Den demografiska katastrofen — finns det några alternativ?

De vita folken är på väg att trängas undan från Europa, samtidigt som de afrikanska och asiatiska folken exploderar i folkmängd. Detta torde inte komma som något nyhet för någon som följt Europavänlig media. Men ibland kan det vara bra att få sig en påminnelse, så låt mig presentera ett par riktigt oroväckande grafer.

Total befolkning 1960 – 2015

I denna jämförelse mellan de länder som idag tillhör den Europeiska Unionen, Mellanöstern och Nordafrika (MÖNA) samt Subsahariska Afrika kan vi se den generella trenden tydligt. Den europeiska befolkningen verkar i det närmaste stå stilla – visserligen kan vi se en befolkningsökning på närmare 20% under tiden, men den kan i stort tillskrivas utomeuropeisk invandring samt deras barn, och har således väldigt lite med europeiska människor att göra.

När det gäller MÖNA och Subsahariska Afrika ser vi en ökning från totalt 633 miljoner människor till drygt en och en halv miljard 2015 – mer än en fördubbling alltså, något som denna gång inte kan förklaras med massinvandring.

Men tittar vi närmare på åldersfördelningen hos befolkningarna blir det än mer skrämmande…

Andel av befolkningen som är 0-14 år

År 1960 var 26% av befolkningen i nuvarande EU 14 år eller yngre, en siffra som idag är under 16%. Det är alltså nästan en halvering av befolkningsandelen som är barn. Vi kan också se att andelen barn i MÖNAs befolkningar sjunkit drastiskt sedan mitten av 90-talet, förmodligen till följd av en mer västligt influerad livsstil samt att man plågats av många krig.

Men tittar vi på Subsahara, med sin dryga miljarden människor (se tidigare graf), så är 43% fjorton år eller yngre – nästan en halv miljard människor! Eller för att sätta det i perspektiv; i MÖNA och subsahariska Afrika finns det fler barn under 14 år än det finns människor i hela Europa.

Men om bara 16% av befolkningen i EU är barn, var är då alla européer på åldersskalan? Ja, föga förvånande är majoriteten av människorna i alla de här tre regionerna i åldern 15-64 år – men tittar vi på människor som är 65 år eller äldre blir en sak tydlig…

Andel av befolkningen som är över 64 år

Kombinerar du ovanstående graf med den om personer under 14 år så blir två trendlinjer tydliga; en allt mindre del av Europas befolkning är barn och en allt större del är i pensionsåldern. Andelen människor i Europa som är 65 år eller äldre har fördubblats sedan 1960.

Låt mig då anta, och jag menar att det finns ytterst god grund för det, att etniska européer är överrepresenterade när det gäller det äldre befolkningsskiktet och underrepresenterade i det yngre, så blir bilden än mer skrämmande.

Behöver vi invandring för att klara oss?

Det är med de här siffrorna som grund som etablissemanget i decennier har tjatat om att vi behöver invandring för att klara oss. Men är det verkligen sant? Är det enda valet vi har att byta ut vårt folk?

Självklart inte.

Dels måste vi släppa illusionen om den stora välfärdsstaten – om statens omsorg från vagga till grav. Det pyramidspelet håller ett par generationer, men frukterna utav ett sådant samhällsbygge ser vi idag. Med det i åtanke måste vi också återerövra familjen och de naturliga nätverken i vår släkt och i vårt närområde, där vår omsorg inte är beroende av en anonym byråkratisk jätteapparat. Istället skapar vi en mer mänsklig grund, en trygghet i vår gemenskap och en förtröstan i varandra.

I Motgift avsnitt 348 poängterade min kollega Magnus Söderman, mycket riktigt, att den primära uppgiften för unga nationalister är att bilda stabila familjer, uppfostra sina barn och bygga sina personliga nätverk på ett sätt som gör en så oberoende av staten som möjligt.

Detta är den enda vägen framåt. Dels på relativt kort sikt; de kommande generationerna kommer få se de gamla välfärdsstaternas totala sammanfall (även om vi lär få ta en runda av totalitär socialism när den gamla staten desperat försöker hålla sig vid liv) och då kommer de personliga nätverken och de stora familjerna vara avgörande för var och ens välfärd.

Men också på längre sikt kommer det vara det enda hållbara sättet att organisera våra samhällen; med familjen som fundament och våra utvidgade nätverk som närmsta trygghet. Självklart kommer också ett framtida samhällsbygge ha ett grundläggande skydd för de som faller mellan stolarna, för de sjuka och för de som av någon anledning inte har möjlighet att upprätthålla sina personliga nätverk; men aldrig någonsin får vi göra om misstaget att bli beroende av statens välvilja och bygga våra samhällen runt ett individualistiskt pyramidspel.

När politiker säger att vi måste ha invandring för att rädda välfärdsstaten bör du fundera på varför ”rädda välfärdsstaten” är överordnat allt annat. Kanske är det så att det har väldigt lite med välfärd, och väldigt mycket med stat, att göra? Alltså, makten behöver invandring för att ”rädda staten”, inte för att rädda välfärden.

Den kan vi nämligen ta hand om själva.