Dygder, liv, död och andlighet i teveserien Rome

Teveserien gestaltar slutfasen av Romarriket som Republik. Sedan bröderna Gracchus tid i slutet av 100-talet f.Kr. fram till Gaius Octavius (sedermera kejsar Augustus) vinst över Marcus Antonius vid slaget vid Actium 31 f.Kr. och hans påföljande stabilisering av staten, plågades riket av återkommande inbördeskrig som höll på att tillintetgöra det mäktiga Rom. Den första säsongen av serien fokuserar på Julius Caesar, från hans marsch mot Rom år 49 f.Kr. till mordet på honom fem år senare. Den andra säsongen fokuserar på Caesars adoptivson Gaius Octavius.

En grundläggande sak som gör teveserien bra är att den består av ett relativt sett fåtal avsnitt, 22 allt som allt. Avsnitt på avsnitt, säsong efter säsong, gör i mina ögon teveserier tafatta, pladdriga och smått meningslösa. Många menar att handling och karaktärer fördjupas, men min upplevelse är att allt tvärtom blir rätt ointressant och fånigt. En annan styrka med Rome är förstås den historiska dimensionen; skaparna vill skildra det bestämda skeendet och samtidigt ge liv åt det genom att belysa karaktärer och situationer från olika samhällsvinklar. Genom den historiska riktigheten undgår man inslag av melodram, snyfteri och att vad som helst kan hända. Det stagar upp handlingen och karaktärerna, och det ger en aura av öde i stället för spänning och känslor. Serien har dessutom en mycket lyckad karaktärssättning där skådespelarna ger liv åt utmärkande egenskaper: Caesars ståndfasthet gränsande till högfärd, Ciceros servilitet, Octavius förvandling till nästan gudomlig, Servilias hat, Atias ombytlighet och lusta, Marcus Antonius fräna humor. Även miljöerna är välgjorda, alltifrån frisyrer och snitt på kläderna till gatuliv, byggnader och dekor.

Några saker som fascinerar mig särskilt och som serien gestaltar på ett bra sätt är de moraliska kvaliteterna, dödens närvaro, livskraften och all gudomlighet.

Romerska dygder

Etiken i Romarriket är förstås ett alltför stort ämne för en sådan här artikel, så vi får nöja oss med en internetlista över romerska dygder, vilken sammanfattar den romerska moralen rätt bra. Och de flesta märks tydligt i teveserien. Auctoritas (insikt om ens sociala ställning), comitas (att kunna uppträda lättsamt och vänligt), clementia (mildhet och barmhärtighet), dignitas (känsla för sin värdighet, stolthet), firmitas (att hålla fast vid sitt öde, ståndaktighet), frugalitas (enkelhet i stilen, det vill säga inte vara flärdfull), gravitas (att förstå allvaret i en sak), honestas (anseende), humanitas (bildning), industria (arbetssamhet), pietas (plikt och fromhet, förståelse för sund ordning i hela samhället, patriotism), prudentia (klokhet, försiktighet), salubritas (renlighet och god hälsa), severitas (självkontroll), veritas (sanningsenlighet, ärlighet vid uppgörelser). Begreppen måste givetvis förstås på rätt sätt – långt ifrån våra tiders svaghetsmoral – men bara orden ger en fingervisning om romersk etik. Mer grundläggande än ovannämnda är begreppet virtus, manlighet, vilket särskilt innefattade tapperhet och beslutsamhet i fält.

Dygderna sågs som fundamentala för att forma ett bra samhälle, och med dem ägde romarna styrka och civilisatorisk kraft att erövra och styra världen, ansåg de. Virtus och övriga dygder var något man var tvungen att ständigt visa upp, främst offentligt. Därmed krävdes att människor var starkt tävlingsinriktade. Bland aristokrater gällde det att få höga ämbetsposter vilket ledde till befäl i krig (varigenom manlighet kunde uppvisas) samt vinna högsta möjliga anseende för sin släkt. Men i princip gällde samma dygder för hela folket. Det gällde kort och gott att ständigt visa sig stark och ständigt vara hedervärd. Motsatsen vore att leva i vanära, en neslighet långt värre än döden.

Ovannämnda dygder strålar kraftigast samman i teveseriens porträtt av Julius Caesar, och rollinnehavaren Ciarán Hinds visar fram det med bravur. Julius Caesar var också en mycket särskild människa. Det är talande att Caesar är långt mer omtalad genom historien än Augustus, fastän Augustus lyckades med det Caesar inte gjorde, att rädda staten från inbördeskrigen, göra sig till gud, bevara republikens institutioner (om än omformade), bevara dygder och traditioner.

Men det finns många scener där en för oss främmande stark moral träder fram i hederns namn: efter att de sammansvurna knivhuggit Caesar skyler han sig med sina sista krafter med sin mantel eftersom ett öppet lik vore ömkligt, skändligt och fullt av ovärdighet; Scipio låter efter förlusten mot Caesar en officer skära halsen av honom med ett lakoniskt ”Cut deep, boy”; Servilia hugger sig i magen till döds framför Atias hus efter sonen Brutus död vid slaget vid Filippi och så vidare. Det märkvärdiga är att allt sker med en högst värdig och bestämd hållning, det som avgör att handlingen verkligen är moraliskt stark.

Den sortens moral är främmande för oss, även om det förstås uppvisas av enstaka personer emellanåt. Värdighet, heder, manlighet, ståndaktighet, patriotism etcetera är dygder som vår moderna kultur (i synnerhet pk-samhället men även kulturen i allmänhet) försöker ta ifrån oss. Och det är förstås ett skäl till varför pk-kulturen med dess svaghetsdyrkan blivit så framträdande och känslan för det egna så svag.

Liv och död i antikens Rom

Ett skäl till att moralen kunde vara så stark i Rom var att liv och död var så starka fenomen då. Den dimensionen fångar serien också väldigt bra. Det dödas till höger och vänster, och inte bara på slagfältet. Det är som om ett liv inte var värt särskilt mycket. Beordras eller känner någon för att döda någon det anstår honom att göra, så gör han det utan större samvetskval. Det var faktiskt vardag i Rom med död; ett liv var på många sätt inte värt särskilt mycket. Oönskade barn från alla samhällsklasser slängdes nyfödda på soptippen (levande), människor blev slavar över en natt, folk dog hastigt och lustigt i sjukdomar och krig var ständigt närvarande. Eller så är det så att ett människoliv betydde oerhört mycket då, just på grund av närheten till döden.

Närheten till döden har seriemakarna försökt kompensera med en livslust som liksom närheten till döden är oss rätt främmande. Framför allt är det i sängen serien visar upp sådan livslust, men man kan också känna av den i hur viktiga alla handlingar är för personerna. När handlingar är viktiga genomsyras de av energi, en stark livskraft, en intensitet som kan vara såväl livlig som dämpad, till exempel ett stridsrop på slagfältet och en bön om ett barns räddning. I och med att döden var så påträngande fanns väl en instinkt att i högsta mån hedra livet, den ynnest det innebar att få vara vid liv.

Gudarnas närvaro

Ett skäl till livskraften i så många handlingar var att allt i livet var genomsyrat av andlighet och gudomlighet, något som också kommer fram i teveserien i någorlunda hög grad. Ofta genomförs små riter till alla möjliga gudar i hopp om framgång och lycka. Det skulle nog inte vara möjligt att gestalta det så mycket som verkligen skedde i antikens Rom, då skulle handlingen bli lidande, men tittaren får sig ändå en skön dos med antik kult.

Faktum är att alla tänkbara tillfällen hade sina särskilda gudomligheter, varje plats hade det, varje människa och familj hade sina särskilda husgudar (penater och larer). De flesta känner till den grekisk-romerska mytologin i viss grad, men den dagliga religiösa verksamheten sträckte sig långt djupare än berättelser om de mest bekanta gudarna. Det fanns gudar och riter för i stort sett varje tillfälle i livet, varje vägkorsning var laddad på grund av en guds hemvist där, i varje hem respekterades särskilda gudar, mycket dekor hade religiösa förtecken. Omen, varsel och spådomar spelade oerhörd roll för både vanliga människor och politiken på högsta nivå.

Allt var gudomligt laddat i det antika Rom. Det är kanske den största skillnaden mellan Rom och dagens Sverige. Eftersom moral, närheten till döden, livskraften och den gudomliga närvaron tycks hänga ihop i antikens Rom är det svårt att veta exakt vad vi kan inspireras av för att bli starkare och sundare i ett moraliskt-politiskt-andligt sett dekadent Sverige. Men en positiv blick på det gamla Rom med jämna mellanrum gör oss nog något starkare – och förhoppningsvis manligare.