Julens historia

JUL. Nu är en av årets största och mest efterlängtade högtider äntligen här. Adventsljusstakarnas ljumma sken lyser upp fönstren och julgranen har blivit klädd med glitter och vackra färger. Barnen väntar spänt på att få se vad som är i julklapparna – får de vad de har önskat sig? Snart luktar hemmen gott av all mat som värms och tillagas på spisen, kanske är det även gäster på väg? Ja, ni vet hur det brukar se ut och många minns med all säkerhet sina barndoms jular och för de flesta får vi hoppas på att det är positiva minnen.

I den nordiska folktron som uppstod under medeltiden och utvecklades allteftersom tiden gick fanns det nästan lika många sedvänjor och traditioner som det fanns byar. Ofta skiljde det sig rätt rejält mellan nord och syd vilket gör det svårt att lista ut vilka som började med det ena eller andra, vilket gör att texten blir rätt svepande över både tid och plats. Jag tänkte att vi skulle ta oss en titt på några av julens symboler vi finner kring oss idag och vi börjar med några av förberedelserna i ett försök att skapa någon slags kronologisk ordning.

Julnatten

Anledningen till att vi firar jul redan under julafton beror på att man enligt gammal nordisk tradition räknade dygnet från solnedgång till solnedgång, vilket gjorde att juldagen började redan när det skymde på julafton, medans det enligt kristen tradition är först dagen efter som kalaset skall stå. Precis som midsommarnatten var även julnatten fylld med trolldom och händelser som inte hörde vardagen till. Från olika håll i landet berättas det om att luften kunde fyllas med höga ljud och larm, en del trodde att det var Odens jakt ”Oskoreien” som pågick, varför man gjorde bäst i att hålla sig undan, så man inte drogs med och för alltid försvann.

Andra berättar om höga hundskall och vissa skall ha sprungit på trollens julfest där det kunde gå vilt till. Gick man i närheten av gamla gravhögar hade även dessa vaknat till liv, och lyssnade man noga kunde man höra hur det talades och mumlades däri. Som om det inte vore nog kunde frusna och hungriga troll eller bergrån förirra sig till stugan, varför man gjorde bäst i att ha lite extra mat över när de ville värma sig vid elden. Om man ville att tomten skulle hållas på gott humör gjorde man bäst i att ställa ut en skål med gröt och smör i ladugården, andra skickade även med nya kläder eller andra presenter. I vissa landsändar ansåg man att ens förfäder kunde dyka upp på besök, varför man dukade fram mat åt dessa så de slapp gå hungriga till sin egna gudstjänst, som vi snart återkommer till.

I vissa bygder trodde man även att djuren kunde tala under natten, då gick bonden ut med extra god mat till dessa och läste ramsor för dessa i en förhoppning att få höra spådomar om det kommande året.

En av ramsorna som användes av bönder i Värmland finns än idag bevarad och lyder såhär:

”Ät väl, trivs väl, lägg hulle på reva, å ta märgen i bena, det är första julekväll i kväll.”

Med tanke på allt som kunde ske ute i skog och mark är det lätt att förstå varför man uppmanades att hålla sig hemma med väl förtäckta fönster under natten.

Julbadet

Det här var inget vanligt bad man tog för att bli ren och fin i hyn, utan julbadet var på många platser omgärdat av gamla traditioner och magi. På midsommarmorgonens gryning sprang flickorna runt och samlade in blommor och växter till att binda sig kransar, men även för att senare kunna smycka midsommarstången. Förutom att midsommar är magiskt i sig så gjorde morgonens dagg att växterna blev extra potenta, och kunde därefter användas i mediciner, men man kunde även bota sjuka djur genom att tända eld på kransar och örter för att sedan låta röken sprida sig i ladugården.

En del av dessa växter hade man sparat till julen då det under julaftonens kväll förbereddes en stor balja med vatten som man i tur och ordning fick bada i, ibland fick kvinnor och barn en egen balja. Badet sades skänka både livskraft och hälsa vilket skulle skydda mot sjukdomar och annat elände. I södra Sverige sparade man ofta vattnet över natten så att förfäderna kunde tvätta sig innan de gick till bords eller sin egna julotta. I vissa landsändar gav man vattnet till gårdens djur att dricka, så att även de fick ta del av dess skydd, och i andra var man noga med att smutsa ner vattnet innan det slogs ut – man var rädd att det annars skulle attrahera oknytt. Allt eftersom tiden gick blev seden allt mer ovanlig, och under 1700-talet började det allt mer gå över till ett slags rengörande bastubad man utförde innan de finare julkläderna åkte på.

Julottan

Sent på julnatten var det mycket farligt att närma sig en kyrka eftersom de dödas julotta då pågick. Det finns berättelser om människor som tagit sig till kyrkorna och där träffat gamla släktingar och talat med dessa, men det är inte helt uppskattat. De döda blir så vreda av att få sin gudstjänst störd att de omedelbart jagar iväg de som vågar närma sig.

Idag är det kanske inte lika vanligt bland oss levande att man går till kyrkan tidigt under juldagens morgon, men för några generationer sedan var man så illa tvungen, om man försov sig sägs det nämligen att man skull förbli sömnig under hela året.

När den så kallade ”kyrkstöten”, vilket var en lång käpp man använde för att väcka de sovande församlingsmedlemmarna med, hade gjort sitt jobb under gudstjänsten och prästen talat klart så var det dags för nya äventyr.

Under hemvägen tävlade familjerna med släde eller vagn om att komma först till sin gård, den som vann sades bli den förste i bygden som bärgar sin skörd under den kommande hösten. För att vinna var det inte ovanligt att man fällde träd och gömde fimmelstången eller andra delar från grannarnas vagnar så att de skulle få en sen start. Dessa tävlingar utfördes med en glimt i ögat, och gubbarnas pluntor var allt som oftast tomma när tävlingen var över. Väl hemma hade man dagarna innan pyntat och gjort fint inför julfirandet, så jag tänkte att vi kan ta oss en liten titt på hur det ibland kunde se ut.

Julgranen

Vår kära gran har inte lika lång historia som många av de andra sederna, den dyker upp under 1700- talet och finner sin nuvarande plats i hemmen först under 1800-talet. Då som nu var den pyntad med olika frukter och godis, lite senare kom det lite mer färgglada smyckandet. Innan julgranen flyttade in hade man som tradition att ”maja” stänger vid olika högtider, en sed alla känner igen från midsommarstången, men den kunde även dyka upp vid bröllop eller vid invigningen till ett nytt hus. ”Julstång” eller ”Julruska” kallades den under vintertid, och i brist på blommor lät man ofta toppen på granen sitta kvar samtidigt som man rensade den från övriga kvistar, ibland hände det även att man dekorerade stången på olika vis, under jul var det även vanligt att de restes i par.

Kvistarna lades som en gång fram till huset, men man tog även in kvistar i stugan för att även där ”maja” och göra det fint. I vissa bygder lät man även offra till eller smycka sina vårdträd i en förhoppning om att bättra på gårdens lycka och välgång. I Nordisk familjebok kan vi läsa följande om granruskan:

”Bruket att utomhus uppsätta granträd eller stänger med granruskor, julruskor (ett motstycke till midsommarens ”majstänger”) är däremot mycket gammalt i Norden och utgör tvifvelsutan en lämning af den trädkult, som de hedniske germanerna idkade.”

Julhalmen

Helst tog man hel, ren och fin råghalm och bar in denna i stugan. Förutom att den spred en härlig doft av ”julhalm”, och att man ibland använde den till att knyta ihop leksaker till barnen fanns även flera praktiska användningsområden. Under jul var det inte helt ovanligt att man hade gäster över vilka fick sova på halmen, men den spriddes även ut i rummen i syfte att mildra draget från golvet. Därefter gav man i vissa landsändar julhalmen till korna i en förhoppning om att dessa skulle bli mer intresserade av tjuren under det kommande året.

Bocken

Här är det lite svårare att utröna hur den fick sin plats i julfirandet. Teorierna är många men några vill berätta att det är en symbol för Tors bockar Tandgnissle och Tandglese, andra ger även utrymme för att man under fordom tid skall ha offrat en get i samband med julblotet.

Den sista skärven av skörden brukade man förr kalla ”äringsneken” och denna sparade man i förhoppning om att få med sig en del av årets växtkraft till nästa år. Denna skall ha bundits och formats på olika sätt, och en variant var att den gjordes till en get för att sedan användas i olika lekar inne i huset. En av dessa lekar var ”Ta jultyppan”, där man låg på rygg och med benen över huvudet skulle försöka fånga denna med fötterna.

Men bocken var inte alltid gjord av halm, utan det talas även om en mängd upptåg den kunde ställa till med i samband med stjärngossarnas tiggarfärder på annandagen eller trettondagen, en tradition med katolskt ursprung. Om man inte var nöjd med det gården bjöd på var det upp till den utklädda bocken att ställa till med en sådan oreda att de snabbt bjöd på mer. Emellanåt kunde det även dyka upp ett bockupptåg utan stjärngossar, vilket nog var en syn i sig.

Under 1800-talet var det även bocken som fick det ärorika uppdraget att dela ut julklapparna vilket höll i sig tills våran nuvarande tomte tog över den rollen.

Julbrasan

Om den numera ganska enkla julbrasan finns det en hel del berättelser från förr som visade på att det inte alltid var tillräckligt med en simpel eld. I trakterna runt Vänern talades det om att man skulle använda nio sorters träd, och en bit norr om Karlstad nämns att björken helst skulle skalas på sin näver medan den fortfarande stod med rötterna i jord.

I de södra delarna hände det att man istället försökte hålla liv i elden från julafton till tredjedag jul, om det misslyckades var man rädd för att oknytt och annat elände skulle leta sig in i huset, för att bättra på sina odds kunde man ibland röra runt i elden så att gnistorna flög upp genom skorstenen. När det brunnit klart kunde man spå genom att titta på hur stor glödhögen var, ju större desto bättre lycka hade gården att vänta, vissa kunde även tyda symboler och tecken i glöden.

Det gick även att titta på hur veden lagt sig, inåt innebar att familjen skulle få tillökning, föll den däremot utåt kunde det innebära att någon skulle gå hädan eller att gården skulle drabbas av något annat besvär.

I gammal tid användes det ibland en julstock som allteftersom den brann knuffades längre in i elden. Om man hade turen att springa på de som släpade hem sin stock så innebar det att man snart skulle få större lycka. Så länge stocken brann sades stugan även vara skyddad från onda makter, beroende på storleken kunde det ibland ta flera dagar innan den tog slut.

Julmaten

Vad som serverades under julen skiftade beroende på var man bodde, vilket gör att det kan skilja sig rätt mycket mellan nord och syd samt kust och landsbygd. Men en hel del gick oftast att finna i hemmen oavsett var de låg, en av de viktigaste ingredienserna på julbordet var en hög med olika slags bröd som varje bordsgäst förfogade över. Skinkan kom från julgrisen som slaktades inför högtiden, annars var det vanliga att detta gjordes under oktober som förr kallades ”slaktmånad”.

Att man i delar av landet har fisk på julbordet beror på att man under katolicismens tidevarv inte fick äta kött under fastan som pågick till juldagen. I Dalarna talas det om att man även dukade upp en plats för de släktingar som under året hade avlidit. I andra delar av landet var det strängt förbjudet att plocka upp mat som hamnat på golvet, detta berodde på att den nu tillföll antingen tomten eller vättarna, lite beroende på i vilken landsände gården låg.

Tomten

Idag är han tillsammans med julgranen den främsta symbolen för julen och har varit med ett bra tag. Med tanke på att Tomten, Julgubben eller tomtrået, är så starkt förknippad med jul finns det många som anser han vara en symbol för Oden då han var julens gud. Men han har även många likheter med vättarna som med sitt lika lynniga temperament kunde både hjälpa och förstöra för människorna.

För att odla en god relation kunde man även här ställa ut gåvor till vättarna, men man skulle även visa respekt genom att ropa innan man slog ut hett vatten, så de hann flytta på sig. Om allt gick vägen hjälpte de ofta till med att ta hand om djuren och reparationer på gården, men det finns även berättelser om att de hjälpt människor i händelse av ofred.

För ungefär 700 år sedan dyker tomtar för första gången upp i historiska källor. Det var när Heliga Birgitta besökte en gård liggandes vid Lödöse, så jag tycker vi tar och lyssnar på vad som sägs om detta.

En natt gästade bruden ett hus, där djävulen tydligt talade, gav svar och förutsade många ting. I hennes närvaro teg emellertid denne orene ande. Och hon hörde, medan hon bad, en röst, som talade till henne (dock såg hon ingen) och sade: ”På detta ställe har något ont förövats av de förra invånarna och av dem, som bo här nu. Ty de vörda tomtar och gå icke i kyrkan, om ej för att slippa skämmas inför människor, och de höra aldrig Guds ord. Därför härskar djävulen på denna plats. Tron därför på Gud och prisgiven de ormar, åt vilka I sätten ut mjölk, och given icke tomtarna förstlingsoffer av edra kreatur och svin, ej heller av bröd eller vin och andra saker. Sägen icke, att lyckan gör det eller det, utan att det sker emedan Gud tillåter det. Sägen icke heller, att det på altaret icke offras något annat än en brödskiva, utan tron fast, att där förvisso är Guds lekamen, den som korsfästes på korset, och tron i sanning på dopets, konfirmationens och sista smörjelsens sakrament, så skall djävulen fly ifrån eder.”

Ormarna hon talar om är sannolikt den gamla seden med husormar eller tomtormar som man gjorde bäst i att hålla sig på god fot med, detta då dessa sågs som en form av skyddsväsen som hörde gården till.

Ett par hundra år senare skriver även Biskop Olaus Magnus om tomten:

”… vilka ännu i våra daga pläga i mänsklig skepnad bekväma sig till att tjäna människorna, i det de om nätterna utför arbete och sköter hästar och boskap.”

När de sedan gjort sig till vän med människorna vill han hävda att det snabbt kan vända:

”Genom otroliga bedrägerier under skiftande former ställa sig in hos deras invånare, men sedan tillfoga dessa skada, i det de störta hus över ända, förgöra boskap, förhärjar åkerfält och ödelägger borgar och vattendrag.”

Förr om åren lät inte tomten som en särskilt from herre som kom och lämnade presenter, och det var han heller inte, som gårdens skyddsväsen kunde han både hjälpa eller stjälpa. Om djuren behandlades väl och man emellanåt ställde ut en skål gröt med smör, en sup eller något annat gott gården hade att erbjuda kunde man vinna hans gunst vilket gjorde att han kunde hjälpa till i ladugården.

Om du å andra sidan misskötte dig kunde han dela ut örfilar eller i värsta fall elda upp ditt hus. En del bönder var så rädda för tomtens påhitt att de ville jaga bort honom från gården. Han kunde då be pigan gå ut i ladugården och visa ändan tre torsdagsnätter i rad, om så skedde blev han förnärmad och ville ej stanna kvar utan flyttade till en annan gård.

Ibland försökte även prästen jaga bort tomtar och vättar genom att sjunga psalmer och skvätta vigvatten omkring sig, men det fungerade sällan. Först i slutet av 1800-talet fick han sin nuvarande status genom att Viktor Rydberg släppte sin kända dikt ”Tomten” och novellen ”Lille Viggs äventyr på julafton” där han tas med på en resa som leder till att han får träffa både tomtar och vättar.

När sedan Jenny Nyström målade sina vackra vykort var en ny tomte född, denna gång en mycket vänlig sådan, som tog över julbockens julklappsutdelning och han är än idag till glädje för alla barn och familjer runt om i riket.

Här känner jag att det får räcka för denna gång och avslutar med en av verserna i Viktor Rydbers dikt.

”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.”

God Jul!

J. Högberg