konstverket inte har mer med verkligheten att göra än ordet viking – det blir idiotiskt, löjeväckande och usel konst. Det är därför Tolkienfansen fasar för kommande produktioner. Hälften av alvkrigarna blir väl svarta tjejer.

Men producenter, regissörer och manusskribenterna struntar i fakticitetens roll. Budskapet ska till varje pris ut. Det är det viktigaste. Att där står marxismus-leninismus eller motsvarande! Vad är nästa steg – att de manliga vikingarna har tamponger på sig? Varför inte när budskapet är det väsentliga.

Virtuell verklighet

Här blir vägen mot virtuell verkligheten uppenbar. Internetdrömmarna drömmer om hur internetvärlden ska ersätta IRL-världen eller stöpa om den. Där finns nämligen så många möjligheter bortom fakticiteten. Man kan vara en viss avatar, som man sedan kan modifiera lite som man vill. Man kan få kontakt med en människa på andra sidan jordklotet, kanske genom att spela att man är en helt annan än den man är. Möjligheterna är oändliga.

Tendensen är i släkt med det vi ser på könsmarknaden där man kan vara en mängd olika identiteter. Man kan vara något av HBTQIA (de sista är tydligen inter- och a-) eller kanske alla samtidigt. Barn uppmuntras till och med till att operera om könsuppsättningen för att uppfylla möjligheterna, att få göra det man vill just i ett särskilt ögonblick. Fakticiteten ska inte spela någon roll. Vi ska vara som en internetavatar.

Samma sak gäller i vikingashowerna på skärmen. Det spelar ingen roll om vikingakrigaren är man eller kvinna eller HBTQIA. Han/hon kan lika gärna vara kongoles som dalmas. Det spelar ingen roll för dem som har den virtuella verkligheten som ideal och mål. Vår tids ideologer strävar uppenbarligen dithän. Att verkligheten har en tendens att slå tillbaka struntar de i, precis som sker med könsbytare. Budskapet är det enda viktiga. Låten Respect är bäst för budskapets skull. Miss Island ska vara svart även om det inte finns några afrikaner på ön. Budskapet ska hamras in i folk tills de tror att de är avatarer.

Tillbaka till verkligheten

Själv brukar jag i uppförsbackarna påminna mig om glädjen med en fysisk värld av fakticitet. Tycker jag illa om att flåsa när det bär uppför, ja då vill väl jag inte flåsa i sängen. Bäst är nog att strunta i den där vikingafilmen och sticka ner till Svenskarnas hus för lite umgänge med verkliga människor.