Det finns bara en väg att gå och det är framåt

FRAMÅT. Många svenskar vaknade, högst förståeligt, med en känsla av hopplöshet dagen efter valet. För oss nationalister var det många förhoppningar som grusades. Sverigedemokraterna verkar inte ha klättrat över 20 procent och att bli största parti är det inte tal om. Alternativ för Sverige är inte i närheten av att komma in i riksdagen och i dagsläget är det inte ens säkert att partiet når upp till ynka en procent.

Under själva valkvällen var jag helt uppe i arbetet och kunde därför inte följa valresultatet speciellt noga. Det var faktiskt skönt, för jag slapp känna den blöta besvikelse som långsamt med tydligt la sig över goda nationalisters sinnen. Många undrade vad det egentligen var som hände. Diskussioner om valfusk började redan på kvällen och kommer fortsätta länge. Även det är helt förståeligt. Det är mycket som inte har gått rätt till. Det har garanterat valfuskats i år (precis som vanligt) men frågan är egentligen bara i vilken omfattning och hur mycket det har påverkat.

För visst är det svårt att tro på att svensken som de senaste fyra åren tydligare än någonsin har sett och fått känna på effekterna av den livsfarliga mångkulturen glatt skulle rösta för mer av samma? Till och med gammelmedia rapporterar nästan dagligen om dess effekter. Sällan eller aldrig hör man om de fördelar som invandringen ger oss. Det handlar numera mest om solidaritet, en solidaritet som måste få kosta.

På samma gång har fri och alternativ media vuxit sig allt starkare och vårt budskap nås av långt fler. Ändå väljer svensken mer av samma. Mer kaos, mer invandring och med det färre svenskar och en allt mörkare framtid för vårt land och vårt folk. Det är svårt att tro. Det är svårt att tugga i sig.

Inte bara valfusk som förklaring

Om vi utgår ifrån att valet inte utsatts för omfattande sabotage får vi se på andra förklaringar, och det finns gott om sådana. Vi har allt fler utlänningar i landet och dessa röstar generellt på partier som lovar att ge bort landet till dem, främst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. De röstar på de partier som släppt in dem, göder dem och undviker att ställa några krav på dem. Ett fullständigt logiskt val.

Vi måste även komma ihåg att människan generellt inte är så politiskt intresserad som jag eller du som läser är. Det är lätt att lura sig själv och få för sig att ”alla måste förstå nu”, men så är det inte. Människor arbetar, tar hand om sin familj och oroar sig över sina barns betyg. Att i detta vardagspussel även lägga tid på att informera sig om, och oroa sig för, landets eventuella undergång är för många en alldeles för besk medicin. Lägg till det sociala stigma som fortfarande drabbar de som vill vårt land väl och att mer eller mindre samtliga partier har utlovat ”ordning och reda” i flyktingpolitiken så blir valresultaten kanske något mer lätt att förstå. Men det smakar beskt.

Det finns fler förklaringar. Socialdemokraternas skrämselpropaganda mot Sverigedemokraterna kan mycket väl ha fått en och annan att tveka vid röstbåset. Även om man oroas av samhällets utveckling vågar man kanske inte riskera att råka rösta på ett parti som är både ”rasistiskt”, ”nazistiskt” och ”fascistiskt”? Tänk om? Bättre att rösta som man alltid gjort så slipper man oroa sig. Och tänk vad grannen skulle säga om man blev avslöjad? Nej, bättre att ta det säkra före det osäkra. Med lite integration skall vi nog lösa allt, det läste jag i Aftonbladet.

Givetvis hade det varit underbart om Sverigedemokraterna blivit största parti och Alternativ för Sverige kommit in i riksdagen, så som många hoppats på. Men det hade faktiskt inte förändrat något på länge. Sverige skulle fortsätta vara exakt lika otryggt som vanligt. Många hederliga svenskar skulle fortfarande inte våga gå utanför dörren när mörkret har lagt sig. Bilarna brinner på som vanligt och de misslyckade integrationsåtgärderna skulle sluka våra skattepengar.

Vi kan inte rösta oss till räddning

Problemen i Sverige har för länge sedan passerat den gräns där man kan rösta sig ur dem. Det politiska systemet är oerhört trögt och stora förändringar tar lång tid. Vi vill alla se en återvandringspolitik. Vi vill se hårdare tag mot utländska kriminella, vi vill att staten stjäl mindre ifrån oss och vi vill se lagar ändras. Och det kommer komma. Men det går inte över en natt. Eller över fyra års nätter. Det tar tid och förändringen måste börja med oss här nere, lika mycket (eller mer) än uppifrån.

Därför är jag inte speciellt nedsänkt av valresultatet. Mina djupaste sympatier till alla de fantastiska aktivister som arbetat så hårt och så länge, inte utan risk, för att driva nationella partier framåt. Deras arbete är makalöst viktigt och den organisering och energi vi har sett under valrörelsen visar att svenskar absolut är beredda att kämpa för något de tror på. Deras arbete har inte på något sätt varit  förgäves även om många kanske känner så idag.

Men med risk för att bli tjatig – det är inte genom att rösta som vi tar oss ur denna soppa som Sverige har blivit. Inte än. Vi måste agera själva. Vi måste sluta tro att staten kan lösa de problem som den är satt för att göra. Svenska staten bryr sig inte länge om svenskarna och det är dags att sluta hoppas på en snabb förändring i den frågan. Det är upp till och själva.

Bilden här bredvid hittade jag uppsatt på väggen i ett nationellt hus i Tyskland. Budskapet är glasklart och något som vi alla måste ta till oss. Framgången vilar nämligen helt och fullt på våra axlar.

Därför fortsätter mitt och mina kollegors arbete precis som vanligt, vilket det hade gjort oberoende av valresultat. Vi bygger tillsammans med dig Det fria Sverige – en plats för gemenskap. En plats att hämta styrka. Både en fysisk plats i Svenskarnas hus, men även en gemenskap i sinnet. Ett sätt att känna att vi hjälper varandra, att vi nätverkar och stödjer andra svenskar. Vårt land i landet.

Det fria Sverige behöver dig. Men framförallt – du behöver Det fria Sverige.