Rekviem över min hemstad – Nässjö

REKVIEM. Albert Engström ska ha sagt att Nässjöbor har det bra för vart de än kommer så har de det bättre än hemma. Jag har det där citatet, uttjatat av dryga Eksjöbor som anser sig lite finare än oss som är från Nässjö, i huvudet när jag rullar in i staden. Tänker ta en runda med bilen genom staden för att hitta lite inspiration till denna artikel men inser tämligen omgående att resan och det jag passerar får vara textens fundament.

Jag hamnar nästan omgående på Brinellgatan. Pulsådern i det som är Nässjös invandrartätaste område, Runneryd.

Miljonprograms-estetik och knappt en etnisk svensk på gatorna. Åker förbi det lilla torget där några lokala rappare poserat med automatvapen för en musikvideo.

Det är rätt slitet här. Skolan i stadsdelen är dock i bra skick. Resurser tycks aldrig saknas för just denna kommunala inrättning trots att andra delar går på knäna.

Ända sedan jag var liten har det förvisso bott icke-européer i Runneryd. För 25-30 år sedan var dock antalet en bråkdel av i dag. Att den demografiska förändringen inte bara gäller Runneryd blir tydligt när jag fortsätter mot stadens centrum. Uppskattningsvis har cirka 50 procent av de människor jag ser denna dag rötterna någon annanstans än i den del av världen jag för närvarande befinner mig.

Ett anti-vitt konstverk möter mig

Framme i centrum stannar jag. Parkerar vid väggmålningen (se bild) som täcker en av gavlarna på rådhuset. Den argentinska konstnärinnan Milu Correch är kvinnan bakom ”konstverket”. Väggmålningen är rätt och slätt anti-vit propaganda som kommunen valt att betala en rejäl summa för.

Promenerar ned mot stationen. Resecentrum heter det väl nuförtiden. Ett ord som skaver i mig och andas opersonlig modernitet.

Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia. 

SKAFFA SVEGOT PLUS NU