Paradigmskiftet ett faktum med blågul regering

Jag blev ganska uppspelt innan presskonferens där Ulf Kristersson (M) skulle berätta om att saker och ting löst sig angående regeringsfrågan. Jag blev det eftersom det noterades i någon artikel att SD i princip fick igenom allt de krävt. Det var dock inte detaljerna i sakpolitiken som gjorde mig uppspelt utan vad det hela betyder på ett djupare plan.

Sakpolitk vs. metapolitik

Det finns mycket bra i Tidöavtalet, också för en gammal extremist som mig. En minskning av antalet kvotflyktingar är bra, även om 900 stycken är 900 för många. Ökade inre utlänningskontroller är bra och så är skärpta krav för asylinvandring också. Att man ens nämner återvandring applåderar jag så klart. Vad det sedan blir av det hela är omöjligt att säga, men den som hoppas och tror på snabba kast och omedelbara förändringar tror fel.

Också denna gång, som alltid i politikens värld, kommer saker tvingas utredas och behandlas av utskott och departement. Därtill ska vi inte glömma bort att myndigheterna som sedan ska göra som regeringen säger är nedlusade av aktivister tillhörande ”andra sidan” och/eller den djupa staten i Sverige som stavas s o c i a l d e m o k r a t e r n a. Manegen är således krattad för att så få av de reformer som föreslås till sist kommer att drivas igenom.

Men med tanke på det eländiga läge Sverige befinner sig i så är minsta lilla förbättring en stor förbättring. Som många konstaterat så är det ju svårt att göra saker och ting värre.

För vår del, alltså den svenskvänliga oppositionen, handlar det dock om förändringar över tid. Vi har redan insett och accepterat att Sverige misskötts så illa att det kommer krävas många långa år för att styra skutan rätt … och sedan ska kursen hållas ännu längre för att förändringsarbetet ska ge fullt genomslag. Den insikten gör att vi kan skifta fokus till det verkligen viktiga; det metapolitiska.

Metapolitik är egentligen ett annat ord för kultur, man låter bara lite smartare när man använder det. Det handlar om att sprida idéer, attityder och värderingar i samhället, vilka på sikt driver igenom en politisk förändring. Detta har den svenskvänliga oppositionen gjort i decennier och det är vad som lett fram till SD:s framgångar. Med SD i ”regering” får vår metapolitiska strävan mer bränsle, vilket gör att vi kan flytta fram den blågula maskinen ytterligare … om vi sköter våra kort rätt, ska tilläggas.

Förändringen ett faktum

Alla vänsterfantasier om ”motståndsrörelser” mot den samhällsförändring som nu sker är hopplösa. De trodde de hade ungdomen i en lite ask, och så går M och SD och blir störst i skolvalet. ”Generation Greta” fanns inte, det var en medieanka, ett fantasifoster. Den som sedan förstår att politiken är nedströms kulturen inser också att det paradigmskifte som det talas om i Tidöavtalet redan ägt rum. Att SD nu är där de är bevisar det; Tidöavtalet bevisar det. Skiftet går inte att stoppa, det pågår med full kraft i detta nu.

Det spelar ingen roll vad som nu sker. Om Liberalerna får en härdsmälta och hugger dolken i ryggen på M och KD eller vad som nu kan ligga på bordet framöver. Paradigmskiftet är igång och själva begreppet ”det svenska” är en del av regeringsunderlaget.

På sidan 29 i Tidöavtalet läser vi att partierna ska: ”införa en kravbaserad integrationspolitik, där den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska.” De två sista orden i meningen betyder allt. Från en dag till en annan så erkänns nu existensen av ”det svenska”. Från Reinfeldts idé om att det enda ursvenska är barbariet och Sahlins känslor att svensk kultur är löjlig, upphöjs nu identifikationen till något utlänningar måste anpassa sig till. Vi har gått från en samtid som förnekar det svenska, till ett regeringsunderlag som kräver att det omfamnas.

Det är i denna kontext vi måste se händelserna den 14 oktober 2022. En dag väl värd att minnas, tror jag.