Något är allvarligt fel med svenska folket – fler är optimister!

Förstå mig rätt – optimism är bra att ha, den kan ta en igenom svåra tider om man lyckas övertyga sig själv om att allting till sist blir bra. Men ibland är optimismen människans värsta fiende. Svenska folket har aldrig i världshistorien stått inför en sådan dyster framtid. Om massinvandringen fortsätter som den gjort de senaste decennierna kommer vi att vara en minoritet i vårt eget land omkring 2050, kanske ännu tidigare. Enligt Pew-institutet kommer då 30 procent av ”svenskarna” att vara muslimer. Om inte det gör svensken pessimistisk vet jag inte vad som gör det. Dyrare vin? Ingen Let’s Dance på fredagskvällarna?

Kriminaliteten har aldrig varit så överväldigande, så brutal och samhällsförstörande som nu. Islam flyttar ständigt fram sina positioner, snart finns det inte en förskola utan halalkött, snart inte en stad utan en minaret där vi alla ska tvingas höra hur islam styr denna bygd, snart inte ett centrum utan hucklekvinnor som med förakt ser ner på oss svenska ”horor”.

Är det en besvärjelse?

Och i detta läge är svenskarna optimistiska? Vad är det för fel på oss? Är det skräcken för att se den bistra verkligheten i vitögat som gör oss optimistiska? Är det en besvärjelse – om jag säger att allt är bra, så är det bra?

Eller är undersökningen beställd och riggad av de politiker från höger till vänster som gett sig själva fan på att byta ut det svenska folket mot människor från jordens mest våldsamma hörn? Genom att sprida budskapet att svenskarna är nöjda med sin egen undergång, tror man kanske att de kritiska röster som trots ständig smutskastning protesterar mot folkmordspolitiken, så tror man sig kunna lura de nyvakna svenskarna att allt egentligen är bra. Vad klagar du för – ser du inte att alla dina landsmän är glada och optimistiska?

Enligt Dagens Nyheter är det allt fler svenskar som känner förtroende för polis och skola. Hur skulle det kunna vara sant? I flera år har i princip alla medier rapporterat om polisens galopperande kris där poliser hoppar av efter bara några år i yrket, där den förre rikspolischefen satt och ropade på hjälp i teve och där knappt en enda gruppvåldtäkt klaras upp.

Pessimisterna är dock fler än optimisterna

Ännu längre har skolans kris varit uppenbar. PISA-undersökningarna har talat sitt tydliga språk i flera år, även om den senaste visade en svag uppgång som dock är långt från resultaten då Sverige ännu inte var den värdelösa mångkultur vi nu lever i. Forskare skriver bok efter bok om att skolan inte behöver vare sig fler lärare eller mindre klasser utan en återgång till katederundervisning och lärare med auktoritet, i stället för dagisfröknar som bryr sig mer om värdegrund än bildning.

Längst ner i DN-artikeln blir jag själv äntligen lite optimistisk. Det visar sig att 50 procent av svenskarna är pessimister ifråga om utvecklingen i Sverige går åt rätt eller fel håll. Förra året var bara 18 procent optimister, en siffra som oroväckande nog har stigit till 27 procent.

Som vanligt vet man dock inte hur människor tänkt när de svarat på frågan. Kan det vara så att 27 procent tror att Sverigedemokraterna ska få något att säga till om efter höstens val, och därför är optimister? Att de ser framför sig att gränserna ska stängas på riktigt och att vi så smått kan börja rulla tillbaka den förfärande utveckling vårt land genomgått de senaste 10, 20 åren? Tror de att Alternativ för Sverige kommer in i riksdagen och kan börja knuffa SD i rätt riktning igen?

Färre än hälften har förtroende för skolan

Inte är förtroendet för skola och polis direkt på topp heller. Andelen som har stort förtroende för polisen har stigit från 52 till 58 procent – det är alltså fortfarande 42 procent som inte har stort förtroende för polisens prioritering att jaga pensionärer som skriver om sin frustration på Facebook i stället för att lämna ut signalement på gruppvåldtäktsmän och jaga livet ur dem.

För skolan noteras en uppgång från 42 till 48 procent. Mer än hälften av svenskarna förstår alltså att skolan förstör deras barns möjligheter att lära sig något av värde.

Riktigt allvarligt menar jag dock att det är att svenskarnas nöjdhet med demokratin ökar för andra året i rad till 76 procent. Förtroendet för politikerna är visserligen betydligt lägre, 39 procent, men även här pekar kurvorna uppåt, rapporter DN glatt.

Jag vägrar tro att det är sant

Tre av fyra svenskar är alltså nöjda med att vi har en demokratiminister som tänker införa censurlagar och tvinga alla svenskar att via skattsedeln bekosta maktens egen megafon public service?

Jag vill inte tro att det är sant. Jag vägrar tro att det är sant. Och det är nog inte heller sant. SOM-undersökningen skickades ut till 20 400 slumpvist utvalda personer, men svarsfrekvensen var bara 55 procent. Det kan mycket väl vara så att 45 procent blev så provocerade av frågorna att de kastade hela undersökningen i papperskorgen.

Tillhör du de 76 procent som har förtroende för demokratin kan jag rekommendera detta klipp från riksdagen där Jeff Ahl (AFS) ställer demokratiminister Alice Bah Kuhnke till svars om urholkningen av demokratin. Jag blir mörkrädd när jag ser hennes religiösa blick då hon förklarar hur fantastisk den svenska demokratin är. Den kvinnan kan göra vem som helst till pessimist.

https://www.youtube.com/watch?v=K7RgMQQ_DVM