Midvinter- och julfirande i det hedniska Norden

JULEN. Runt om i Europa har det funnits firanden och festivaler runt midvinter, men idag tänkte jag att vi försöker kika lite närmare på vårt egna firande och titta på hur det såg ut förr.

Det är först runt vikingatiden man finner berättelser och seder om hur det gick till vid våra breddgrader, även om det finns ett och annat som ger det en längre historia. En form av jul har troligen en ganska lång tradition då det redan under 400-talet berättas om att det germanska folkslaget goter har en period kallad Fruma Jiuleis, eller julmånad som vi skulle säga idag. Mycket mer finner vi inte om detta utan vi får hoppa fram till vikingatiden för att hitta beskrivningar med lite mer kött på benen.

När jul och midvinter ska firas finns det en rad olika bud om, en del vill lägga det till ett firande som startade vid dagens midvinter som därefter pågick i tre dagar. Andra vill skilja på midvinter och jul och vill berätta att det låg närmre mitten av januari, samt att det var helt skilda högtider.

Antagligen har båda sidor rätt, då jul i äldre källor talar om olika sedvänjor och traditioner utspridda över en längre period, i till exempel gamla isländska och norska kalendrar kallas perioden från mitten av november till mitten av december Ylir, ett namn man tror är besläktat med högtiden.

Under 900-talet växte Håkon Adalsteinsfostre eller ”Håkon den gode”, son till Harald Hårfager, upp hos den engelske konungen Athelstan av England.

När denne så småningom besegrar sin bror Erik Blodyx blir han Norges nya konung och ger sig på att försöka kristna landet, som fortfarande är hedniskt.

Ett av sätten var att ”ta över” redan kända högtider i syfte att göra övergången smidigare – sagt och gjort så flyttas firandet till 25 december och benämns istället som Kristi mässa.

Snorre Sturlasson skriver några rader om detta i ”Håkon den godes saga”, men man bör tänka på att i fordom tid ansågs midvinter infalla natten mellan den 13 och 14 januari.

Han satte det i lagen, att de skulle börja fira jul på samma tid som de kristna, och då skulle var man ha en tunna öl eller också böta, och hålla helg så länge ölet varade. Förr hade de firat jul vid höknatten, som var midvinternatt, och hållit jul i tre dagar.

Vi återvänder till tidigare nämnda saga där vi får en beskrivning av ett blot där man skulle ”dricka jul” som det då kallades.

Sigurd Hladejarl var en ivrig blotman, och detsamma hade hans fader Håkon varit. Sigurd jarl uppehöll å konungens vägnar alla offerfester där i Tröndelagen. Det var gammal sed, att då offer skulle anställas, skulle alla bönderna komma till det ställe där templet var beläget och föra dit sina förråd, som de skulle hava medan gästabudet pågick.

Vid det gästabudet skulle alla män ha öl; det slaktades också alla slags småboskap och hästar. Det blod som man fick därav kallades ”hlaut”, och ”hlautbollar” kallades de kärl som blodet förvarades i.

Med ”hlauttenarna”, som liknade kvastar, skulle man rödfärga altarena och templets väggar utan och innan och stänka blodet på folket; men köttet skulle man koka till att undfägna de närvarande med.

Eldar skulle brinna mitt på golvet i templet och kittlar hängas däröver; man skulle bära bägarna rundt omkring elden, men den som gjorde gästabudet och var hövding, skulle signa bägaren och all offermaten, först Odens bägare, den skulle man dricka för seger och makt åt sin konung, sedan Njords bägare och Frös bägare för god årsväxt och fred.

Många plägade på den tiden att därnäst dricka Brages bägare; man drack också skålar för sina högsatta fränder, det kallades minnesskålar.

Vi tar även en titt på ett annat blot i samma saga:

Senare på vintern tillreddes julgästning för konungen inne på Mären. Då det led mot jul, hölls ett möte mellan de åtta hövdingar, som mest stodo för bloten i hela Tröndelagen. Det var fyra från det yttre Tråndheim: Kår från Gryting, Asbjörn från Medalhus, Thorberg från Varnes och Orm från Ljoxa, och av intrönderna Blotolv från Olveshaug, Narve från Stav i Veradalen, Trånd haka från Eggja och Thore skägg från Husabö på Innerön.

Dessa åtta män förbundo sig därtill, att de fyra uttrönderna skulle utrota kristendomen och de fyra intrönderna skulle tvinga konungen att blota. Uttrönderna foro med fyra skepp söderut till Möre, dräpte där tre präster och brände tre kyrkor och foro sedan tillbaka. Då konung Håkon och Sigurd jarl kommo in på Mären med sitt folk, hade bönderna kommit dit i stort antal.

Vid gästabudet den första dagen trängde sig bönderna in på konungen och bådo honom blota; de hotade att i annat fall bruka våld mot honom. Sigurd jarl medlade då emellan dem, och det kom därhän, att konung Håkon åt några bitar av en hästlever och drack alla minnesskålarna, som bönderna skänkte åt honom, utan att göra korstecknet över dem.

En del vill hävda att man under allt skålande gav varandra löften om stordåd man ämnade utföra under kommande år, enligt vissa var det även under ett julblot som Harald Hårfager gav sitt löfte om att inte klippa sig förrän han var konung över hela Norge, detta i syfte att vinna hjärtat hos Gyda Eiriksdotter, en norsk prinsessa som inte ville gifta sig med honom förrän detta var gjort.

Det visade även på hur viktiga man ansåg bloten vara, att hota sin konung var inget man gjorde i onödan.

Sagan berättar vidare om hur vred Håkon var när han lämnat Trondheim, och till våren samlade han en här för att vedergälla böndernas oförskämdhet, men antagligen kom annat i vägen då något slag inte verkar ha blivit av.

Man kan även se att julen var starkt förknippad med allfadern Oden, förutom att man blotade och gav han första skålen är två av hans namn Jólnir & Jölnir vilket även detta visar på att han var julens gud.

Nere på kontinenten firade germanerna även Mōdraniht vilket möjligtvis var det som här uppe kallades för Dísablót, en offerhögtid till diserna i syfte att säkra en god skörd, även om datumen haltar.

Den lite mer hedniska del 1 får avslutas med en liten text från Yngligasagan där Snorre Sturlasson beskriver årets tre stora blot.

Þá skyldi blóta í móti vetri til árs, en at miðjum vetri blóta til gróðrar, hit þriðja at sumri, þat var sigrblót.

Det står om att man skall blota i början på vintern för ett bra år, i mitten av vintern för en bra skörd, och det tredje blotet för seger skall ske på sommaren.

Nästa del kommer på julafton och handlar mer om julen som vi känner den idag, där vi tittar på lite olika traditioner som har rört sig i bondesamhället och som vi än idag finner i våra firanden.

J. Högberg