Finansministern menade bara vissa tiggare

Det blev ett herrans liv efter att statsrådet Magdalena Anderson (S) stod i riksdagens kammare och konstaterade att den som ger pengar till ”tiggare” därmed riskerar att understödja människohandel. Att det i sig skulle göra att någon som ger till ”tiggare” slutar, tror jag inte. Det är litet som han som går till prostituerade eller hon som köper kokain till helgen; de vet mycket väl att de därmed blir en del av en kedja som finansierar grov kriminalitet, men de gör det i alla fall.

Tycker du att jag var orättvis mot de godhetssignalerande kretinerna med min liknelse ovan? Livet är fullt av triggningar, så vänj dig!

Det mest intressanta med Anderssons kommentar och reaktionerna som följde är det som hon inte sa och som sedan de mest indignerade rösterna mot finansministern försöker hänvisa till. Det är nämligen skillnad mellan tiggare och tiggare.

Biståndsminister Isabella Lövin (MP) kommenterade ministerkollegans uttalande sålunda:

”När iskylan slår mot Sverige är det viktigt att visa medmänsklighet. Ingen ska behöva tigga, men det kan aldrig vara fel att hjälpa den som sträcker ut en hand.”

Miljöpartiets Maria Ferm var inne på samma linje:

”Det är rekordkyla i hela Sverige. Mycket snö och många minusgrader. De som är allra mest utsatta är människor som inte har ett hem, som lever i enorm utsatthet och tvingas att tigga för sin försörjning.”

Enligt uppgifter till Aftonbladet är det nu riktigt dålig stämning på regeringskansliet. Vi kan passa på att vara litet skadeglada.

De upprörda gör vad de kan för att förvirra debatten. Magdalena Andersson menade nämligen inte att du stödjer människohandel om du ger några kronor till en svensk hemlös som trotsar iskylan och sträcker ut en hand mot dig. Och när debatten handlar om tiggeriförbud är det inte den slitna svenska kvinnan som dragit nitlotten i välfärdsstatens lotteri som man vill klämma åt.

Det handlar om zigenare som kommit till Sverige på order av någon lokal hövding. Det är nämligen skillnad på tiggare och tiggare.

Andersson såg för sitt inre öga någon av alla de zigenska tiggarna som sitter utanför butiker och köpcentrum från norr till söder medan miljöpartisterna (fullt medvetna om detta) försöker rikta blicken mot en stackare som närmast leder tankarna till H. C. Andersens flicka med svavelstickorna.

De flesta av oss är beredda att skänka en slant till en svensk hemlös – det borde vi vara – medan vi avgjort inte vill stödja utlänningar som försöker sko sig på vår givmildhet. Det är skillnad på folk och folk, också när det handlar om tiggare. Förstår man det så förstår man vad Magdalena Andersson egentligen menade och varför miljöpartisterna därmed reste ragg.