Som svensk får jag ingen hjälp till körkort

INSÄNDARE. Livet som arbetslös är inte lätt. Inte heller är det lätt när man har arbete men inte kan utföra det då leder och ligament inte riktigt orkar med. Turligt nog så finns det hjälp och stöd att få i Sverige – så länge du är född utanför Europa.

Häromdagen så gick jag med mössan i hand till arbetsförmedlingen för att höra mig för om möjligheter att få hjälp och stöd med körkort så att jag skulle kunna öka mina chanser på den svenska arbetsmarknaden. Jag och min ischias stod snällt i kö, pratade lite strunt med en nyinflyttad libanes och fick till slut tala med en handläggare. Glad i hågen och med ett fläckfritt CV i hand haltade jag fram till disken för att lägga fram mitt ärende:

— Hej! Jag har nyligen flyttat hem till Sverige efter nästan sju år utomlands. Jag har just nu en deltidstjänst som bärhjälp på en transportfirma, men de har mer eller mindre lovat mig en heltidstjänst som chaufför ifall jag har körkort. Jag fick veta att man kan få ekonomisk hjälp för att ta körkort genom er, så därför är jag här.

Mannen på andra sidan disken kliade sig betänksamt om hakan, skrynklade ihop ögonbrynen och blev tyst för ett ögonblick. Ytterligare några kli senare frågade han mig:

— Hur gammal är du?

— Trettiotre.

— Du… är inte född utanför Europa, eller hur?

— Nä, jag är född i norra Sverige. Men nu bor jag här och vill jobba!

Jag log, då jag var peppad och övertygad om att en institution som ska få folk i arbete menar väl. Vem vill inte anställa en välartad kvinna? Där stod jag och erbjöd mig att utföra jobb som inte många vill ha, och det enda jag önskade i utbyte var hjälp med ”lappen”. Han kliade sig än en gång i den glesa men för några dagar sedan rakade skäggväxten och drog en suck. Svaret jag fick gjorde mig så ställd att jag tappade målföret och inte kom mig för att ställa några genomtänkta följdfrågor.

— Då kan vi inte hjälpa dig.

Jag stod som ett fån med hakan hängande, men försökte finna mig och behålla humöret. Jag harklade mig och stammade med en riktig fårskalles uppsyn fram:

— Öh… Hur kommer det sig?

— Jo, det är så att man kan få hjälp med körkort genom oss om man är mellan 18 och 24, eller är född utanför Europa…

— Du menar alltså att jag inte kan få någon hjälp för att jag är svensk?

— Ja, jo, typ så.

— Men hur..?

Mer än så fick jag inte ur mig. Att stöta på sådan blatant rasism mot mig själv, för att jag är landsmaninna och menar väl, gjorde mig stum.

Liknande historier har jag fått till mig, men det har alltid ”hänt någon annan” och därför inte riktigt varit på riktigt. Inte kunde det väl vara så illa som fränder och fränkor vittnat om? Rätt vad det var så stod jag ändå där och fick höra att mina surt förvärvade skattepengar, som jag slitit hårt för i ett och ett halvt decennium, inte var vatten värda – för mig. Mina pengar var alltså vigda för andra. Snäll som jag är så tackade jag för att jag åtminstone fick ett möte bokat och haltade ut till cykeln.

Ett par dagar senare så befann jag mig på ett flyg till Nederländerna för ett jobb. Mitt egna land svek mig och det fanns ingen annan råd än att utnyttja det enda bra som EU fört med sig: fri rörelse inom Europa. Arbete kan jag få, men till vilket pris? Jag fick i ren desperation lämna mitt fädnersland trots att jag länge har arbetat och betalat för någon sorts trygghet, trots att både jag och handläggaren insåg och ansåg att jag hade all rätt i världen att få ta del av vad mitt anletes svett och tårar byggt upp.

Jag känner mig sviken och förfördelad. Jag betalar, men för vad? För andra. För folk som aldrig lyft ett finger för mig eller de mina. Jag begriper verkligen inte hur jag som svensk skattebetalare ska anse saken rätt och rättvis, att jag inte ska få något ”bang for the buck”. Tyvärr tror jag inte att jag är varken först eller sist med att uppleva detta, att vara en andra klassens medborgare i Sverige, mitt eget land. Men jag är i alla fall förbannad.

Rent ut sagt skitsur.

Hellie