Vem kan undervisa dina barn bäst, du eller staten?

Dagens Nyheter publicerar idag en tämligen saklig artikel om hemundervisning med rubriken ”Därför är hemundervisning inte tillåtet i Sverige”. I artikeln konstateras att Sverige har skolplikt vilket gör oss, tillsammans med Tyskland, unika i Europa. I andra länder, som Finland, har man läroplikt. Genom diskussioner och prov kontrollerar samhället att de hemundervisade barnen skaffat sig tillräcklig kunskap.

Låt oss lämna DN:s artikel för en stund. För gemene svensk kan det låta konstigt att inte ha skolplikt. Vi är upplärda att skolplikten är någon vackert och en rättighet som vi tillkämpat oss. I själva verket handlar det inte om en rättighet utan en skyldighet. I takt med att åren gått har skolan också förvandlats till ett forum för indoktrinering. Det är genuspedagogik, ”allas lika värde”, tabula rasa och liknande nonsens. I nio år ska barnen indoktrineras.

När man tittar på ”Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011” som presenteras på Skolverkets hemsida handlar den första punkten om ”Skolans värdegrund och uppdrag”. Där framgår vad skolan ska lära ut:

”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell. ”

Vi får vidare veta att alla ska få en likvärdig utbildning, att alla ska behandlas med respekt och så vidare.

Åter till DN:s artikel. Tidningen har pratat med Jonas Nordström, rättschef på Skolverket, som förklarar vad som händer om man som förälder väljer att hemundervisa sitt barn istället för att skicka det till skolan.

– Det här handlar om barnens rätt till utbildning, och är det så att barnen hålls borta från skolan kan barnet omhändertas, om det far illa, säger han.

Jonas Nordström menar att ”Skolan ska passa för alla och vara till för alla” och därför finns inga argument för att hemundervisa barnen.

Okej. Låt oss titta på hur det ser ut på riktigt. Vi börjar med en färsk artikel i Dalarnas Tidningar. Den 26 augusti publicerade tidningen en artikel med den långa rubriken ”Lärarna i årskurs 1-klass på Tjärnaängskolan i Borlänge inte behöriga i svenska– föräldrar: ’Mitt barn ska inte behöva lära lärarna svenska’”. I artikeln intervjuas Ulrika Forsell är skolchef för Borlänge kommuns för- och grundskolor.

Två klassföreståndare till en klass i årskurs ett på Tjärnaängskolan uppges ha svårigheter med det svenska språket. Vad tänker du kring det?
– Jag ser det som en tillgång. Det är så samhället ser ut och det är så vi vill ha det, ett rikt kulturellt samhälle, säger Ulrika Forsell.
Hur ser du på att det finns en oro bland flera föräldrar kring den här situationen?
– Skoldagen är en del av ett barns vardag. De har många språkliga inlärningssituationer, säger Ulrika Forsell och syftar på att skolan inte är det enda tillfället då barnen har möjligheten att lära sig svenska.

Vi har alltså att göra med en kommunal skola som anställer obehöriga lärare som har svårt för det svenska språket för att undervisa i svenska. När tidningen frågar skolchefen om detta inte är ett problem blir svaret att eleverna behöver ju inte lära sig svenska just på svenskalektionerna, de kan lära sig språket på rasterna eller på basketträningen på kvällen.

Är det otänkbart att svenska föräldrar skulle kunna vara bättre på att lära sina barn det svenska språket än okvalificerade lärare som själva har svårt för språket?

I mars i år berättade Sydsvenskan om hur två pojkar som våldtagit en flicka på en toalett på en ungdomsgård i Lund. Offret och gärningsmännen gick på samma skola. Sedan våldtäkten hade flickan inte gått till skolan. Gärningsmännen gick dock dit. Rektorn förklarade för Sydsvenskan att det var ett ”delikat problem” men att man agerat rätt som låtit gärningsmännen gå kvar på skolan. ”Alla tre är ju elever och alla tre är på sätt och vis offer i det här,” förklarade han vidare. Våldtäktsmännen flyttades till slut, men först efter att media skrivit en lång rad artiklar om det.

Kan man inte tänka sig att hemundervisning hade varit en tryggare lösning för flickan? Vore det inte bättre att hon fick studera hemma redan från början istället för att komma i kontakt med gärningsmännen och vore det framförallt inte tryggare efter våldtäkten om hon skulle slippa gå till en skola där hennes våldtäktsmän gick (även om rektorn väljer att kalla gärningsmännen för offer)?

Vi skulle kunna rada upp en mängd andra exempel. Vi har mobbning som skolorna inte tar tag i, värdelösa lärare, exempel på åtskilliga elever som inte klarar kunskapskraven och så vidare. Skolan brister alltså i sitt åtagande. Skolans ansvar enligt skolplanen är nämligen inte bara att propagera för mångkultur utan också att erbjuda eleverna såväl kunskap som trygghet. Det resulterar inte i någonting.

Om du som förälder dock reagerar så ligger du pyrt till. Du ska tvingas att lämna bort ditt barn till ett skolväsende som i allt väsentligt bryter mot sina förpliktelser. Men om du istället för att skicka dina barn till en skola med lärare utan kunskap i sina ämnen, mobbare, våldtäktsmän och otrygghet väljer att ge dina barn grundläggande kunskaper i hemmets trygga vrå så kommer staten och kidnappar dina barn.

Enligt DN har en del svenska föräldrar valt att flytta till Åland för att där kunna hemskola sina barn. Jag har full förståelse för dessa föräldrar. Men varför ska det behöva vara ett alternativ? Varför ska staten lägga sig i hur barnen tillgodoser sig grundläggande kunskap?

I Motgift har vi flera gånger lyft den här frågan. Vi har hittills inte fått några starka motargument. Hör av dig om du kan försvara skolplikten. Jag vill förstå varför usla lärare i en otrygg miljö är bättre på att ge mina barn kunskap än vad jag är.