AfD och National Action – lärdomar den sanna oppositionen måste dra

Gammelmedia klagar fortfarande på att Tyskland valde högerextremt och ska man tro rapporterna så har just ett högerextremt extremistparti marscherat in i parlamentet. Samtidigt i Storbritannien rapporterar den liberala median om tillslag mot och arresteringar av medlemmar i den nynazistiska gruppen National Action. Båda händelserna kräver en analys utifrån ett genuint nationellt och radikalt perspektiv.

Låt oss börja med AfD. Med tanke på hur medierapporteringen sett ut och med insikten om hur den brukar se ut gällande organisationer och personer som står upp för traditionella värderingar och de europeiska nationernas bevarande, är det enkelt att förlåta de patrioter som fått uppfattningen att vi i och med det tyska valet har tagit ett stort steg framåt mot den framtida ”räddningen av västerlandet” och att folket nu ”vaknar upp” och tar avstånd från liberalismen och därmed det onda som kommer från den.

Tyvärr är ovan helt enkelt inte överensstämmande med sanningen. AfD är inte ett traditionellt, nationellt, patriotiskt kristet parti. Snarare är det precis tvärt om. AfD är ett liberalt parti. De är emot EU, inte för att eurofilerna bekrigar sina undersåtars nationella identiteter och självbestämmande, utan på grund av att EU sätter käppar i hjulen för den globala frihandeln och – om de gjorde några kloka affärsuppgörelser med Ryssland – skulle hota den globala dollarhegemonin.

Och, oavsett vad väljarna tänker, så är AfD:s ledarskap mot islamiseringen, inte på grund av dess roll som en förtrupp för att tränga ut och försvaga tyskarna, utan eftersom att islamiseringen hotar homosexuella och den feministiska dogmatiken.

AfD har en del bra politk (bland annat att de vill ekonomiskt understödja tyska familjer för att öka barnafödandet) och det finns många bra personer i partiet. Men överlag skrapar deras program knappt på ytan angående de problem som väst står inför och ännu mindre levererar de några realistiska lösningar. Faktum är att deras liberala och materialistiska attityder kommer från samma politiska diskurs som är ansvarig för att väst hamnat där vi hamnat idag. AfD skulle inte ha något emot invandring från tredje världen, så länge den inte är muslimsk. Vidare är de pro-sionister och lojala till Washington – i allt väsentligt en version av Ukip.

De verkliga nationalisterna, NPD, upplevde ett stort tapp i valet och hamnade på 0,4 procent. Merkel tog en risk när hon importerade över en miljon unga muslimer men den risken visade sig ge avkastning för den globalistiska elit som satt samman planen. Deras lakej sitter kvar vid makten och dissidenterna pyser ut genom säkerhetsventilen AfD. Nu kan man gå vidare och ta in hundratusentals ”kristna” afrikaner och hundratusentals muslimer ytterligare i form av ”familjeåterföreningar”.

Det stora folkutbytet kan fortsätta utan något egentligt motstånd. Tyskland, som resten av Europa, måste gå under.

Det tyska valresultatet bekräftar det vi sett i Storbritannien, Sverige, Frankrike och så vidare – det finns ingen parlamentarisk väg, av två skäl: Först och främst så har etablissemanget lärt sig att använda sig av säkerhetsventiler (förment nationella partier) för att blockera och underminera en genuin, principfast och välinformerad opposition. För det andra så har krisen i väst gått så långt att det inte finns några verkliga lösningar som skulle gå att ”sälja in” i det demokratiska systemet.

Detta garanterar att saker och ting inte kan ”vändas om”. Det liberala väst är dödsdömt och det finns inget som någon kan göra för att ändra på det. All tid och alla resurser som investeras i sådana försök är därmed bortkastade – vi har inte tid att kasta bort våra resurser. Det parlamentariska slagfältet tillhör det förgångna.

Istället för att bekymra oss om det måste vi finna vägar som förbereder oss för morgondagen. Vad kommer då morgondagen innebära? Utifrån den demografiska situationen finns det bara två möjligheter: Antingen, och detta är det troliga, ett alleuropeiskt inbördeskrig som såväl islamisterna, sionisterna och den amerikanska djupa staten (av olika orsaker) vill se. Det andra, och inte lika troliga scenariot, är hur de europeiska befolkningarna sakta trängs undan och blir minoriteter i sina egna hemländer. Enda sättet då att bevara freden är om vi – som minoriteter – är organiserade för att kunna skydda och hävda våra egna intressen.

Tack och lov finns det många lagliga och moraliska mått och steg vi nationella kan vidta för att börja förbereda oss själva och den vidare gemenskap vi är en del av för att kunna möta vilket som av ovanstående scenarier.

Här är det på sin plats att se på den senaste tidens tillslag och gripanden av unga medlemmar i gruppen National Action. Tilläggas bör att vare sig jag själv eller APF hyser minsta sympati för denna grupp eller deras grova osmakliga budskap.

I själva verkat har jag vid upprepade tillfällen påpekat att det bara är logiskt att antaga att en grupp som tar nationalismen och kletar den full med frånstötande och korkade slogans måste förutsättas vara det som den brittiska militära underrättelsetjänsten för länge sedan drog upp riktlinjer för och benämnde som ett pseudo-gäng – en förfalskning som lanserats för att misskreditera genuin nationalism och locka till sig frustrerade unga som sedan kan förpassas vidare in i en återvändsgränd som enkom tjänar den djupa statens mål.

Man har redan använt dem för att skapa prejudikat att använda mot nationella organisationer med den lagstiftning som finns men som riktats mot islamister och man kommer självfallet att använda dem som svepskäl i framtiden när man skall inskränka internet samt kunna gå från att förbjuda organisationer till att förbjuda personer som tillhör en grupp från att någonsin kunna organisera sig igen. Lagen som sådan krävs för att kunna hantera en person som den radikala islamisten Anjem Choudary, och för att få det muslimska samhället att se på det med blidare ögon använder man det också mot exempelvis National Action.

Att säga att det liberala Europa är dödsdömt och att den parlamentariska vägen är stängd för oss i de flesta västerländska EU-länder skulle kunna verka som att man positionerar sig nära National Action. Men så är det inte. Tvärtom är det ett erkännande av att just på grund av att den vägen är stängd måste vi ha den moraliska trovärdigheten och en sofistikerad strategi som ser gör att frustrerade unga inte lyssnar till de hatiska sirenernas sång från dem som ligger bakom NA eller liknande grupper annorstädes.

Det som tillåtit de mörka krafterna bakom NA att vinna över dussintals unga nationalister till sig var inte nationalism. Deras vandring längs den mörka stigen började inte då de insåg orättvisorna i det mångkulturella samhället som inkluderar alla förutom vita heterosexuella män. Det började med etablissemangets effektiva nedstängning av alla försök att organisera ett parlamentarisk svar.

Detta fenomen började med spikbombaren i Soho, David Copeland, som gladlynt delade ut flygblad och deltog i BNP:s valmöten, tills den dagen han med egna ögon bevittnade hur våldsvänstern och polisen var i maskopi med varandra och han drog slutsatsen att någon parlamentarisk väg inte fanns att gå. Copeland blev inte radikaliserad i de ”högerextrema” sammanhang han tillhörde utan genom hur etablissemanget i en ohelig allians med extremvänstern såg till så att nationella förnekades ens de mest grundläggande demokratiska rättigheter.

Detsamma är sant vad gäller National Action som dök upp först efter att den fredliga och konstitutionella BNP hade besegrats av en kombination av Ukip som säkerhetsventil till infiltration av säkerhetstjänsten och icke-statliga organisationer såväl som hets och våld. Detta är en läxa för liberalerna att lära, men framförallt för de genuina nationalisterna.

Utmaningen vi står inför är att finna en realistisk och fördelaktig alternativ metod som inte bara är till gagn för vårt folk på sikt utan också ger medlemmarna och aktivisterna en känsla av att det de gör är meningsfullt och med mål och delmål som är uppnåbara och gör att moralen fortsätter att vara hög. Därtill skall det förmå unga idealister att inte bli så frustrerade att de kan luras raka vägen in i fängelset genom att engagera sig i kontraproduktiv extremism och våldsamheter.

Den gamla parlamentariska vägen har fortfarande en legitimitet i de östra och centrala delarna av Europa – kanske till och med i delar av södra Europa. Men i nordvästra Europa måste vi finna denna nya roll, eller acceptera att vi kommer att tyna bort medan vi hjälplöst set hur unga naiva personer vandrar vidare på den återvändsgränd som exemplet National Action.

Vilken är då den alternativa vägen? Den har faktiskt många aspekter: Där finns behovet av utbildning där speciellt korta videos som går rakt på sak och publiceras på nätet kommer göra mycket nytta, men också den gamla skolans böcker kommer att förvandla stats- och/eller kulturnationalister som lockas av säkerhetsventilerna till vår bästa rekryteringsgrund.

Roten till det onda – folkutbytet i Europa – handlar om demografi, varför också grunden till motståndet mot förstörelsen av det traditionella Europa måste vara demografi. Alltså är det grundläggande att arbeta för att understödja familjebildning och jobba för hemskolning och en generell motkultur som uppfostrar barnen med goda värderingar.

Olika taktiker för att få ett redan etablerat motstånd att röra sig åt vårt håll måste också prövas eftersom det är vitalt för det långa krig vi kommer behöva utkämpa. I Tyskland pekar detta åt ett särskilt håll – AfD:s starkaste röster kom från de områden som haft minst problem med massinvandringen, framförallt i de östra delarna. Vad vi kan komma att få se i framtiden, medan kriget mot det liberala etablissemanget går vidare, är hur Tyskland delas mellan det islamiserade väst och det befriade öst. Att arbeta för att på olika sätt stärka upp ”livbåten” kan bara vara av godo.

I den mån man lyfter fram partier som säkerhetsventiler för att förhindra en verklig antiliberal kontrarevolution så kan det också spela oss i händerna, så eftersom dessa partier kommer att mobilisera nya generationer av ”högersinnade” aktivister. Många av dem kommer att brännas ut och bli desillusionerade på grund av deras partiers liberalism, men för många av dem kommer engagemanget bara vara början på en resa som leder dem till den verkliga nationalistiska oppositionen.

AfD:s resultat i valet handlade inte – som media ropar om – att det skett en u-sväng inom parlamentarismen som leder Tyskland tillbaka in på den rätta vägen. Det är helt enkelt inte så eftersom att AfD inte kan och inte kommer att förändra något, eftersom västerlandets kris handlar om demografi och det faktum att denna kris redan har gått för långt. Men det är heller inte den katastrof som NPD:s kollapsade valresultat kanske känns som.

Vi såg hur ett rekordstort antal tyskar var beredda att ta sig till vallokalerna och rösta mot folkutbytet. I sinom tid kommer de att inse att deras röst inte betydde något. Vad som händer då beror till stor del på hur de genuina nationalisterna agerar nu; kommer de (vi) att fortsätta utkämpa gårdagens krig eller lär vi oss och anpassar vi oss till – förbereder vi oss för – morgondagens?

När partier som AfD går framåt, eller rörelser som söker kontraproduktiv konfrontation lockar, så är det en utmaning för oss alla. Men framgångarna för stats- och kulturnationalismen öppnar också upp massor med nya området för oss att vara verksamma på. Det är bara en del av en historisk process som kommer att leda till ett resultat: det är deras Europa som kommer att hamna i en existentiell kris; det är vårt Europa som kommer att resa sig från ruinerna.

Ursprungligen publicerad på engelska på Alliance for Peace and Freedoms hemsida.