Ingrid Carlqvist: Jag tar farväl, för denna gången

FARVÄL. När jag var 17 år deltog jag i en SSU-kurs på Bommersvik. Det var en omvälvande vecka på många vis. Jag träffade en göteborgare som jag blev himlastormande förälskad i, ett av-och-på-förhållande som pågick i flera år, en person jag fortfarande tycker mycket om. Men det var också omvälvande på det viset att jag träffade cirka 20 personer som alla hade samma politiska grunduppfattning som jag. Tillsammans skulle vi rädda världen! Tillsammans skulle vi skapa ett himmelrike på jorden! Tillsammans kunde vi försätta berg!

Så tog veckan slut och vi skulle åka hem, spridas över Sverige och aldrig mera samlas just vi. Jag glömmer aldrig när vi stod på Södertälje södra (numera Södertälje syd) och kramades. Jag och min bästis grät floder. På typiskt tonårsvis trodde vi att vi aldrig mer skulle uppleva en liknande samhörighet, att något underbart hade tagit slut och att vi för alltid skulle ha mist det. Tårarna höll i sig flera dagar. En dag gick jag ner till min kloka mormor Elsa och berättade hur ledsen jag var. Att jag kände hopplöshet för att jag aldrig någonsin mer i livet skulle uppleva en sådan samhörighet. Mormor tog fram en lapp och skrev:

”Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång”

Orden gjorde underverk med mig. Jag insåg på något sätt att det är så livet är, man möter människor man klickar med och man vill att det ska vara för evigt – både när det gäller romantiken och politiken. Men att skiljas åt är också en del av livet, hur sorgligt det än ter sig just när det inträffar. I säkert 20 år satt mormors handskrivna lapp på min anslagstavla, tillsammans med Nobelpristagaren Elias Canettis aforism:

”Ingenting är långtråkigare än att bli tillbedd. Hur står Gud ut?”

Nu inser jag att om jag i dag hade återvänt till Bommersvik och träffat exakt samma människor som var med på kursveckan 1977, skulle jag antagligen inte ha något gemensamt med dem. Jo, kanske någon av dem har utvecklats i samma riktning som jag, men de flesta skulle nog betrakta mig som ”nazistfascistrasist” och sky mig som pesten. Men det förtar ändå inte att det jag kände och upplevde under den veckan var underbart och viktigt för mig den gången.

Nu är det dags att ta farväl igen, den här gången av Det fria Sverige och Svegot, som ju är en underavdelning till föreningen. Det började med samma euforiska känsla av att ha hittat människor som är precis som jag, som tycker precis som jag, som vill precis samma saker som jag vill.

Men precis som när alla hormonerna i en blixtförälskelse ebbar ut och man tittar förundrat på personen man nyss avgudade, så händer det ibland att man även med kolleger inser att vi nog inte är gjorda för varandra.Ingen har rätt, ingen har fel – vi vill bara olika saker och har olika syn på hur slutmålet ska uppnås. Därför har jag tagit beslutet att avgå ur Det fria Sverige och därmed också ge upp den tidning jag älskade att göra – Svegot. Av hela mitt hjärta önskar jag att DFS och Svegot blir framgångsrika. Av hela mitt hjärta önskar jag att ni snart ska kunna läsa mina artiklar, och kanske höra mig podda, någon annanstans.

Nu upptäckte jag att strofen min mormor skrev ner har en fortsättning.

”Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång
Nu skiljs våra vägar, nu säger vi farväl,
men vi hoppas att vi ses igen.”

Nu säger vi farväl, men vi hoppas att vi ses igen!

På Det fria Sveriges hemsida har föreningen också skrivit om att Ingrid nu lämnar föreningen.