Allt för svårt att genomföra utvisningar, berättar utvisningseskortör

UT. De kallas ”utrikeseskortörer” och har som arbete att se till att de som fått utvisningsbeslut faktiskt lämnar Sverige, även om det krävs tvång. I nuläget arbetar 110 personer och varje år utförs runt 2500 utvisningar där dessa eskortörer behövs.

Samhällsnytt har blivit kontaktade av en av dessa 110 och han har mycket intressant att berätta.

De flesta utvisningar går lungt till, berättar han. Förvisso klagas det och gnälls en hel del men de flesta verkar förstå att de inte är önskade i Sverige och accepterar detta. Det finns dock ett undantag och det är personer från MENA-länderna.

— De vi har mest problem med är Mena-folket, med Marocko och Afghanistan som de stora problemen. Nästan 100% av gångerna är det problem med dessa resor som våld och hot. Ofta kommer vi iväg. Dock om man har en grinig kapten – som har all makt i världen att stoppa oss – så säger dom bara ”nej tack. Inget bråk i mitt plan” och så får vi kliva av.

Det verkar med andra ord väldigt lätt för personen som skall utvisas att förhindra detta. Det är bara att ställa till lite bråk. Skrika, gapa eller kanske gråta. Sannolikheten är då stor att kaptenen på flygplanet säger nej, delvis för passagerarnas skull men det kan även bero på en släng av ”batik-sjukan”.

Att hävda att de stökiga passagerarna skulle vara en säkerhetsrisk är nämligen inget rimligt argument egentligen, eftersom utrikeseskortörerna har befogenhet att använda både våld och handfängsel.

— Vi har inga problem med att hålla klienterna på plats och behålla säkerheten i planen. Vi har rätt att använda våld och t.ex. fängsel. Kaptenerna är dock ofta antingen lagda åt batikhållet och tycker det vi gör är fel eller så vill de inte att resten av passagerarna skall flyga med bråk och stök bakom ryggen.

”Den där jäkla gymnasielagen”

Gymnasielagen har gjort saker ännu mer komplicerade. Minuter innan en utvisning skall ge kan eskortörerna få höra att personen fått asyl och då är det bara att avbryta. Ibland blir det ännu märkligare.

En man skulle avvisas till Kabul för några veckor sedan. Han började, som vanligt, bråka och skrika och fick till slut handfängsel. Det blev visst tumult och en av eskortörerna fick både blåmärken och skrapsår. Kaptenen på flygplanet vägrade ta med bråkstaken och utvisningen fick avbrytas.

Efter detta fick personen igenom sin ansökan för gymnasiestudier och går just nu fri på Sveriges gator, trots att han är polisanmäld för misshandel.

I ett internt veckobrev som Samnhällsnytt fått tillgång till kan vi läsa om flera liknande incidenter.

”Den senaste veckan har varit stökig och vi har haft en hel del hot och våld
mot vår personal.

Förra fredagen påbörjades ett uppdrag med destination Etiopien. Klienten
ville dock inte medverka till resan och gjorde passivt motstånd i samband
med boarding. Medföljande kollegor gjorde nödvändiga åtgärder, men
nekades att åka med flyget.

Under lördagen medverkade 3 kollegor från Stockholm på ett uppdrag med
destination Kabul från Landvetter. Det blev ett rejält tumult och personalen
fick kämpa rejält för att få kontroll på två av klienterna.

Samma dag, lördagen, genomfördes ytterligare ett uppdrag med destination
Marocko från Arlanda. Klienten började bråka och nekades boarding.

Under tisdagsmorgonen avbröts ett uppdrag med destination Jordanien.
Klienten gjorde passivt motstånd och bedömningen gjordes att resan ej
kunde genomföras.”

1000 personer skulle inte räcka

Det behövs betydligt mer personal för att lyckas utvisa de mängder som behövs, berättar han för Samhällsnytt. Förutom personalbrist så är arbetet dålig organiserat, då det finns få människor som är kapabla till saker som ”tänka” och ”räkna”.

— Arbetet skulle gå att effektivisera mycket bättre, men tyvärr är det en tungrodd myndighet med få människor som kan räkna och tänka.

Han ser mycket mörkt på framtiden i dagens läge, och menar att det är omöjligt att komma ikapp så länge saker får fortsätta såhär. Men, med mer resurser och färre batikhäxor tror han att landet skulle kunna komma på rätt köl igen.

— Point of no return är passerad med råge. Vi har ett skuggsamhälle och kommer aldrig bli av med det. Vi kommer aldrig komma ikapp och få någon ordning så länge gränserna står vidöppna medan det sitter batikhäxor på Migrationsverket och stolpskott utan stake i regeringen. Vad vi behöver är mer pengar, mer personal, mer befogenheter för att kunna placera stökiga klienter på häkte istället för på Migrationsverkets förvar, där dom själva bestämmer. Och sen ett eget flygplan.

I det nya Sverige kommer resurserna finnas

I framtiden kommer återvandringsstömmarna bli mycket stora och de flesta kommer acceptera sitt öde, särskilt när vi slutar mata dem med bidrag och andra förmåner. Men det finns givetvis även många som kommer vägra. Som kommer spjärna emot och göra allt vad de kan för att slippa återvända hem.

Då kan vi givetvis inte ha ett system där det är upp till kaptenen på ett charterplan full med turister att avgöra om personen skall få åka med eller inte. Här är det hårda nypor som gäller. De som vägrar samarbeta får helt enkelt kedjas fast resolut och utan pardon. Med ett eget flygplan (eller varför inte båt) blir hela processen mycket smidigare.

Det blir även en viktig påminnelse till de som fortfarande tror att de tjänar något till att göra motstånd. Det är ingen idé, kommer vi berätta i framtiden. Beslutet är fattat och du skall lämna vårt land. Hur detta kommer gå till är upp till dig. Antingen frivilligt, eller fastkedjad. Hej. Då.