För få vill frivilligt försvara Sverige – kanske är det förståeligt

Efter många om och men beslutades till sist att värnplikten återinförs i Sverige, om än i aningen annan form än tidigare. I sju år gick det att ha en helt frivillig organisation för försvaret av folk och fosterland (eller snarare, vilket det handlar om idag: demokrati, allas lika värde, massinvandring, hbtq och så vidare). Sju år, sedan gick det inte längre och försvarsminister Peter Hultqvist tvingas konstatera att:

– Vi har haft svårigheter att bemanna krigsförbanden på frivillig väg och det måste på något sätt åtgärdas. Därför är det nödvändigt att reaktivera värnplikten.

Något som glömts bort i debatten om en återinförd värnplikt är varför det har varit så svårt att fylla platserna med frivilliga blivande soldater? Egentligen borde det av flera skäl ha varit rusning till den militära grundutbildningen, om inte annat än eftersom det är en kvalificerad utbildning (eller var åtminstone). Det fanns en tid i Sverige då arbetsgivare såg det som ett plus i kanten att man genomfört ”lumpen” – och ännu bättre var det om man erövrad en befälsgrad av något slag. Det var också, på den tiden, enkelt för officerare att skola om från militären till den civila arbetsmarknaden. Deras erfarenheter och utbildning var något man ville komma åt.

Sedan kom konsekvenserna av det samhälle som under årtionden sakta glömt bort sin egen historia och förnekat sitt eget värde; på uppmaning av politiker- och mediekasten. Svensk historia (och därmed självrespekten) byttes ut mot nationell självförnekelse och en osund, nästan masochistisk, nationell grundsyn tog alltmer fäste. Det svenskaste som fanns var att förneka svenskheten, det svenska folket och svenska åstadkommanden. Det ”svenska” var tolerans, öppna gränser och antinationalism.

Någonstans säger det sig själv, kan man tycka, att detta förr eller senare leder till att ytterst få känner att det finns någon mening med att göra sig omaket att lära sig höja vapen för något som egentligen inte finns, m.a.o.. Sverige och svenskarna. I en tid när ”vad får JAG ut av det” är den centrala och grundläggande frågan säger det sig självt att ytterst få frivillig promenerar i farans riktning. Varför bli militär? Varför vara polis?

Vidare bestämde politikerna (från höger till vänster) att försvaret egentligen inte behövdes. I alla fall inte i någon vidare utsträckning. Många var vi som ropade att detta var galenskap. Men vi ropade för döva öron. Efter första världskriget gjorde man samma sak i Sverige och det bedömdes att Sverige kunde rusta ned. Sedan fick man stå där när krigsmolnen tornade upp sig 1939 och ljuga om att ”vår beredskap är god”. Det var den inte. Det är den inte.

Så i elfte timmen och eftersom man inte lär sig något av sin historia kommer man på att vi måste rusta upp litet grand. Nytt materiel och nytt manskap står på önskelistan från försvaret. 13 000 skall mönstra i sommar och ÖB behöver 6,5 miljarder extra för de kommande åren, fram till 2020.

Jag tror att det kommer bli ett snömos av det hela. Nog kommer man kunna skaka fram pengar – en del i alla fall – och man kommer med värnplikten, uppväckt som Lasarus, tvinga in en eller annan extra i organisationen. Men de förpliktigades hjärta kommer inte vara med, i den mån plikten verkligen träder in. Försvarsministern hoppas att den inte ska göra det.

Förhoppningen är att tillräckligt många av de frivilliga tas ut till mönstring, vilket i sin tur betyder att andelen som är förpliktigade minskar. Försvarsministern igen:

– I praktiken är det alltså så att inriktningen är den enskildes intresse, motivation och vilja, samtidigt som numerären är relativt små. Så jag tror att det här problemet sållar man ut under själva mönstringsförfarandet och när man fyller i beredskapsunderlaget.

Alldeles oavsett kommer man inte åt kärnfrågan. Jag tror att vi kunnat ha ungdomar köandes för att få bli en del av försvaret. Vi hade kunnat ha en situation där försvaret varit tvungna att tacka nej eftersom det är för många sökande. Vi hade kunnat ha en situation där dessa överskjutande frivilliga kunde placeras i andra organisationer i totalförsvaret. Vi hade kunnat ha det så, men inte i Sverige av idag.

För vem vill egentligen försvara Löfvens Sverige AB, landet där Decemberöverenskommelsen föddes? Vem vill försvara staten Sverige som gör allt den kan för att åsidosätta svenskarna till förmån för utlänningar? Svaret har vi nu, inte många.

Vidare är det så att även om man inte har några invändningar mot Sverige AB och allt vad det innefattar så har man ingen försvarsvilja att tala om. Samhället är fragmenterat och individualiserat; JAG är det centrala och egennyttan får för det mesta före samhällsnyttan. Därtill är man historielös utan någon koppling till jorden. Vem som helst kan ju vara svensk, har vi lärt oss, då kan väl vi välja bort att vara svenskar om det skulle gå överstyr här hemma.

Värnplikten kommer inte till rätta med dessa djupgående problem, för att göra det krävs något helt annat. Och detta ”något annat” kan inte krävas av en stat, det måste i grund och botten förtjänas och uppmuntras. Åter igen är det nationalismen, som idé och realpolitisk praktik, som är lösningen… men det förstod du kanske. Tråkigt att så få gör det.