TESTBALLONG. Det är inte många år sedan Ann Heberlein, skribent och teolog, hyllade vänsterextremister som 2012 försökte hindra den nederländske politikern Geert Wilders från att hålla föredrag i Malmö. Dagen efter mötet, som arrangerades av Tryckfrihetssällskapet där jag var ordförande, skrev Heberlein i Sydsvenskan om dem som polisen kallade ”bråkstakar” – människor som kastade ägg och annat på besökarna i akt och mening att skrämma dem från att närvara. De lyckades jaga bort mer än halva publiken. Dem hyllade Heberlein med följande ord:
”Ändå tror jag att vi måste protestera. Vi måste, med Ewa-Gun Westfords [polistalesperson] ord ’bråka’, men inte, som hon föraktfullt säger, ’för bråkandets skull’ utan för att det är det enda anständiga. Någonting håller på att hända, i Sverige och i Europa, och det går allt fortare. Rasistiska, islamofoba och antisemitiska stämningar och rörelser växer. Politiska partier med främlingsfientliga åsikter får allt starkare fotfäste och större makt. Grupper ställs mot grupper, lögner om ”dom andra” sprids, Breiviks bild av en värld i krig anammas av allt fler.”
Hon gjorde halsbrytande kopplingar till den antinazistiska gruppen Vita Rosen i Nazityskland och avslutade sitt debattinlägg så här:
”Det finns något att försvara. Det finns något som är hotat. Hur kommer vi att minnas 2010-talet? Vem kommer att beskrivas som hjälte om femtio år? Jag tror att de som Westford beskriver som bråkstakar kommer att minnas som hjältar, men jag hoppas att vi blir så många som protesterar, som vägrar att ge vårt tysta medgivande till främlingsfientlighet, att vi inte behöver några hjältar.”
Plötsligt blev hon yttrandefrihetskämpe
Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela artikeln.
Testa en vecka för bara 19 kronor! Välj månadsprenumeration och använd rabattkoden svegot19.