Jag är nu lika van vid terrorism som gruppvåldtäkter

Av allt att döma var det en hemmagjort ”hinkbomb” med timer som smällde i tunnelbanan i London vid åttatiden i morse. Myndigheterna utreder det som terrordåd. Tack och lov verkade bomben ha skrämt mer än den lyckades skada, måhända på grund av taffligt utförande. Antagligen finns det en kvalitetsskillnad mellan terrorister också och denne hamnar i samma kategori som Taimour Abdulwahab (han som väl är mest känd för att lyckdes döda enbart sig själv på Drottninggatan i Stockholm 2010), och tur var väl det.

Men det var inte bara i England som det blev spännande idag, också Frankrikes huvudstad Paris drabbades… litet grand i vart fall. Någon attackerade en soldat med kniv och ropade ”Allah”, men det blev inte mycket med det. Mannen övermannades och greps. I den franska staden Chalon-sur-Saone blev det värre då en man attackerade två kvinnor med en hammare. Medan han slog dem skrek han ”Allahu Akbar” enligt flera vittnen. En kvinna blev allvarligt skadad och i skrivande stund vet jag inte mer än så.

Kanske märker du av min ton att jag numera är van. Förvisso upprörs jag av det som sker men just det här med muslemansk terrorism är ju numera lika mycket vardagsmat som gruppvåldtäkter har blivit. Och vi anpassar oss för att stå ut. Det är mänskligt. Men missta inte de faktum att jag är van med att jag på något sätt accepterar detta och att ”det måste vara så”, vilket politiker hävdar. För dem är det värt det. En attack här, en gruppvåldtäkt där; en bomd där och litet sexövergrepp här – det är okej för politikerna och mångfaldslobbyisterna, så länge massinvandringen kan fortgå.

En sak jag lärt mig under mina 40 år av liv hittills är att jag inte ska jaga upp mig över sådant jag inte kan påverka; helst inte oroa mig heller. Jag kan inte – direkt – påverka hur de miljontals främlingar i Europa beter sig eller om somliga av dem bedriver jihad mot oss. Alltså kan jag heller inte oroa mig över det. Å andra sidan kan jag – indirekt – påverka hur vi nationella hanterar och tar itu med den grannlaga uppgift som är vår; att ta tillbaka kontrollen över vårt eget öde och säkra en framtid för våra barn.

För egen del är det slut med dystra skildringar av terrorismen som drabbar oss. Jag noterar vad som sker, kommenterar och förklarar varför det sker och går sedan vidare. Fokus måste vara tydligt: vi måste nedkämpa de krafter som skadar oss, revoltera och göra uppror – först i anden och sedan mer handgripligen. I den ordningen.