Bernt Herlitz hade tio års prickfri tjänstgöring som tandhygienist på Gotland. Han trivdes bra på mottagningen där han arbetade, men 2016 lade både han och hans arbetskamrater märke till ett nytt fenomen: Mängder av ”ensamkommande barn” som skulle ha gratis tandvård visade sig ha fullt utvecklade visdomständer, något han förstås visste att man inte har om man är under 18 år.
Anmäla eller inte anmäla?
I fikarummet vittnade kollegerna om liknande situationer, men ingen visste riktigt vad man skulle göra. Borde man anmäla dem till Migrationsverket? Under ett seminarium på Almedalsveckan 2016 fick Bernt klarhet. Åsa Carlander Hemingway, enhetschef på Migrationsverket, talade om vikten av att ”ensamkommande” inte ljuger om sin ålder för då kan nämligen vuxna män hamna på samma boende som barn och det är inte bra.
Herlitz och hans fru ställde frågor till Carlander Hemingway efteråt. Hennes svar var tydligt:
”Jag skulle ha anmält min egen granne om jag misstänkte åldersfusk!”
Tillbaka på jobbet gjorde Bernt Herlitz det han trodde var det rätta – han skickade åtta mejl till Migrationsverket, där han beskrev sina misstankar gällande några patienter. Något svar fick han dock inte.
I stället blev han några dagar senare inkallad till sin chef och fick veta att han inte behövde komma tillbaka nästa dag. Han var avstängd från arbetsplatsen. Bernt förklarade att han hade pratat med enhetschefen och trodde att allt berodde på ett missförstånd som snart skulle klaras upp. Så blev det dock inte.
Gjorde som man ska, blev uppsagd
Två veckor efter mötet med sin chef blev Herlitz uppsagd med motiveringen att han hade brutit mot patientsekretessen. Drevet satte igång. Tre lokaltidningar och Sveriges Television plockade upp historien. Även om Bernts namn inte nämndes är Gotland ett litet samhälle och det var inte svårt för människor att lista ut vem som åsyftades.
Men Bernt Herlitz lade sig inte ner, utan tog i stället upp kampen. Han menar att det råder andra regler för patientsekretess mellan myndigheter och att det han gjorde inte borde ha lett till uppsägning. Han tog upp kampen mot Region Gotland.
Efter ett års rättsprocess kom äntligen beslutet. Herlitz fick inte sitt arbete tillbaka, men ett mindre skadestånd på 35 000 kronor samt fem månadslöner. Men Region Gotland tänkte inte acceptera detta. Den mäktiga regionen med sina skattepengar valde att överklaga domen till nästa instans – Arbetsdomstolen i Stockholm. Dessutom valde de en toppadvokat som tar 4 000 kronor i timmen och har ett rykte om sig att aldrig förlora denna typen av fall.
Om Bernt förlorar får han stå för hela rättegångskostnaden för båda parter – i värsta fall kan det handla om 1,5 miljoner kronor. Ett oerhört hårt slag för den numera helt arbetslösa familjen. Bernt säger att en förlust skulle vara ”en dödsdom för hela familjen”.
Målet avgörs i Arbetsdomstolen 9 maj. Tidningen Svegot räknar med att vara på plats och rapportera.