Fosterland, folk och kultur

NATIONALDAGEN. I dag firar Tidningen Svegot Sveriges nationaldag genom flera publiceringar på temat. Den sjätte för dagen är det första kapitlet i Magnus Södermans bok Till värn för Norden, som passande nog svara på frågan ”vem är svensk” och vidare resonerar kring vårt land, vårt folk och vår kultur.

Sverige. Namnet på vårt land väcker känslor som är svåra att beskriva. Namnet plockar fram minnen och skapar bilder i sinnet. Sverige, på samma gång en mustig historia såväl som en fräschör och känslan av taktfasta steg in i framtiden. När man talar om svenskhet visas det med all tydlighet att det är svårt för oss svenskar att definiera denna på ett genomgripande och enkelt sätt. Även vi nationella, som kan tyckas borde ha svaret lätt till hands, kan känna att det svårligen låter sig göras. Man haltar lätt på orden och sådant som ”midsommar” och ”sill och nubbe” blir det slutgiltiga svaret. Med detta ”svaret” i bagaget förklarar sedan frågeställaren, som gärna är journalist eller samhällsdebattör, att svenskhet egentligen bara handlar om någon gammal traditionsenlig fest med tillhörande matbit och spritdryck. Men är det så? Är svenskhet bara det? Naturligtvis inte och problemet är egentligen inte svaren som ges, utan att frågan ens ställs. Varför skall vi svenskar tvingas definiera något så fundamentalt som svenskheten? Lika litet som man kan få någon att konkretisera ”kärlek” eller ”hat” kan man konkretisera ”svenskhet”. Svenskhet och svensk kultur är som många abstrakta företeelser; lätta att begripa och känna men svåra att förklara. För oss svenskar finns den där. Du och jag vet båda vad det är, vi känner det inom oss. Detta är inget empiriskt bevis per se, men det har alltid räckt för oss som folk. ”Warer swenske” sägs riksbyggaren Gustav Eriksson (Vasa) ha myntat och med ”Varen svenske” avslutade socialdemokraten Per-Albin Hansson många av sina tal. Även Carl Jonas Love Almqvist konstaterade att svenskheten bestod i att vara svensk snarare än att ropa på att man är det. För dem var svenskheten inte något bekymmer i det att den hela tiden skulle förklaras och definieras. Inte heller avkrävdes de förklaringar eftersom ingen då hade fräckheten att angripa något så självklart. Vår historiska vördnad för nationen och beredvilligheten att gå i krig för konung och fosterland har varit känslobaserade. Enligt vissa må detta vara en ”romantiserad” bild men jag dristar mig att hävda att den nationella känslan varit djupt rotat hos oss genom historiens gång och att denna instinktiva känsla för ”svenskhet” fått oss att reagera mot sådant som hotat oss. Våra förfäder fick aldrig frågan av näsvisa journalister om ”svenskhet” och hade de fått en sådan hade väl reaktionen snarare varit motfrågan: ”Vad felas dig, begriper du icke det?” Ett bra svar även i dessa dagar. Frågan ställs nämligen för att underminera känslan, för att förlöjliga den. Eller kanske ska man ifrågasätta vinden eftersom man inte ser den, utan bara känner den mot sin kropp eller ser dess verkan på trädens löv? Vi känner svenskheten instinktivt inom oss och ser dess verkan såväl historiskt som i vår samtid, inom en rad olika områden där politiken och kulturen bara är två exempel. Sanningen att säga; frågan om svenskhet säger mer om frågeställaren än om den olyckliga som tvingas svara utan att kunna sätta rätt ord på de känslor som finns inom henne. Men låt gå, vi gör ett försök till en vidare definition.

Svenskheten är en del av Sverige, vårt fosterland som innesluter allt och Sverige är en del av svenskheten. Hon är de skiftande landskapen från söder till norr, varje del unik. Hon är sädesfälten och bergsknallarna som bryter igenom den gamla åkermarken; hon är tjärnen, insjön och vattnet runt kusterna. Hon är de djupa skogarna och de tappra barrträden vid trädlinjens rand; hon är dalarna och fjällen. Hon är solskenet och regnet; hon är haglet, vinden och snön. Hon är den plats som genom vedermödor och kärlek, flit och nit har utmejslats åt oss i arv. Hon är mannen av bondestam med valkiga nävar och bondmoran vid hemmets härd. Hon är jäntungen som med lätta fötter springer över sommarängen och pojken på upptäcktsfärd. Hon är de älskande unga på höskullen och det gamla paret på verandan, med händerna sammanflätade och delade minnen. Hon är sjöbusen, köpmannen och smeden. Hon är också herremannen, poeten, författaren och ingenjören. Hon är väringen, varjagen, bärsärken, knekten, karolinen och soldaten. Men också backstugusittaren, tiggaren, rövaren och horan; hon är skarprättaren och lagmannen och länsman. Hon är goden och gydjan; prästen och biskopen; den visa gumman och gubben. Hon är hednatemplet och den vitkalkade kyrkan; gravhögen och kyrkogården. Hon är Vite Krist och den Enögde guden; vetenskapen och filosofin. Hon är det enklaste hemman och den ståtligaste boningen; hon är gården, byn och staden. Hon är fembarnsmodern och karriärkvinnan; grovarbetaren och affärsmannen. Hon är nu, hon är då och hon är i morgon. Hon är oss och vi är henne. Hon är Sverige, vårt fosterland.

Sverige är vår plats på jorden. Vi har inte fått detta land till skänks av någon Gud och inte heller kan vi läsa om vår rätt till detta land i någon religiös urkund. Detta land har tillkämpats oss och genom tiderna som gått tagit formen av det vi känner som Sverige idag. Sverige är

Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln.
Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia. 

Skaffa Svegot Plus nu