Min föräldragenerations stora svek

Min generation föddes in i ett svek. Vår föräldrageneration var den första generationen som växte upp i den moderna välfärdsstaten, och när Socialdemokraterna bytt ut gud och folk mot stat och parti, lovat ”rättvis fördelning av resurserna” och fråntagit människor deras eget ansvar, kunde den utvecklas till den mest svekfulla i svensk historia.

Det var under min föräldragenerations översyn som p-pillret, eller folkmordspillret som det kan komma att kallas av kommande generationer, togs fram, legaliserades och spreds till svenska kvinnor som vore det godis. Den fria aborten infördes, grundlagen ändrades så att Sverige inte längre skulle vara svenskarnas land och traditionen upplöstes genom nedmonterandet av monarkin.

Socialdemokraterna slog hårt och skoningslöst mot allt som gjort Sverige till vad det var, mot allt som fungerade som det svenska folkets skydd mot tyranni och utländsk dominans.

De som inte aktivt understödde detta var upptagna med att vara barn av sin tid: Droger, hippies, flower power, fri sexualitet och ett hyperegoistiskt leverne maskerat under vänsterparoller om ”solidaritet” samtidigt som Partiet kopplade ett järngrepp om kultur, byråkrati och ekonomi.

Min generation föddes in i sveket. När vi började protestera mot det uppenbara folkutbytet kallade vår föräldrageneration oss för rasister, fascister och extremister. De var våra lärare som gav oss underkänt i skolan eftersom vi hade ”fel värderingar”. De var poliserna som slog oss med batonger när vi demonstrerade. De var domarna och nämndemännen som fängslade oss för våra åsikter. De var journalisterna som hängde ut oss som kriminella, som ljög om oss och svartmålade oss.

Det vi varnade för på 1990-talet har nu blivit verklighet. Massinvandringen är inte isolerad till ett par förorter i storstäderna, utan slår sönder gemenskapen och tilliten i snart varenda liten ort i vårt vackra land. Folkutbytet är redan en realitet i flera kommuner, och de närmaste åren kommer ännu fler kommuner ha en svensk minoritet. Födelsetalen är under ersättningsnivån, bostadsbristen är skriande, otryggheten skenar.

Allt är ett resultat av min föräldragenerations svek. Den generation som nu ska gå i pension, och som yrvaket börjar vakna upp till att festen är slut. Pensionen är inte alls så stor som de blev lovade när de började arbeta, äldrevården är underbemannad och nedprioriterad, svenskar dör i väntan på operation och svenska kvinnor tvingas föda barn i diken eftersom närmaste BB lagts ned för att ”spara” resurser.

Nu börjar också min föräldrageneration att reagera. De skriver argt på Facebook om invandrarbrottsligheten. Plötsligt står de själva framför åsiktsdomstolen och döms för hets mot folkgrupp av det system de själva skapat och gött.

Jag kanske borde avsky dem. Tycka att de får skylla sig själva. Skita fullständigt i dem. Men det kan jag inte.

Nationalismen är sådan.

De har svikit oss, och vi kommer få en betydligt värre situation när vi själva blir gamla än vad de någonsin kommer få uppleva, och i mångt och mycket är det deras fel.

Men jag ids inte ens förakta dem. De är fortfarande mitt folk.

Precis som att nationalismen måste hitta en plats för alla ur vårt folk, vare sig de är rika eller fattiga, friska eller sjuka, unga eller gamla, måste vi nationalister också finna plats i vår gemenskap för dem som skapat detta samhälle, om de väljer att göra avbön. Om de ställer sig redo att tillsammans med oss försöka rädda det sjunkande skeppet Sverige så måste vi ge dem hinkar att ösa med, även om det var de själva som slog hål i båten.

Historiens dom kommer vara hård mot min föräldrageneration, men vi har inte tid för folksplittring i dag. Alla positiva krafter som vill Sveriges väl behövs.

För även om jag är övertygad om att vi kommer vända på detta, att nationalismen snart kommer genomsyra stora delar av samhället och arbetet för att åter göra Sverige svenskt kommer ta ordentlig fart, så är det en hård och svår väg fram till det. Då får vi inte tappa fokus.

Vi måste se var det gick fel och varför, men sedan är det dags att blicka framåt, vara kreativa och handlingskraftiga. Det ansvaret vilar nämligen på våra axlar, även om vi aldrig har bett om det.

Ert samhälle ruttnar, vi bygger ett nytt.