Ära den som äras bör

För några dagar sedan bläddrade jag i en bok vid namn Gäster hos Hagge (Bra böcker, 1989) där Hagge Geigert berättar om utvalda gäster i sitt program. Naturligtvis passar han också på att angripa nationalister, annars vore han inte Hagge. I boken hyllas såväl extremliberaler som sossar och kommunister. Det finns många sådana böcker och desto fler tv-program där kulturmarxister hyllar andra kulturmarxister. Det finns prisutdelningar, tv-galor, åtskilliga intervjuprogram och tidningar som går ut på att lyfta fram människor som tycker som man ska.

Det stör mig en aning. Människor som flyter med i strömmen hyllas för att de lärt sig sin läxa och kan haspla ur sig saker som andra i samma sfär redan sagt. Jag har under mitt kvartssekel i opposition mött många människor som är värda att hyllas. I det lilla vattenglas vi befunnit oss i har man under årens lopp naturligtvis blivit osams med en och annan, andra har försvunnit och önskar inget annat än att slippa uppmärksammas sedan de tröttnat på offentlighetens alla angrepp.

Jag vill här hylla alla som stått upp mot etablissemanget under de tider då det blåst som hårdast.

De gamla kämparna

När jag började engagera mig fanns det människor som kämpade på och hade gjort det länge. Vi hade Göran Oredsson som tog upp fanan sedan alla som kämpade för nationalsocialism under den period då nationalsocialismen rönte framgång hade flytt sin kos. Tillsammans med sin hustru Vera Oredsson kämpade de trots spott, spe och angrepp. Med tiden tröttnade Göran på ständiga angrepp och drog sig tillbaka från offentligheten, men fortsatte att ge ut sina tidningar så länge han orkade. När han avled tog Vera åter steget ut i offentligheten och kämpar på än. De är båda oerhört inspirerande och en varmare människa än Vera är svår att finna.

De var inte ensamma, även om det var de som fick ta de största smällarna. Nordiska Rikspartiet bildades kring en tidning som hette Kretsnytt där en riktig eldsjäl vid namn Manne Bergh fanns med. Han hade varit aktiv hos Lindholmarna och vägrade lägga ner sitt engagemang. Han försvann snart ur offentligheten men livet ut var han trogen sina ideal och dök till och från från upp på möten som vi yngre arrangerade.

Med till en början fanns också en annan medlem ur Nordisk Ungdom, Sven Lundehäll. Han var vice partiledare i Nordiska Rikspartiet men efter diverse konflikter i partiledningen bröt han sig ur och startade partiet Frisinnade unionspartiet. På sin gård satt han in i det sista och skrev sina tidningar. FUP rönte aldrig några framgångar men Lundehäll gav sig aldrig och för mig som ung nationalist blev han en förebild i sin ständiga strävan och en god vän.

En annan man som till och från rörde sig kring Nordiska rikspartiet var Nils Rydström. Nils Rydström drev en tidning som hette Wärendsbladet. Den såldes i Pressbyrån och var tämligen professionell. Med tiden bojkottades den av såväl distributörer och tryckerier och blev en enkel tidning som Rydström skrev, klippte och klistrade ihop hemma i villan i Småland och mångfaldigade på kopiatorn innan den skickades ut till prenumeranterna. Strävsamhet är ett ord som ligger nära till hands när jag tänker på denne kämpe. Åldern tog så småningom ut sin rätt och tidningen upphörde att komma ut och så småningom avled han. Jag hann bara träffa Rydström en gång men i mina arkiv finns säkert ett hundratal brev som han skickat till mig. Han gladdes åt den unga rörelse som växte fram i slutet av hans liv och hade säkert jublat över de framgångar vi idag rönt, framgångar som delvis grundades av hans generations kämpar.

I ständig polemik med dessa herrar fanns Per Engdahl som med sin Nysvenska Rörelsen ville distansera sig från de nationalsocialistiska lärorna. Engdahl var främst influerad av den italienska fascismen och utvecklade en svensk ideologi med starka inslag från den. Här fanns också stor respekt för den tidiga svenska socialdemokratin och folkhemstanken fanns i Engdahls hjärta. Från att tidigt ha samarbetat med människor som Sven-Olov Lindholm och Conrad Hallgren bröt han sig loss och gick sin egen väg. Han skrev artiklar och böcker, han var även en duktig diktare. Han levde fram till 1993. In i det sista var han engagerad. Jag hann prata med honom i telefon ett par gånger och kan säga att hans glädje över att få beskriva sin ideologi och sina idéer inte gick att ta miste på. Han levde för sina idéer och har på många sätt influerat senare generationer av nationalister.

Den moderna Sverigevänliga rörelsen

När jag började engagera mig hade Sverigedemokraterna funnits några år. SD utvecklades ur en förening som hette Bevara Sverige svenskt (BSS). Föreningen drevs av personer som Leif Zeilon, Jerker Magnusson och några till. Flera andra drivande krafter borde nämnas men jag stannar där av respekt för att de kanske inte önskar den offentligheten idag, eller att de är offentliga idag men inte själva har berättat om sitt arbete för BSS då. Deras offer ska inte glömmas.

Via några turer utvecklades BSS till Sverigedemokraterna. Jag vågar hävda att partiet inte hade funnits idag om det inte hade varit för det engagemang som Anders Klarström lade ner. Han har nyligen utkommit med en bok vid namn Prima Victoria där han berättar om arbetet. Jag hade glädjen att träffa honom några gånger under hans tid som partiledare, både i officiella sammanhang och mer inofficiella. Det var en man som brann för nationalismen och var oerhört pådrivande trots ständiga angrepp från såväl massmedia som från andra nationalister. Vid sin sida hade han också till och från en mängd duktiga och drivna människor där man bland andra bör nämna Reine Wikström, Bo Nilsson, Tina Hallgren-Bengtsson, Johnny Lindén, Robert Vesterlund, Jimmy Windeskog och Lars Emanuelsson för att nämna några. Idealism kantade SDs första årtionde och all den tid dessa personer lagt för Sverigedemokraterna kan inte mätas i pengar.

Flera av dem blev med tiden uteslutna medan andra lämnade av olika skäl. Robert Vesterlund drev flera år tidningen info-14, Bo Nilsson kandiderade i år för Nordiska Motståndsrörelsen i Boden, Jimmy Windeskog jobbade för Nationaldemokraterna och deras tidning Nationell Idag innan han tragiskt gick bort och Johnny Lindén hittar du som krönikör här på Tidningen Svegot. Man skulle kunna nämna många fler som drev fram SD de första riktigt hårda åren. Människor som drabbades av misshandlar, attentat mot sina bostäder och fordon, som förlorade sina arbeten och så vidare. Men jag kan inte nämna alla här och stannar därför vid ett litet antal kämpar bland flera andra.

Musik och revolution

Men det fanns andra som tyckte att Sverigedemokraterna var på tok för liberala. Influenser kom från exempelvis Amerika till den unga skinnskallerörelsen som börjat dyka upp. Skinnskallarna var långt ifrån en enhetlig grupp, ska man dock komma ihåg. Där fanns många bra nationalister men också människor som var helt opolitiska och somliga med sympatier mer åt vänster. Snart blev dock nationalisterna de dominerande. Där kan vi tacka exempelvis Peter Melander som med inspiration från England och Ian Stuart jobbade för att politisera den gryende subkulturen. Men tidningar som höll allt annat än världsklass till en början började han skriva om nationalistisk musik och subkulturen kring den. Med tiden utvecklades hans olika tidningsprojekt. Tiotusentals ungdomar läste den professionella tidningen Nordland som med tiden kom att handla allt mindre om musik och mer och mer om politik.

Det dök också upp mängder av band av skiftande kvalité som såg till att väcka ungdomar. Band som Pluton Svea, Svastika och Storm drog stora grupper ungdomar till den nationella saken. Naturligtvis ska man inte heller glömma Ultima Thule som istället för ganska rå rasistisk musik satsade på nationalromantik och lärde en hel generation unga svenskar att sjunga nationalsången och att läsa om Karl XII och vikingatiden.

Musiken gavs ut och distribuerades av företag som Nordland, Midgård och Ragnarock Records vars grundare och medarbetare gjorde ett enormt arbete för att sprida idéerna.

Sökandet efter snabba lösningar ledde till att några startade ett nätverk som kallades Vitt ariskt motstånd. Målet var en väpnad revolution. Med facit i hand var det väl inte helt lyckat men personer som Klas Lund visade att de var beredda att offra allt för förändring. Deras gärningar kan man tycka vad man vill om men deras offervilja var total. De drevs var idealism och med ungdomlig iver försökte de gå genvägar till förändring. Men ideologin fanns där hela tiden och den spreds till andra.

I Karlskrona fanns en grupp ungdomar som hade influerats av VAM. För några var det en form av ungdomsrevolt för andra var det det ideologiska tankegodset som var det allra viktigaste. Några år efter att VAM lagt ner sin verksamhet startade de Nationalsocialistisk front (NSF). En av de ungdomar som var med tidigt och sedan var drivande under alla år med att utveckla ideologi, hålla i möten, se till att allt det praktiska fungerade var Anders Ärleskog. Jag har nog aldrig mött en så hängiven man som honom. Till en början arbetade han i bakgrunden men sedan landets största tidningar hängt ut honom valde han att fortsätta i offentligheten. Varje sig han eller jag vet nog hur många jobb han har förlorat efter mediekampanjer och angrepp. Men han har aldrig vikt en tum. I NSF dök det under årens lopp upp många goda kämpar. En annan person som jag alltid sett som en förebild är Daniel Höglund. Han var oerhört drivande, ideologiskt motiverad med alltid med båda fötterna på jorden.

En nationalism för 2000-talet

Med tiden utvecklades NSF och vi kände så småningom att det var dags att lägga ner verksamheten för att satsa på mer genuint svensk nationalism. Resultatet blev Svenskarnas parti. SvP blev under en kort period någon av en samlingsplats för nationalister som kämpat på olika fronter. Dit kom Dan Eriksson som hade förflutet i Nationaldemokraterna och sedan kretsen kring info-14. Dit kom Magnus Söderman som framförallt hade blivit känd som driven talare och skribent under sina år i Svenska Motståndsrörelsen (och som båda idag återfinns i medieprojektet Svegot och föreningen Det fria Sverige). Men vi drog också till oss exempelvis Jonas De Geer som hade offrat sin akademiska karriär för att först driva Samtidsmagasinet Salt och sedan engagera sig kring Nationaldemokraterna. Här fanns Andreas Carlsson som alltid osjälviskt kämpat för nationalism och sedermera anklagades för brott sedan han och några vänner överfallits av vänsterextrema. På ortsnivå fanns mängder av drivna män och kvinnor. Nämner jag en borde jag nämna alla så jag avrundar men egentligen borde varje aktivist vara värd att nämna för deras uppoffringar och goda kamratskap. Men en som stack ut lite extra var Stefan Jacobsson som tidigare hade varit engagerad i Svenska Motståndsrörelsen, en rörelse som under årens lopp varit plantskola för många goda nationalister. Det tog inte så lång tid innan han blev partiledare vilket inte minst beror på hans outtröttlighet och framåtanda.

Vid sidan om den rent partipolitiska verksamheten drevs mängder av projekt. Vi har exempelvis Nordiska förlaget som startades av en handfull ideologiskt drivna män. Kretsen splittrades med tiden men de gjorde ett enormt viktigt arbete och delvis låg detta arbete till grund när Daniel Friberg senare startade bokförlaget Arktos som idag sprider nationalistisk litteratur i hela världen.

Ingen glömd

Se där, det blev en liten lista över människor som jag tycker borde förtjäna mer uppmärksamhet. Jag är oerhört stolt att jag haft kontakt med dessa människor. Flera av dem är goda vänner, andra har jag bara träffat som hastigast eller haft kontakt med per brev eller telefon och flera har jag ingen kontakt med idag. Men det är dessa människor som borde hyllas med böcker och tv-program. Och inte bara dessa. Det finns åtskilliga fler som varit av betydelse för svensk nationalism. Jag har tagit ett axplock. Alla som hjälpt till på olika sätt är hjältar. När man jobbar i vår lilla bubbla blir man till och från osams med en och annan, ibland till den milda grad att man rent av hatar dem. Men det spelar ingen roll. Deras insatser för Sverige är så mycket större. Människor har testat olika vägar. Jag är säker på att alla inte var rätt.

Jag har också mer än en gång testat fel väg. Men alla som har försökt förbättra det här landet är värda vår respekt. Det har aldrig varit så lätt att vara nationalist som idag. Visst kan man fortfarande möta personliga motgångar men riskerna är idag mycket mindre. Få har offrat så mycket som de kämpar som vi såg från efterkrigstiden fram till en bit in på 2000-talet.

De har tagit smällarna. De har offrat karriärer. De har lagt grunden för den rörelse vi har idag. Må det komma en dag då de sitter i tv:s intervjuprogram och hyllas för de hjältar de är.