Är ett liv utan barn ett liv utan mening?

HOPPLÖSHET? Många är idag barnlösa, och för många är det helt ofrivilligt. Var femte man i Sverige har vid 45 års ålder varken en son eller dotter. För kvinnor är siffran något lägre, 13 procent.

Att vara ofrivilligt barnlös påverkar människor väldigt olika. Någon som tagit det väldigt hårt är Nicklas Singh Foresti som blir intervjuad av SVT. Han och hans fru har försökt att skaffa barn i 10 år men efter att de uttömt alla möjligheter insåg de att de aldrig kommer bli föräldrar och han hävdar att han blivit deprimerad av detta. (Låt oss ignorera att mannen i fråga är sihk.)

— Det är en klump inombords som man inte kan bli av med. En känsla av ofullbordan, av ”vad gör jag här”? Det bryter ned en, främst känslomässigt. Man blir sjuk av det. Jag lider av depression själv, som en direkt orsak.

— Hela världen föll samman och föll brinnande till marken. Det var en katastrof av episka mått. Vi mådde väldigt dåligt båda två och fick uppsöka vård.

Unkna könsroller

Det talas sällan om manlig barnlöshet, får vi veta och Singh Foresti tror att detta beror på ”unkna könsroller”.

— Vi bär på en massa gamla unkna könsroller. En man ska tiga och bära sitt eget lidande. Det kan vara kopplat till känsliga saker som potens.

Den tysta hårda mannen som bär sitt lidande utan att tala om det för andra. En fördomsfull manssyn som vi läser om dagligen i media. Ofta används denna nidbild som ett slagträ i debatten kring feminism. Om bara män blir feminister så kommer även de må bättre, för då kan de tala om känslor, brukar det låta.

Jag vet inte i vilken värld dessa människor lever. Personligen har jag aldrig upplevt att det varit svårt att prata om känsliga saker med mina vänner. Tvärtom är det alltid uppskattat. Det binder vänskapsbanden hårdare och utan förtroliga samtal då och då tvekar jag att ens kalla personen för ”vän”.

Samtal om ofrivillig barnlöshet

Just ett sådant samtal minns jag mycket väl. Det handlade faktiskt om just barnlöshet.

Redan prenumerant? Logga in!