Den uråldriga svenska historien

Den svenska nationen och det svenska folket har befunnit sig i en unik situation här i Norden, en unik situation som många andra folk inte fått uppleva. Det som är särskilt unikt med den nordiska och svenska situationen är vår urgamla homogenitet som vi kan tacka vår krigiska motståndsvilja för, vilken genom årtusenden förhindrat främmande makt och främmande folk att någonsin med militära medel erövra det svenska fastlandet. Sverige har en sällsynt homogen och uråldrig historia där samma folk kan sägas vara ansvarigt för nationens samlade historiska prestationer, framgångar och förehavanden.

När en svensk man eller kvinna vandrar i den svenska skogen och hittar en förhistorisk stensättning kan personen otvivelaktigt veta att det var hans eget folk som på samma plats för tusentals år sedan byggde detta monument, de flesta andra folk har inte den lyxen. När en engelsman upptäcker en gammal ruin på landsbygden kan han inte utan utbildning eller teknisk utrustning veta om ruinen han ser är från urbritterna, romarna, normanderna, saxarna eller vikingarna, det är en problematik som aldrig behöver bekymra svensken för här har aldrig något annat folk regerat.

Vi vandrar på samma stigar som våra förfäder en gång beträdde, och på våra förfäders stigar vandrar vi genom samma uråldriga skogar – de täta mörka skandinaviska urskogarna som inspirerat otaliga sagor och berättelser. En författare som starkt lät sig inspireras av den skandinaviska historien och den fornnordiska mytologin var J R R Tolkien i sina böcker om Härskarringen och den värld han skapade. Tolkien kallade världen där äventyren utspelar sig Middle Earth som är den engelska översättningen för Midgård där enligt den nordiska mytologin människorna bor, och inkluderade många varelser från de nordiska sagorna som dvärgar, alver, drakar och de visa gamla trollkarlarna som i berättelsen har många likheter med Oden.

En annan influens i böckerna till Norden och Sverige som kanske inte lika många tänker på är själva omgivningen, överallt på sina äventyrsresor stöter protagonisterna på tysta övervuxna ruiner, kollapsade stenkolonner tillhörande uråldriga borgar och andra övergivna monument som påminner dem om en äldre tid, där så mycket har hänt som numera är bortglömt. Lämningar från gamla slag som ingen vet varför de utkämpades, runor som nämner kungar som ingen vet om de existerade – precis så har vi det i Sverige.

Många svenskar har gångavstånd till en urtida fornlämningsplats. Där jag växte upp var det nära till skogen, några hundra meter in i skogen fanns det en omärkt hällkista, troligtvis byggd runt 2500–2000 f.Kr. Det var ingenting som jag reflekterade över då, men nu i efterhand är det fantastiskt att tänka på att bara några hundratals meter från huset där jag växte upp så levde det urgermanska svenskar för 4000 år sedan som konstruerade en gravplats åt en betydelsefull person, tidsmässigt ungefär samtidigt som de stora pyramiderna i Giza restes. Det ger ett annat tidsperspektiv på hur långt tillbaka de svenska folket och våra släktband sträcker sig, just på denna plats på jorden.

Tolkien beskriver fyra tidsåldrar i sina böcker om Middle Earth, i Sagan om Ringen-böckerna är man redan väldigt långt fram i tiden och när den tredje boken når sitt slut inleds den fjärde tidsåldern. Det som är signifikant för slutet av den tredje tidsåldern och början på den fjärde är att magin i världen börjar försvinna. Enligt Tolkiens sagopremiss blir det hela tiden mindre magi i världen, under den första tidsåldern existerade det varelser som kunde resa hela bergsskedjor bara med sin tankekraft, och massor av andra övernaturliga varelser som drakar föddes och existerade i världen. Men längre fram i tiden är den magin som skapade allt detta förbrukad och många människor tror inte längre på de gamla sagorna utan avfärdar dem som vidskepelse, den mystik som finns kvar som människorna kan uppfatta är den som de kan känna av i skogen; känslan av att lite magi finns kvar från en äldre tid.

Min teori är att Tolkiens syn på magi är en metafor för livet. När man är barn och vandrar genom skogen kändes allt som mest magiskt, ungefär som på julafton – men desto äldre man blir desto mer desillusionerad och desto mindre fantasifull blir man.

En annan influens till böckerna är den gamla Beowulf-sagan, skriven i England runt 700-talet som handlar om den legendariske krigaren Beowulf från Götaland som blir kallad till Själland av danernas kung för att hjälpa dem strida mot ett monster, vilket han lyckas med och kröns senare själv till kung över götarna. Flera tänkare har spekulerat i om dessa gamla sagor kan ha historisk bäring och vara baserade på verkliga händelser som med tiden mytologiserats. I sådana fall skulle mytologin bakom Beowulf-sagan påminna om berättelsen om de Trojanska krigen som fram till slutet av 1800-talet refererades till som en påhittad saga, men då nya arkeologiska utgrävningar visade att myten hade sitt ursprung i ett verkligt krig och att staden Troja faktiskt existerat fick mycket revideras. Det som vi tänker på som sagor och myter har ofta ett autentiskt ursprung, som efter att ha muntligt återberättats under generationer fått mytologisk status.

Samma sak gäller våra forntida kungar, som officiellt benämns som sagokungar för att de inte historiskt kan bekräftas. Den första säkerställda kungen som kan fastställas ha regerat över Sverige är Erik Segersäll år 970 som sägs härstamma från sagokungen Björn Järnsidas ätt. De norska och danska kungahusen kan tack vare sina erövringar i England där de omnämns i olika källor datera och säkerställa sina första bekräftade kungar till år 872 (Harald Hårfager, Norge) och år 934 (Gorm den gamle, Danmark). Tack vare vissa enskilda individer som ärkebiskop Adam av Bremen och Snorre Sturlassons texter vet vi namnen på fler äldre regenter, men med säkerhet kan vi inte veta om, och vilka årtal de regerade. Snorre Sturlasson hade själv egna intressanta teorier om de uråldriga kungarna, som exempel så trodde han inte att fornnordiska gudar som Tor och Oden var gudar utan istället gamla legendariska kungar som regerat i Norden och efter århundraden nått en gudalik status.

När det talas om den svenska inverkan på Europa fokuseras det ofta av naturliga skäl på stormaktstiden och Sveriges position som maktfaktor i regionen, men den kanske mest intressanta och avgörande tiden i Sveriges historia, som var med och formade dagens Europa etniskt sett är den stora migrationsperioden på 100-700-talet i samband med romarrikets försvagande och sedermera kollaps där flera germanska krigsstammar från norr erövrade stora delar av Europa och etablerade olika självständiga riken på allt från de brittiska öarna till Nordafrika. De mest framgångsrika i sina erövringar var Väst- och Östgoterna, vars urhem inte är fastställt men mycket tyder på att de härstammar från dagens Sverige, den romerske byråkraten Jordanes som själv hade gotisk bakgrund noterade detta i sitt mest kända verk Getica som han författade i Konstantinopel år 551. En koppling som kan bekräfta detta är att den första namngivna skandinaviska personen i historien Rodwulf som enligt källor ska ha kommit från dagens Bohuslän, åkte ner till den östgotiske kungen Theodoric för att få en fristad i hans kungadöme i Ravenna i norra Italien omkring år 500, vilket talar för att de kan ha tillhört samma folk och därför hade kontakt.

Så vad vill jag då säga med allt detta: Tolkien, gamla svenska regenter och kungadömen i Italien? Jo nämligen att Sverige och svenskarna har en betydligt längre och mer intressant historia än vad många känner till. Vi kanske aldrig får reda på de stordåd som skedde på sagokungarnas tid, men inom oss ättlingar till dessa svenskar bär vi med oss några av de mest fascinerande äventyren som någonsin hänt, och det är någonting vi bör minnas och var stolta över!