Idag är det Mickelsmäss – en bortglömd högtid?

INSÄNDARE. En av de viktigaste sakerna under bondesamhället var planering och förberedelser inför dels vintern, men även så att du återigen skulle kunna så när värmen åter finner tillbaka – därför var det av största vikt att veta när man skulle göra vad, och när det skulle vara klart, under året.

I det gamla bondesamhället delade man därför in året i räpparäkning, eller trettingräkning. Ett år bestod av fyra räppar vilka representerar de gamla årstiderna och brytpunkterna däremellan. Idag kallas dessa Vårfrudagen, Midsommardagen, Mickelsmäss och Juldagen. Var och en av dessa helger är omgärdade av sina egna traditioner, bruk, firanden, magiska vidunder och annat som under lång tid vuxit fram i den nordiska folktron.

Idag tänkte jag att vi tar oss en titt på Mickelsmäss och hur det gick till när den firades. Den stod trots allt på samma nivå som jul och midsommar gör för oss idag för bara några få generationer sedan. Det kan bli lite svävande då vissa traditioner och väsen kan vara mer lokalt bundna, så även med tiden, då datumen har flyttats runt några gånger under kulturskiften och rent praktiska anledningar – men det får ni ha överseende med.

Brytning mellan Höst- och Slaktmånad

I slutet på Höstmånaden, som september kallades förr, när skörden var bärgad, djuren inne från sommarbetet och årets slit till stora delar var över inträffade en idag nästan bortglömd högtid. Den var, om inte den största, åtminstone en av många den mest efterlängtade. Det var vid denna tidpunkt som tjänstefolket fick sin ”slankvecka”, eller semester som vi kallar det idag. De fick även möjlighet att säga upp sig och söka sitt öde på annan plats och det vis de själva önskade. Flickorna fick även återvända från sina fäbodar, vilket säkert var glädjande.

I samband med detta hölls stora marknader i byar och städer. Man åt, festade, dansade och firade att en stor del av årets hårda slit äntligen var över. Bönderna sålde sitt smör, smederna sin spik och fogden ville säkert ha sitt. Skafferierna var fulla – åtminstone ett tag.

Än idag finns det Mickelsmässmarknader runt om i landet som i en del fall har lång tradition bakom sig, medan en del har återuppstått på senare år. Det fanns även en rättslig aspekt då det var först nu det var tillåtet att lagsöka, dvs. anmäla ett brott, annars var det bara tillåtet vid svåra brott. Det var även nu det hade blivit så pass mörkt att stugorna kunde tända lyktor och ljus.

Det var en helg av spådom. Genom att läsa naturen kunde man även få en aning om framtiden. Gärna genom att studera den heliga eken, en status trädet har burit i nära nog hela Europa.  På en del kyrkogårdar finns det ekar som är äldre än kyrkan själv, varför man tror att de kan ha tillhört forna offerlundar. Om ekollonen var få, tomma och våta innebar det en mild vinter. Var det däremot rikligt innebar det att snön skulle falla tung.

Om stjärnorna syntes väl under natten kunde det betyda att vintern blir tidig, och om löven ej hade fallit ”före Mikaeli” skulle vintern bli svår för alla. Om man däremot iakttog vilket håll vinden blåste åt kunde man även ana sig till hur jaktlyckan skulle bli. Man kunde även lägga ut ett knippe halm, en så kallad halmviska, och om vinden tog halmen med sig innebar det att det skulle bli brist på foder till djuren.

Giftigt gräs och oknytt

Men dagarna innan firandet innebar även dessa en del jobb och händelser som idag kanske känns främmande.
En mycket viktig syssla var att få in allt boskap från sommarbetet, annars tog man en otroligt stor risk. Natten som följde blev gräset giftigt, i synnerhet för korna. Det kunde göra att djuren blev synska så att hästen förstod allt hårt arbete som väntade det följande året, något som kunde göra djuren svårhanterliga och illa till mods.
Men det fanns även en fara för att ”vinterdagg” skulle sätta sig i gräset, detta gjorde att djuren blev sjuka och fick en svår hosta.

När djuren skulle in skulle de först smyckas med blommor och grönt, precis som under midsommar. Det var viktigt att detta och allt annat skedde under största möjliga tystnad, tills djuren var inne. Vallhjonen fyllde igen deras bjällror med hö så att dessa skulle vara tysta. Även vallaren var tvungen att vara tyst, och samma regler gällde de man träffade på under arbetet. Om det lyckades och alla höll sig tysta, innebar det att boskapen skulle hålla sig lugna och fina när väl hungern sätter in under vintern. Om det blev en livad hemfärd kunde oknytt och annat sätta sig i ladugården.

Vapnet mot detta var att sopa längs väggarna med björk, al och gran. Man kunde även gå tre varv baklänges runt ladan, och därefter sparka i tröskeln, samtidigt som man ropar ”Här ska djävulen ut!”. Därefter tog man tre myror från olika stackar och blandade med kyrkogårdsmull till ladan, och sade ”Här ska mitt fä förökas som myrorna gör i stacken!” som ett sista skydd. Detta var givetvis utöver det sedvanliga skyddet av stål som man hängde ovanför alla fönstergluggar och dörröppningar. Om man var riktigt försiktig skulle man helst få det gjort redan tre dagar innan.

I södra delarna av landet var man orolig för att Havsfrun skulle ta sig upp på land med sitt boskap, detta för att ge dessa bete innan vintern. Även om hon sällan ville någon illa var det bäst att se upp, då det var starka och oberäkneliga krafter man hade att göra med.

Som ett litet avslut kan man inflika att så länge vi har sått och skördat här i kalla Norden har det givetvis funnits skördefester och riter som har avslutat sommarens slit.
Så idag är en bra dag att ägna dina förfäder en extra tanke, deras slit gjorde det möjligt för dig att leva idag. Förstör inte ditt arv – för det vidare!

J Högberg